Kategori: Ett och annat

Moskva. Jag går till Eremitageparken, en härlig oas centralt i Moskva. Jag har filmat i dag, och satt ganska länge i redigeringen. Att fira ett fullbordat inslag med en liten kvällsutflykt kändes rätt, i synnerhet som det i dag är fint väder: det blåser en frisk västan, och eftersom det är i öst och sydöst som det brinner är himlen klar. Ja, ganska klar.

En kväll utan rök! En varm sommarkväll – det är ju fortfarande ohyggligt hett – och Moskvaborna skyndar ut för att äntligen slippa sitta inomhus. Eremitageparken är full med ungdomar som sitter och njuter av något som liknar verklighet. På restaurangen Tjajkhana No 1 kan man dricka grönt te och äta turkiska sötsaker: tjak-tjak, chvorost, pachlava och de som inte är mätta på rök sitter på mjuka kuddar och puffar på vattenpipor. Det är gott att må bra.

I Eremitageparken står en dam och säljer hemgjorda mjukisdjur. Det här tyckte jag var fint:

Moskva. I dag var himlen nästan klar. Det har börjat blåsa från Väst, där det nästan inte brinner, och det kom till och med ett litet regn. Himlen svartnade och det började blåsa, och det kändes som om det riktigt laddade upp till en riktigt urladdning. Och så kom ett regn på fyra droppar som bara fräste lite i asfalten och förångades. Hopplöst.

Dock ska jag inte klaga på att det är lite klarare i dag. Det är enormt skönt att slippa brandoset – hettan räcker alldeles utmärkt som plåga.

Moskva. Varje nyhetssändning inleds med ord om de framgångar räddningstjänsten haft i kampen mot bränderna. ”Jämfört med i går har antalet brandhärdar halverats”. Så säger de varje dag, och ändå brinner det.

Det kan till och med hända att det stämmer: två brandhärdar har förenats till en – alltså är det hälften så många. Fast dubbelt så stor. Men det berättar de inte. Kanske är det så att de ryska medierna egentligen försöker berätta sanningen, men utan att falla in i en katastrofretorik – det tidiga nittiotalet var fullt av alarmistnyheter om epidemier, brottsvågor, katastrofer och mygel, och effekten liknade mer våldsspekulation än sanningspatos. Kanske vill man undvika att jaga upp känslorna och skapa panik.

Men effekten är att alla de som tittar på TV och vill höra hur det är, upplever att makthavarna håller tyst om det verkliga läget. Och så söker man sig till andra informationskanaler.

Och de finns. Framförallt myllrar det nu om bloggar som kartlägger och beskriver läget i bränderna. Och där kan man finna exakta och detaljerade data och fakta. Men lika ofta kan man finna rena fantasier, lögner och skamlös propaganda. Och det är fullständigt hopplöst att orientera sig: häromdagen publicerades ett blogginlägg där en anonym läkare vittnade om att läkarna fått instruktioner om att INTE rapportera dödsfall som kopplade till röken och hettan. Och inlägget har nu kommit vidare till internationella nyhetsbyråer och har nu publicerats i till exempel svenska tidningar – trots att ingen vare sig kunnat eller försökt kontrollera om uppgifterna stämmer.

Och det uppstår också diskussioner kring de dödstal som publicerats: ännu är antalet dödsoffer i bränderna officiellt 52. Men det rör alltså endast dem som dött i bränderna. Brunnit inne. Några siffror på hur många som dött i sjukhus av hettan har inte publicerats, även om myndigheterna medgivit att dödstalen är dubbelt så höga som en ”normal” sommar.

Och över Moskva hänger rökmolnen kvar. Och det alla väntar och hoppas på är västliga vindar, och snälla, snälla, lite av det där regnet som faller över Sverige.

Planeten Moskva. Solen här är röd, precis som på planeten Krypton, Kal-Els hemplanet. Som alla vet skickade hans far honom till jorden strax innan planeten exploderade. På Jorden blev han känd som Stålmannen.

Planeter med röda solar har ett fruktansvärt hårt klimat, mycket varmare än vad som någonsin upplevts under Jordens gula sol. En vit, tung himmel och en atmosfär med mycket lägre syrehalt.

Om en vecka lämnar jag den röda solens land, och reser hem. Ser fram emot superkrafterna.

Moskva. Röken ligger fortfarande tät, och den ryska bloggosfären börjar kristalliseras kring två teman: hur man skyddar sig från röken och vems fel är det att det brinner.

Bränderna har hållit på i flera veckor och trots att nyhetssändningarna varje dag inleds med orden ”Bränderna i centrala Ryssland minskar i omfattning…”

Det här, kan man säga, ligger helt i linje med de två ur-frågorna i rysk politisk debatt sedan århundraden: ”Vad måste göras?” och ”Vem bär skulden?”

Bloggaren Top-Lap skriver om att det en gång fanns ett fungerande brandförsvar i Ryssland. Sovjetmyndigheterna höll hård kontroll över att det i varje by skulle finnas en underhållen branddamm, brandklocka och brandhinkar. ”När det brann skickade man bud till grannbyn, brandsoldaten hängde på sig uniformen, tog cykeln och två hinkar och gav sig av för att släcka.”

Inlägget, med rubriken ”Vet ni varför det brinner?” är en ren katalog över ryska svordomar. Författaren, Aleksandr Potjkov, har blivit enormt uppmärksammad för sitt inlägg och sitt ursinniga angrepp på det Ryssland som vuxit fram efter Sovjet. ”Ge tillbaks min larmklocka!!!” röt han. Och – tänk – Putin personligen kommenterade inlägget genom att beordra fram en larmklocka till byn, 15 mil väster om Moskva. Där det just inte brinner.

Hur som helst har bloggaren Top-Lap fångat upp en känsla av missnöje, och åtskilliga andra bloggare manar nu till demonstrationer och protestaktioner mot makthavarna. Fast det är knappast troligt att någon orkar samlas för massmöten i hettan och röken.

Den andra strömfåran i den ryska bloggströmmen handlar om hur man skyddar sig. Bloggare tipsar om hur man gör en ”folk-luftkonditionering” – man tar femton pet-flaskor med vatten, fryser ner och ställer framför en vanlig fläkt. Myndigheterna ger officiella instruktioner: drick mycket, avstå från alkohol och tobak, stanna inomhus och undvik kläder i syntetmaterial, undvik fysisk ansträngning och avstå från deltagande i massdemonstrationer mot de skyldiga till bränderna.

Moskva. Jag och portvakten har bondat stenhårt sen jag erbjöd mig att köpa med mig något från affärn till honom en kväll när jag skulle till affärn. Så nu vill ha småprata varje gång: ”Har ni rapporterat något om gränsvärdena? Det måste finnas gränsvärden!”, ”Menar ni allvar? Ni kan inte spela schack? Jag kan lära er!” Och liknande samtal. Det är lite skoj på något vis – han kommer till och med i håg vad jag heter, även om han uttalar mitt namn ”Pierre”, men okej.

Men i dag, när jag återvände från min Megautflykt, frågade han ”När badade ni sist?”

Det tyckte jag var lite underligt, ärligt talat, så jag brydde mig inte om att fördjupa mig i samtalet, och åkte upp och tog en dusch.

Moskva. I dag bestämde jag och alla andra i Moskvatrakten oss för att besöka Mega – ett löjligt stort köpcentrum; en kedja av köpcentrum, strängt taget, som sitter ihop med Ikea. Här i Moskva finns tre Megor. Ett Mega-köpcentrum är, under normala förhållanden, en jättestor galleria med affärer och restauranger. Under rådande ragnarök är Mega en jättestor galleria med affärer, restauranger och luftkonditionering.

Myndigheterna avråder från att vara utomhus om man kan undvika det, och ett inomhusköpcentrum är den listiga lösningen att slippa sitta inomhus en hel augustilördag, men ändå inte utsätta sig för rökgaser.

Så, som sagt, jag och fjorton miljoner andra hade dragit samma slutsats: ”Vi drar till Mega!”

Det var skitsvårt att hitta parkeringsplats. I betydelsen att det var svårt att hitta själva parkeringsplatsen. Det Mega jag besökte ligger vid den stora motorvägsringen runt Moskva, och försök hitta en avfart när man kör hundratio med femtio meters sikt på en motorväg.

Från parkeringen (sektion d3) behövde jag treva mig fram emot själva ingången, och väl därinne var det rent märkvärdigt vad mycket folk fjorton miljoner Moskvabor är. Hur mycket shopping som utfördes är svårt att säga. De flesta verkade sitta i food-courten och titta på när andra gäster åker skridskor.

Dock köpte jag inget. Jag åt en glass och drack en kaffe doppio och satt och mös i luftkonditioneringssvalkan och brydde mig inte ens om att folk satt och rökte på icke-rökar-avdelningen.

Moskva–Pavlovskij Posad. Vi lämnar Moskva vid niotiden, gårdagens klara väder har bytts ut mot brandrök, vit himmel och en sol som inte lyser, men bränner. Det är över trettio, fast det bara är morgon. Vi krånglar oss ut ur stan, och åker sydöst på M7 mot Nizjnij Novgorod, och röken tätnar för varje mil. Trafikljusen längs vägen är svåra att se, och jag får göra ett par ganska brutala inbromsningar, när det plötsligt visar sig att det råder rödljus på motorvägen.

Vid avtagsvägen mot Pavlovskij Posad är miljön närmast skrämmande. Intill staden finns en liten sjö, och ett par människor sitter på stranden och… ja, låter varmröka sig. Det känns ganska Doré alltihop – en rökomvärjd karg strand, där halvnakna människor ligger nedstoppade i surt vatten. Som en illustration ur Dantes Inferno:

Fast fyrtio plus i vattnet och ingen is.

Inne i staden är sikten under hundra meter – tidvis ligger en glödhet novemberdimma med en sikt på kanske femtio meter. Alla synintryck säger – fukt och kyla, luktsinnet säger Lasang Souchong och svetten som rinner längs ryggen säger att det är varmt. Ögonen svider och de ständiga skogsbrandshalsblossen bränner i lungorna, och hur ska man kunna låta bli att dra sig till minnes inledningen av Inferno, när man nu en gång väl givit sig in på Dantespåret:

Jag stod i mitten av min levnads bana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana

Fast vi hade GPS, så vi hittade både fram och tillbaka.