Kategori: Ett och annat

Washington. – America is dying. We have lost everything that made us into America. Det är mottagning på svenska ambassaden och jag talar med en av de där extremt vältaliga och illusionslösa reaktionärer som jag åtminstone inbillar mig bara finns i USA. Roten till det onda, menar han, ligger i att amerikanerna har lämnat Thomas Jeffersons föreställning om staten som ett nödvändigt ont som måste tyglas av medborgarna, och anammat en europeisk uppfattning om den välvilliga faderliga staten.
– And it all began with Lincoln! We’ve been a dying empire since then.
Han hinner tala om kristna värderingar och om den lömska och extremt framgångsrika marxistiska attacken mot familjen, som planerades av Gramsci, den italienska kommunisten. Det är nästan skrämmande reaktionärt, men samtidigt är hans retorik full av humor, självdistans och förakt för USA:s besatthet av enkla svar. Vi har att göra med en oerhört klyftig och beläst kille. Han vet vad han talar om, han har byggt ett slags modell, en världsuppfattning, och så manövrerar han inom den och får allt att stämma.
Valet om två veckor är ett ödesval för USA. Obama är i grunden socialist, McCain saknar alla statsmannakvaliteter. Obama har potential att bli statsman, men har hittills nöjt sig med att tala om ”change” – whatever that is. Vi talar i kanske en kvart med varandra, och jag tror aldrig jag har lärt mig så mycket om USA någonsin. Och haft så roligt under tiden.
Och kanske är det den här gladlynta pessimismen som är det typiska i det amerikanska politiska samtalet. Det pågår ju en miljon andra valkampanjer just nu, och en slogan, riktad mot en motståndare, löd: ”NN – too corrupt, even for congress”

Washington. – Hello, how are you? Oh, like your tie! Nej, jag kan inte låta bli att bli påverkad av alla välgångsönskningar och allt smicker. I varenda fricking affär så blir jag tillfrågad om min hälsa av en kvittrande expedit. How are you tonight, sir? Och är man nu van vid en aning mindre leende servicekultur drabbas man av splittrade känslor: å ena sidan är det fantastiskt att för några ögonblick känna sig som världens viktigaste person, å andra sidan reagerar ryssen i mig och undrar vad de är ute efter. De kan ju inte vara så snälla bara så där.
En annan stor nackdel med shoppingen här är att jag inte kommer undan med mitt sk italienska trick. I Italien har de aldrig kläder i min storlek, och jag kan lugnt gå in i de dyraste, finaste butiker och prova kavajer för 3000 euro. Men eftersom de naturligtvis inte passar, så kan jag inte köpa dem, och så upprätthåller jag illusionen om att jag egentligen skulle ha köpt den, om den nu inte bara funnits i barnstorlek. Okej, synd, hejdå. Och så slipper jag erkänna att jag inte har råd med kavajer för 3000 euro.
Men det funkar inte här. Jag gick inte i en butik och provade en riktigt riktigt fin kavaj för 700 bux. Och nog fan hade de en som passade! Den satt som om den varit skräddarsydd. Tweedaktig, vinterlämplig. Välsydd. Fin, en dröm i kavajväg, om det inte varit för att jag inte har 700 dollar att lägga på kavajer, ens. Bara att säga – well, I’ll check a few others as well, see ya around, and have a great evening! Pinsamt. För att trösta mig gick jag till ett snabbköp tvärs över vägen och köpte Peanut Butter Filled Pretzel Nuggets. Det olämpligaste man kan äta. Bingo i transfett, typ, och förklaringen till att de faktiskt ha kavajer i stora storlekar här i Amerrka.

Washington. Det ska genast sägas
att Washington inte är det minsta trovärdigt som Amerika.
Georgetown, där jag nu befinner mig, påminner mer om
Leiden i Holland eller en del av Londons borouhgs. Huvudgatan,
M-street, har en vag känsla av Brixton över sig – inte
det gamla Brixton med raskravaller och Clash, utan dagens
yuppifierade, världsmusiks-, världsmats-Brixton. Det är
inte dåligt, men det är ju inte Amerika! Var är
skyskraporna? Var är gangstrarna?

Det starkaste intrycket av stan
hittills är jetlag. Jag har flugit i nästan två dygn
från Tbilisi och tycker redan tidigare att det är
tröttsamt att flyga. 15 timmar i flyg på två dygn är
inte behagligt, så när vi skulle ut och göra stan i
går kväll, kändes det som om min själ
fortfarande irrade omkring någonstans över Atlanten. Jag
hade svårt att ta in intrycken av de barer och pubbar som
skulle besökas och som var enastående. För mig
framstod de som vanliga pubbar med vanlig pub-publik. Sen gick vi
till ett sk legendariskt hamburgerställe – Johnny Rocket’s –
och åt hamburgare och milkshake. Om Georgetown känns
otypiskt för USA, så gjorde Johnny Rocket’s sitt bästa
för att kompensera. Här fanns precis varenda
amerikaschablon koncentrerad: galonsoffor, hamburgare, servitörer
i vita båtmössor… Hamburgarna var sådär,
skulle jag påstå. Ingenting jämfört med
originalet, Starlight Diner i Moskva.

På vägen hem igen slank jag
in i en stor fin bokaffär och kände tydligt att man ska
vara skärpt i huvudet när man handlar böcker, så
jag gick till hotellet.

Jag lyckades hålla mig vaken till
tio i går kväll (sex på morgonen, Tbilisi-tid), och
har nu ganska nyss stigit upp efter en natt i den pösigaste säng
jag någonsin besovit.

Klockan är nu halvåtta på
söndagmorgonen¸och jag har Amerika utanför mitt
fönster!

Tbilisi. Jag och en av de andra svenskarna gick på en liten promenad vid lunchtid för att njuta av oktoberhettan. Runt Berijas datja finns en stor och generös park, och en kvarts promenad bort finns ett litet lusthus med utsikt över bäckravinen. Så vi gick dit, eftersom vi kände oss lite trötta på att sitta inomhus. Och så var det ju precis så varmt och härligt som det bara kan vara i oktober. Nämnde jag att det är vackert väder här?
Efter en stund säger Margareta: – Det ska ha funnits en ormfarm här en gång i tiden. Där man hade ormar för att få serum. Men efter Sovjets fall och inbördeskriget i början av 90-talet så upphörde all verksamhet och ormarna smet. ”Jo, säkert” tänker jag.
Vi promenerade vidare, passerade ett tomt, anslående överarkitekterat hus som uppenbarligen varit avsett för partieliten. Och så kom vi till lusthuset och njöt av utsikten över den lummiga bäckravinen. Långt därnere porlade en paradisisk bäck. När vi sett oss mätta på all prakt gick vi hem igen och pratar om Stalins död och avrättningen av Berija. Plötsligt hugger Margareta tag i mig. Och visst fan ringlar en orm på asfalten. En rejäl baddare, lite längre än huggormarna i Gottröra, men säkert tre gånger så tjock. Den rinner iväg och slinker över en trottoarkant, men erbjuder inga äpplen.
När vi kommer tillbaka ser vi att de har plockat fram en varningsskylt: ungefär som en sån som varnar för kurvig väg, fast med en orm på.

Tbilisi. Ett av de riktigt stora problemen med att bo i Tbilisi är maten. Man äter jämt, känns det som, och allt är enastående gott. Stan är pinfull av restauranger av alla slag (har inte sett någon sushirestaurang ännu, men det finns säkert en någonstans).
Men mat mat mat. Och framförallt: överallt serveras chatjapuri. Chatjapuri är ett djävulens påfund. Det kan mycket väl vara det godaste som finns. Rentav själva godheten i sig.

Chatjapuri kan kanske bäst beskrivas som ett slags calzone av smördeg, fylld med ost och ost och ost och ägg. Och ibland extra ägg. Osten ska väl helst vara den salta suluguniosten härifrån, men man kan, enligt DN:s recept nedan, använda sig av mozarella också:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=118&a=419985

Och såna här pjäser serveras till alla måltider. Och det är så gott att det är störtsvårt att avstå. Det är en himla tur att jag inte har med mig en våg hit ner, för annars skulle jag nog ganska snart inse hur pass raskt jag marscherar på vägen mot tresiffrigheten.

Tillägg:

Jag fick mig tillskickat ett slags skämt som jag ser som min skyldighet att bilägga. Det är fruktansvärt roligt om man bara förstår det roliga:

Встречаются два грузина. Один другому говорит:

– Слушай, Вано, я
вчера прихажу дамой, хачапури, сматрю – жена лежит, хачапури, с другим
грузином, хачапури. Ну, я ее взял, хачапури, и убил, хачапури.

– Слушай, Гоги, а причем тут хачапури?

– Как причем – у русских блин, у нас хачапури.

Tbilisi. Det finns tiggare i Tbilisi. Det finns massor med tiggare. En ligger på en pappskiva utanför ett kafé nära min bostad. Hon verkar vara där dygnet runt. Andra rör sig runt i stan – promenerar man hit och dit stöter man ihop med dem på helt olika ställen i stan. Många är ganska påstridiga, och approacherar en med en hel bukett språk: daj money, genetsvale! Alltid förstår man något. Vi utlänningar brukar annars normalt bli tilltalade på ryska av tiggarna. Barn tigger på engelska.
Men i en undergång sitter en kvinna och sjunger. Insnodd i en massa svart tyg ser hon ut som en liten människopuppa. Hon sitter på samma ställe kväll efter kväll och kanske även dag efter dag, men det vet jag inget om. Och hon sjunger en ändlös sång som hela tiden är exakt lika föränderlig. Hennes röst är svag, men hon verkar ha hittat en ton som får hela undergången att resonera, och vi som passerar kommer med i frekvensen och våra fickor och fettvalkar kommer i svängning. Hennes svaga röst fyller undergången och oss som passerar med underliga känslor och hon verkar inte bry sig det minsta om oss. Hon ligger bortlutad mot väggen, söker inte kontakt, söker oss inte med blicken och har ingen liten skål eller en hatt att lägga pengarna i. Det är som om det är hon som vill ge oss någonting, i en annan valuta än den vanliga.

Tbilisi. Invid porten till Berijas stuga växer ett träd med Sharonfrukt. De där tomataktiga, söta, guldfrukterna som säljs på Dyra Hyllan i fruktavdelningen. Här växer såna på träd. Sharonfrukt heter ”churma” på ryska, och jag skulle ju alltså briljera med mitt ordförråd. Men i huvudet låg sharonfrukten kvar, och det jag sa var: ”Nämen titta! Shaurma!” Och shaurma betyder ju naturligtvis kebab. Så i stället för att göra alla imponerade, gjorde jag mig till en fjompig figur inför hela världen. Bittert. Måste dra åt slipsen extra hårt i dag och hålla tyst.

Tbilisi. Klockan 18 varje dag går hon till 9 april-parken i centrala Tbilisi med en stor kastrull för att mata katterna. Alla är veterinär, pensionär och katternas skyddshelgon.
– De hör på långt håll att det är jag som kommer, och då samlas de allihop just på den här platsen. Jag har kommit hit i tre år nu, varje dag i alla väder, oavsett om jag är frisk eller sjuk. Katterna litar på mig.
Katterna glufsar hungrigt i sig bovetegröten, kokt i hönsbuljong. Förut fick de bröd uppblandat i buljong, men brödet har blivit för dyrt och Allas pension är liten. Hon ska ha mat själv också.
Det är samma katter varje dag. Hon har namn på varenda en, och hon vårdar dem, kastrerar dem, befriar dem från parasiter och ser till att de är friska. I fjol vinter var det väldigt kallt, och hon fick lov att ta hem en kattunge för att han inte skulle frysa ihjäl.
– Många här tror att jag är något slags galning, en blazjennaja, en helig dåre. Men det är bara det att jag som veterinär inte kan med att se djur fara illa. Jag märkte att de här katterna var hungriga och spred smittor. Jag var helt enkelt tvungen att gripa in.
Alla är liten och späd, men har ett slags aristokratisk hållning. Hon är mörk och intensiv och ser respekten för djuren som en markör för hur mycket man respekterar människor.
– Många här är grymma mot djuren, i synnerhet barn. Jag har sett småpojkar försöka köra över kattungar med cyklar. Men även vuxna verkar bara uppskatta djur som man kan äta. Kan man inte göra grillspett av djuren, då är de värdelösa. Och om man betraktar djur på det sättet, ja, då är steget inte långt till att förakta alla som är svagare än en själv.
Vi har ett långt samtal. Vi talar om kriget och demokratin, och på något sätt är allt kopplat till katterna. De som förstår att man måste respektera djur, de förstår också att man måste respektera människor. Djurplågeri och människoförakt är samma sak.
Jag frågar om jag får ge katterna 20 lari – hundra kronor ungefär, men hon tackar nej, för deras räkning.
– Jag vill inte att folk ska börja tro att jag är en tiggerska. Det kostar mycket pengar att sköta om katterna, men skulle jag ta emot pengar, skulle folk börja tro att jag behåller pengarna själv. Så, tack, men nej tack.