Moskva–Pavlovskij Posad. Vi lämnar Moskva vid niotiden, gårdagens klara väder har bytts ut mot brandrök, vit himmel och en sol som inte lyser, men bränner. Det är över trettio, fast det bara är morgon. Vi krånglar oss ut ur stan, och åker sydöst på M7 mot Nizjnij Novgorod, och röken tätnar för varje mil. Trafikljusen längs vägen är svåra att se, och jag får göra ett par ganska brutala inbromsningar, när det plötsligt visar sig att det råder rödljus på motorvägen.
Vid avtagsvägen mot Pavlovskij Posad är miljön närmast skrämmande. Intill staden finns en liten sjö, och ett par människor sitter på stranden och… ja, låter varmröka sig. Det känns ganska Doré alltihop – en rökomvärjd karg strand, där halvnakna människor ligger nedstoppade i surt vatten. Som en illustration ur Dantes Inferno:
Fast fyrtio plus i vattnet och ingen is.
Inne i staden är sikten under hundra meter – tidvis ligger en glödhet novemberdimma med en sikt på kanske femtio meter. Alla synintryck säger – fukt och kyla, luktsinnet säger Lasang Souchong och svetten som rinner längs ryggen säger att det är varmt. Ögonen svider och de ständiga skogsbrandshalsblossen bränner i lungorna, och hur ska man kunna låta bli att dra sig till minnes inledningen av Inferno, när man nu en gång väl givit sig in på Dantespåret:
Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana
Fast vi hade GPS, så vi hittade både fram och tillbaka.