Undergången och tiggerskan.

Tbilisi. Det finns tiggare i Tbilisi. Det finns massor med tiggare. En ligger på en pappskiva utanför ett kafé nära min bostad. Hon verkar vara där dygnet runt. Andra rör sig runt i stan – promenerar man hit och dit stöter man ihop med dem på helt olika ställen i stan. Många är ganska påstridiga, och approacherar en med en hel bukett språk: daj money, genetsvale! Alltid förstår man något. Vi utlänningar brukar annars normalt bli tilltalade på ryska av tiggarna. Barn tigger på engelska.
Men i en undergång sitter en kvinna och sjunger. Insnodd i en massa svart tyg ser hon ut som en liten människopuppa. Hon sitter på samma ställe kväll efter kväll och kanske även dag efter dag, men det vet jag inget om. Och hon sjunger en ändlös sång som hela tiden är exakt lika föränderlig. Hennes röst är svag, men hon verkar ha hittat en ton som får hela undergången att resonera, och vi som passerar kommer med i frekvensen och våra fickor och fettvalkar kommer i svängning. Hennes svaga röst fyller undergången och oss som passerar med underliga känslor och hon verkar inte bry sig det minsta om oss. Hon ligger bortlutad mot väggen, söker inte kontakt, söker oss inte med blicken och har ingen liten skål eller en hatt att lägga pengarna i. Det är som om det är hon som vill ge oss någonting, i en annan valuta än den vanliga.