Spaghetti?

Jag undrar egentligen vad det var som avhöll våra mödrar från ris och spaghetti i forna dagar? När jag var liten och skulle fylla år, vilket inträffade mycket mer sällan när jag var ett barn än numera, då fick jag önska vad jag ville till mat på min födelsedag. Och då ville jag äta RIS. Denna extremt lyxiga, flärdfulla, exotiska rätt som jag betraktade som själva godhetens godhet av matvaror. Inget lockade mer än ris, och inget kändes mer njutbart än ris på min födelsedag.

Och spaghetti! De dagar då spaghetti serverades… Det var högtider!

Annars åt vi ju potatis. Ärtsoppa. Bruna bönor. Mamma gjorde storkok som hon frös in i mjölkpaket och ställde i frysen. De tinade sedan upp och konsumerades.

Men vad var det med ris och pasta som fick våra mammor att fasa? Ansågs ris och pasta livsfarligt för små barn på sextio–sjuttiotalet? Ansågs det näringsolämpligt? Krångligt?

Jag har ofta undrat över det där. Och nu ringer äggklockan: pastan är kokt!