Kategori: Ett och annat

Plötsligt har vi fått statsfinansierad rasistpropaganda. Nationaldemokraternas tidning ”Nationell idag” uppfyller de regler som finns för presstöd och får si och så många miljoner.

Till skillnad från alla andra har jag läst den här publikationen – jag har till och med skrivit om den tidigare – http://prat.korrespondentmedia.se/#post259 – och det är ju inte så att man blir imponerad av den skärpa och precision som idiotin formuleras med. Kanske kan de gå en kurs i svenska språket för miljonerna. Ska man nu hata allt utländskt så är det ju rimligt att man lär sig uttrycka sig på svenska innan man börjar kväka ur sig dumheter.

Presstödsreglerna utesluter förhandskontroll av de tidningar som får stöd. De får inte stöd för att de uttrycker en för staten behaglig politik, utan för att staten anser att det finns ett värde i att många röster hörs i en demokrati. De allra flesta tidningar som får presstöd är socialdemokratiska; den största mottagaren är Svenska Dagbladet som är moderat. Idén med systemet är att hålla emot tendenser till monopolisering av mediemarknaderna, och kanske är det en bra idé. Kanske inte. Många av de ”andratidningar” som finns i Sverige har köpts upp av förstatidningarna. En och samma tidningskoncern äger alltså både högertidningen och vänstertidningen, och slickar i sig statens presstödspengar.

Det ska bli intressant att studera vad som händer när Nationell Idag publicerar Muhammedkarikatyrer, antisemitiska utfall eller vad som helst i den där vägen. Det kommer ju då att inte längre handla om att Sveriges regering tolererar islamofobi eller antisemitism – det kommer att framgå att svenska staten finansierar hat och intolerans.

Jag undrar om inte ledarskap är den värsta form av kollektivism som man kan tänka sig. Och jag konstater att det de som mest snackar om jantelag och sånt tjafs, är de som starkast uttrycker behov av ledarskap.

Jag avskyr ledarskap. Jag vill göra saker själv, eller tillsammans med någon, men jag vill inte att nån djävel ska stå och peka. Men framförallt vill jag inte att processen ska hindras av en detaljerad organisation.

Just nu har jag i drygt en vecka suttit fast i just en sån organisationsfixerad process, där största delen av arbetet går ut på att trycka handlingar genom en hierarki. Ett dokument kommer in underifrån. Lägsta nivån tar emot, reagerar på dokumentet genom att förbereda en presentation inför en högre nivå. Den högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation inför en ännu högre nivå. Den ännu högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation för en ännu högre nivå. Och på var nivå fördelas arbetsuppgifter noga mellan olika sektioner: det där är tårtbottensektionens uppdrag, det där är gräddvisparavdelningens. Det där är jordgubbssyltsfunktionens. Vi bör också informera födelsedagsljusavdelningen och kanske även strösselsektionen.

Och längst upp står en gubbe och utövar ledarskap.

Det kan finnas poänger med stark specialisering. Men om problemlösning är uppgiften – och det här är problemlösning vi talar om – då är snäv specialisering vansinne. Det är ett sätt att garantera att nya idéer inte kommer upp. Men å andra sidan garanterar vi att hierarkier befästs och att någon får sitt ego bekräftat som ”stark ledare”.

Eyafjallajökull är ett hopplöst rubrikord. Jag riktig känner hur hela världens alla tidningsredigerare längtar efter att Katla ska få ett utbrott, så att man kan få ihop vettiga rubbar.

Strängt taget är vulkaner extremt nyhetsmässiga, och jag tror ärligt talat att jag blev journalist på grund av en vulkan. 1973 var det ett stort vulkanutbrott på Island, på Västmannaöarna. Jag var tio, och tyckte att det här var verkligt intressanta nyheter. Vietnamkriget var inte alls lika engagerande. Bilderna från Island var fantastiska: eld, lava och svart aska. Hus nästan helt begravda i askan. Och jag kände: sånt där vill jag också berätta om.

Nu har jag aldrig berättat om några vulkanutbrott, men det är ändå en fantastisk känsla att se och inse hur maktlösa vi människor är.

Ett par dagar i sommarstugan. Det är fortfarande mycket snö i norra Roslagen, så sommarbiten av stugan är ännu rätt teoretisk. Jag hyrde en motorsåg och motorsågade lite. Jag har mycket sly och småträd på tomten, och nu ville jag bli av med åtminstone en del av denna växtlighet. Den skymmer kvällssolen om sommarkvällarna.

Så med hyrd motorsåg kastar jag mig ut i träddjungeln.

Det går inte att komma ifrån att få saker är så skojiga att arbeta med som motorsågar. Det är ett högljutt, tungt och fullständigt livsfarligt instrument, och strängt taget är det underligt att man fullständigt utan licenser och utbildningar betros begagna det. Det är ljuvligt: bullrigt, tungt och livsfarligt – det är liksom bingo för klena skrivbordsherrar. Allt förbjudet samtidigt.

Och när man sågar känner man nästan omedelbart skillanden mellan björk och gran. Granen är lätt och doftande; björken är tung och sjunger i veden. Det är ett fullständigt fantastiskt ljud – ljudet av björk mot björk. Björkens röst är ljus och klar: jag tänker på gosskörer. Granen kan inte alls sjunga. Klanglös och ihålig är granvedens röst. Granens grej ligger i suset och ljuset, men som ved är granen rätt trist.

Efter några timmars svettigt jobb har sju träd gått att se sina fäder. På marken ligger en oväntat stor hög med vedknubbar som nu måste klyvas. Och ett berg av ris som måste tas omhand. Nån som behöver en majbrasa.

Nu blir det intressant att se om jag får mer kvällssol till uteplatsen i sommar. Kom gärna och kolla.

Sommaren var i alla fall framme och visade att den tänker komma: genom snön tränger snödroppar, och en koltrast har byggt bo just över dörren.

Men är det inte hopplöst tråkigt med mat? Eller snarare – att äta.

Jag har just ätit ett slags lunch – en vackert svartbränd ”omelette noir” med ostar i. Och än en gång konstaterar jag att hela livsmedelsprocessen är hopplöst tråkig: det är tråkigt att handla mat, det är tråkigt att laga mat och det är tråkigt att äta. Och det tar aldrig slut. Jag vet att jag även i morgon kommer att behöva försöka hitta på något att laga till och mumsa i mig. Det är ett veritabelt sisyfosarbete. Och inte hjälper det ju heller att äta sig tokmätt – man är lika hungrig dagen därpå ändå.

Att diska efteråt är också tråkigt, men ändå inte alls lika tråkigt som att laga mat och äta.

Det här leder ju till att jag hellre köper en påse chips eller sörplar i mig filmjölk. Filmjölk med lingonsylt smakar gott och kräver ett minimum av tillagning. Vingum är också ett attraktivt alternativ till mat. Frukt också. Om jag fick skulle jag bara äta morötter och sura äpplen.

Märkvärdigt nog verkar det finnas massor med människor som påstår sig vara roade av att hacka lök och steka korv och andra steg i livsmedelsprocessen. Hela TV-program ägnas åt det här, har jag märkt. Jag tycker det är fullständigt science fiction att se på Hell’s Kitchen och se tänkande människor låta sig bli förnedrade och utskällda av en arg skotte bara för att få rätten att på heltid hacka lök och steka korv. Dag ut och dag in. År efter år. Ett mysterium, det är vad det är.

Jag har bestämt mig: jag är FÖR monarkin. Inte på grund av fåniga prinsessbröllop, och inte för att jag tror att Electrolux kan sälja fler kylskåp som de gör i Italien eller wherever tack vare konungens strålglans. Nej, jag är för monarkin, eftersom jag anser att den har en roll i demokratin.

Medeltidens furstar hade hovnarrar. I den tid när kungamakten var absolut, hade hovnarren en roll som sanningssägaren. Narren påminde monarken om att hans makt faktiskt var begränsad. Makt är flyktig.

I dag har vi inte så många absoluta monarker i världen. Sverige är en demokrati – ett folkvälde. Och monarkins roll i den svenska demokratin är att vara narrhov. Kungafamiljens uppdrag är att vara de verkliga härskarnas – folkets – pajasar. Monarken och dess barn påminner oss om att demokratin ständigt måste erövras. Hans majestäts och deras kungliga högheters pajaskonster gör att vi inser vad som skulle hända om andra än folket styrde vårt land. Vårt svenska narrhov är den svenska folkmaktens hovnarr. Så därför är jag monarkist. Det är så roligt med alla bjällror och tokigheter!

Jag sitter i Enköping och hör om terrorn i Moskva. En stad som jag känner bättre än någon annan stad i världen. Bättre än Stockolm, definitivt bättre än Enköping. Jag bodde nära en av stationerna. Och jag ville naturligtvis följa nyheterna. Ingen jag känner verkar ha varit drabbad, men det är ändå… Min stad.

Och nästan på en gång dyker konspirationsspåret upp. Det är inget konstigt med det – även vid Elfte september fördes det fram idéer om att Bush själv låg bakom. Men det har ju aldrig varit en del av den normala rapporteringen. Vi skulle aldrig acceptera att en svensk reporter skulle spekulera om inte spanska regeringen själv lade ut bomber i Madrid. Att Tony Blair sprängde tunnelbanan i London. Men i Ryssland är det acceptabelt. Alla svenska medier bollar med teorin om att ryska politiker mördat fyrtio Moskvabor som en del i en maktkamp mellan olika läger.

Det kanske kan tänkas att det finns en sådan maktkamp – men är det rimligt att sitta och gissa om saker som ingen människa kan veta något om? Är det rimligt att ge utrymme åt konspirationsteorier bara för att vi talar om Ryssland? Kanske ska vi börja betrakta Sions Vises Protokoll som en relevant nyhetskälla? Eller? Jag kan hitta massor med förklaringar till allt ont i världen genom en snabb googling. Välj din fiende.

Varför uppfattar vi det som rimligt att svenska journalister och ”kännare” anklagar ryska ledare för att döda ryssar? Utan att vi har minsta bevis för det? Varför? Och varför uppfattar vi det rimligt att svenska medier spekulerar om saker som de inte har minsta aning om? Varför nöjer vi oss med att hitta på om sådant som vi aldrig kan få reda på, i stället för att berätta om det som hänt: en tragedi, ett utbrott av våld i en stad i Europa.

Jag undrar egentligen vad det var som avhöll våra mödrar från ris och spaghetti i forna dagar? När jag var liten och skulle fylla år, vilket inträffade mycket mer sällan när jag var ett barn än numera, då fick jag önska vad jag ville till mat på min födelsedag. Och då ville jag äta RIS. Denna extremt lyxiga, flärdfulla, exotiska rätt som jag betraktade som själva godhetens godhet av matvaror. Inget lockade mer än ris, och inget kändes mer njutbart än ris på min födelsedag.

Och spaghetti! De dagar då spaghetti serverades… Det var högtider!

Annars åt vi ju potatis. Ärtsoppa. Bruna bönor. Mamma gjorde storkok som hon frös in i mjölkpaket och ställde i frysen. De tinade sedan upp och konsumerades.

Men vad var det med ris och pasta som fick våra mammor att fasa? Ansågs ris och pasta livsfarligt för små barn på sextio–sjuttiotalet? Ansågs det näringsolämpligt? Krångligt?

Jag har ofta undrat över det där. Och nu ringer äggklockan: pastan är kokt!