En orm!

Tbilisi. Jag och en av de andra svenskarna gick på en liten promenad vid lunchtid för att njuta av oktoberhettan. Runt Berijas datja finns en stor och generös park, och en kvarts promenad bort finns ett litet lusthus med utsikt över bäckravinen. Så vi gick dit, eftersom vi kände oss lite trötta på att sitta inomhus. Och så var det ju precis så varmt och härligt som det bara kan vara i oktober. Nämnde jag att det är vackert väder här?
Efter en stund säger Margareta: – Det ska ha funnits en ormfarm här en gång i tiden. Där man hade ormar för att få serum. Men efter Sovjets fall och inbördeskriget i början av 90-talet så upphörde all verksamhet och ormarna smet. ”Jo, säkert” tänker jag.
Vi promenerade vidare, passerade ett tomt, anslående överarkitekterat hus som uppenbarligen varit avsett för partieliten. Och så kom vi till lusthuset och njöt av utsikten över den lummiga bäckravinen. Långt därnere porlade en paradisisk bäck. När vi sett oss mätta på all prakt gick vi hem igen och pratar om Stalins död och avrättningen av Berija. Plötsligt hugger Margareta tag i mig. Och visst fan ringlar en orm på asfalten. En rejäl baddare, lite längre än huggormarna i Gottröra, men säkert tre gånger så tjock. Den rinner iväg och slinker över en trottoarkant, men erbjuder inga äpplen.
När vi kommer tillbaka ser vi att de har plockat fram en varningsskylt: ungefär som en sån som varnar för kurvig väg, fast med en orm på.