Kategori: Ett och annat

Askö. Det har kommit till min kännedom, att hela världen talar om kvinnoroller, sedan en dam i Amerika sagt att kvinnans roll är att vara mannen underdånig. Det här kommenteras som ”politiskt inkorrekt” och därmed djärvt och spännande.
Enligt damen ska kvinnan behaga mannen. Det här är alltså revolutionerande och nytänkt och provokativt.
Alltså jag kan inte fatta det nya och revolutionerande med de här tankarna. Är inte detta just mainstream så in i helvete? Är det inte exakt så 99 procent av alla kvinnor lever – i Sverige, i världen? Vari ligger det ”politiskt inkorrekta” i att säga att kvinnans plats är i hemmet, vid spis och säng? Okej att det kanske inte är på det sätt som kvinnorollen är formulerad i högtidstalen, men det är väl ändå så kvinnor lever i dag? Bortsett från ett litet skikt priviligierade kvinnor. Och män.

Askö. Så får jag än en gång en sån där känsla av att vara priviligierad. Det är en lite råkall septemberkväll och jag tänder en brasa. Min vedbod är stinn av ved, och jag kan elda, utan att det egentligen riktigt behövs. Det blir trivsamt och varmt. Ljudet och ljuset från brasan skapar ytterligare värme.
För tio år sen bra precis åkte jag och fotografen Vasilij till Kaukasus för att göra reportage om flyktingarna. Det andra Tjetjenienkriget hade nyss börjat och tiotusentals tjetjener hade sökt sig till säkerheten i grannrepubliken Ingusjien. Det fanns ungefär lika många flyktingar som invånare, och de flesta var inhysta i gamla järnvägsvagnar. Tak över huvudet, och två toaletter i varje vagn. En familj i en kupé.
Men kallt var det, och ingen ved. Och höglänt land ovan trädgränsen. De som hade bil gav sig av på långa expeditioner för att leta ved. Barn sprang och bröt av kvistar från buskar.
Och det jag lyxeldar med om kvällarna skulle kunna värmt ett par familjer en hel natt. Det hade räckt för att värma mat och tvättvatten och givit en känsla av liv och ordning. Nu var det en mysbrasa för mig. Det blev till och med lite för varmt mot slutet.

Warszawa. Hur vet man att en bil kommer från Polen? Jo, det syns på lacken. Jag är i Polen för första gången sen juni 1985, och sen dess har det blivit bättre väder. Då regnade det oavbrutet i flera dagar, vi bodde på ett hotell som kallades Grand. Ödsligt var det och lite slitigt. Längst uppe fanns en bar där man betalade med utländska (dvs dollar och tyska mark) pengar. Jag tror att det fanns striptease där också. Och Polen gjorde 1985 överhuvudtaget ett chockerande intryck av överflöd och lättsinne. Åtminstone om man kom dit från Minsk, som vi. Jag var reseledare på en bussrundresa med Fritidsresor – ”Tre öststater” kallades resan. Ingen superhit, faktiskt. Två veckors bussåkande: Åbo–Leningrad–Novgorod–Moskva– Smolensk–Minsk–Warszawa–Poznan–Berlin–Malmö–Stockholm.
Jag minns känslan av värme och mjukhet från Warszawa 1985. Det har var mitt under militärdiktaturens tid, men jämfört med Sovjet var ju Polen ett land av överflöd och frihet. Och intrycket nu är lite det samma: en särskild sorts värme. En säkerhet, en självkänsla. Polskhet. Det är faktiskt mysigt att vara tillbaka.

Askö. För första gången på mycket länge köpte jag falukorv i dag, och jag funderade på vad jag skulle kunna tillreda för att få till stånd en njutbar och näringsrik måltid. Parisare, tänkte jag. Det var nämligen en ovanligt tjock sorts falukorv.
Nu saknade jag rätta sortens bröd, men ändå. Parisare. Denna bortglömda snabbmat, protohamburgaren från ställen som Nordmaling och Hällnäs.
Vem äter parisare i dag? En parisare är alltså en hamburgare, fast av korv. I stället för en pannbiff mellan brödbitarna har man en korvskiva. I gamla Karl-Alfred-serie äter Karl-Alfreds glupske kompis Frasse parisare – i den svenska översättningen, naturligtvis – i originalet åt han väl antagligen hamburgare, och en legendarisk hamburgerrestaurang i Luleå hette också frassegrillen.
Närmast maskinellt gör jag en sökning på internet efter information om parisaren. Där lär jag mig att parisaren är vanligast i norra Sverige, och än en gång står det klart att all god mat i Sverige kommer norrifrån: hjortonsylt, renbog, västerbottensost, snöripa, parisare och surströmming. Och palt, naturligtvis. Vem äter spettekaka och svartsoppa och sånt? Intressant dessutom det genomslag norrländsk matkultur har på Snabbmatssverige: vilket gatukök skulle tordas låta bli att sälja tunnbrödsrulle? Nationens godaste tunnbrödsrullar finns dock inte i Norrland, men på Adas kaffestuga i Östhammar.

Askö. Vampyrer är årets grej, verkar det som. Twilight, Låt den rätte komma in, True Blood. Det kan inte vara en slump att det dessutom varit det värsta myggåret på länge. Men blrjar det inte bli tjatigt? Med vampyrer. När kommer allt annat oknytt att få den uppmärsamhet det förtjänar?
Troll, till exempel? Eller mylingar? Kan inte John Ajvide Lindqvist skriva en bok om Näcken? Skogsrån, kanske? Eller är det kanske så att just vampyrer är lite mer urbana. Troll liksom inte är så lätt att föreställa sig. Och skogen är inte längre stor och hotfull. Vampyrer är svartklädda och eleganta och passar väl in på Stureplan. Troll skulle aldrig bli insläppta på Spy Bar. Ja, möjligen då som dörrvakter.
Nej, jag tycker det är skräp med att trollen inte längre tas på allvar. Det borde finnas utrymme för att hitta på stadstroll, som bor i tunnelbanan och kloakerna, lite som morlockerna i Tidsmaskinen.
Storvuxna, krumma och bredaxlade. Starka. Stadstrollen lufsar omkring i skuggorna och längtar efter ljuset och avundas oss våra späda lemmar, vår lätthet. När kommer berättelserna om stadstrollen?

Askö. I dag är det fredag, och jag tänkte unna något: jag unnar mig en extrastor tekanna i kväll. Tvåliterskannan.
En fredagkväll med en sprakande brasa och en stor kanna te, nästan bottenlös. Det är njutning det.
När jag bodde i ett hus med vattenklosett kunde jag slå på stort ibland och känna mig lyxig och trycka på storspolsknappen. Riktigt slösaktig. Sån är jag.

Askö. I dag, just i dag, är det exakt tjugo år sen jag blev uppringd av journalisthögskolan och erbjuden den sista reservplatsen. Ingen betänketid: kursen hade redan börjat för en vecka sen, och var jag inte på plats på måndag var det kört. Jag hade redan sagt upp mig från mitt jobb på Reso. Jag ville vidare.
Det var en rätt nervös helg, och jag hade rätt vaga föreställningar om vart jag skulle. Men på måndagen hade jag lyckats hitta vägen fram till institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att ta mina första steg på vägen till tillvaron som världsreporter och uppburen publicist.

Askö. För att på rätt sätt göra isterband med dillstuvad potatis krävs: potatis, dill, mjölk, saltopeppar och en cykel, för att man ska kunna åka till konsum och köpa isterbanden.

Potatisen grävs upp och borstas av, skärs i tärningar och läggs i en stekpanna med olja. Man häller på mjölk, så att potatisen fortfarande bottnar. Och så får potatisen koka i mjölken i tio minuter. Sen hämtar man dill och klipper ner i stuvningen. Och under tiden har isterbandet fräst i en annan stekpanna, och så är det bara att äta.