Ved.

Askö. Så får jag än en gång en sån där känsla av att vara priviligierad. Det är en lite råkall septemberkväll och jag tänder en brasa. Min vedbod är stinn av ved, och jag kan elda, utan att det egentligen riktigt behövs. Det blir trivsamt och varmt. Ljudet och ljuset från brasan skapar ytterligare värme.
För tio år sen bra precis åkte jag och fotografen Vasilij till Kaukasus för att göra reportage om flyktingarna. Det andra Tjetjenienkriget hade nyss börjat och tiotusentals tjetjener hade sökt sig till säkerheten i grannrepubliken Ingusjien. Det fanns ungefär lika många flyktingar som invånare, och de flesta var inhysta i gamla järnvägsvagnar. Tak över huvudet, och två toaletter i varje vagn. En familj i en kupé.
Men kallt var det, och ingen ved. Och höglänt land ovan trädgränsen. De som hade bil gav sig av på långa expeditioner för att leta ved. Barn sprang och bröt av kvistar från buskar.
Och det jag lyxeldar med om kvällarna skulle kunna värmt ett par familjer en hel natt. Det hade räckt för att värma mat och tvättvatten och givit en känsla av liv och ordning. Nu var det en mysbrasa för mig. Det blev till och med lite för varmt mot slutet.