Jag undrar om inte ledarskap är den värsta form av kollektivism som man kan tänka sig. Och jag konstater att det de som mest snackar om jantelag och sånt tjafs, är de som starkast uttrycker behov av ledarskap.
Jag avskyr ledarskap. Jag vill göra saker själv, eller tillsammans med någon, men jag vill inte att nån djävel ska stå och peka. Men framförallt vill jag inte att processen ska hindras av en detaljerad organisation.
Just nu har jag i drygt en vecka suttit fast i just en sån organisationsfixerad process, där största delen av arbetet går ut på att trycka handlingar genom en hierarki. Ett dokument kommer in underifrån. Lägsta nivån tar emot, reagerar på dokumentet genom att förbereda en presentation inför en högre nivå. Den högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation inför en ännu högre nivå. Den ännu högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation för en ännu högre nivå. Och på var nivå fördelas arbetsuppgifter noga mellan olika sektioner: det där är tårtbottensektionens uppdrag, det där är gräddvisparavdelningens. Det där är jordgubbssyltsfunktionens. Vi bör också informera födelsedagsljusavdelningen och kanske även strösselsektionen.
Och längst upp står en gubbe och utövar ledarskap.
Det kan finnas poänger med stark specialisering. Men om problemlösning är uppgiften – och det här är problemlösning vi talar om – då är snäv specialisering vansinne. Det är ett sätt att garantera att nya idéer inte kommer upp. Men å andra sidan garanterar vi att hierarkier befästs och att någon får sitt ego bekräftat som ”stark ledare”.