Kategori: Ett och annat

Det talas rätt ofta om något som kallas ”hybridkrigföring”, och som skulle vara något nytt som Ryssland har hittat på och som ”Sverige är dåligt förberett mot”. Många experter talar på fullt allvar om något som de kallar ”sjätte generationens krigföring”. Det nya är som vanligt att vi bara har dåligt minne.

Det är ganska lätt att hitta artiklar i medierna som hänvisar till ett arbete av två ryska militärskribenter – Tjekinov och Bogdanov. Där talas om det som kännetecknar den nya generationens krigföring, nämligen en grundlig uppmarsch i form av propaganda. Och det skulle alltså vara något nytt.

Det är inte otänkbart att det UPPFATTAS som något nytt av journalister och militärer, eftersom de är de två yrkesgrupper i världen som har kortast minne (möjligen med undantag för finansmännen), men själva greppet är oerhört gammalt, väl beprövat och framgångsrikt utnyttjat.

1950 gav en grupp anonyma svenska författare ut boken Sveriges ödestimma år 195X – Då Ryssland tog Sverige. Författarna brukar anses ha hört till kretsen kring den försvarsaktivistiska och natovänliga tidskriften Ny militär tidskrift, och det är ingen tvekan om att det som fick författarna att sätta papperet i skrivmaskinen var händelserna i Tjeckoslovakien 1948, då Sovjet, med stöd av Rysslandsutbildade inhemska kommunister, genomförde en statskupp. Om man låtsas att det finns något som heter ”inflytelsesfärer”, så skulle man kunna tänka sig att gamla delar av det ryska imperiet hör till en rysk ”inflytelsesfär”. Det är ”förståeligt” om Ryssland vill ha tillbaka kontrollen över Estland eller Finland, men kanske inte om Ryssland försöker lägga vantarna på, säg, Portugal. Tjeckoslovakien 1948 hade aldrig legat i en rysk ”intressesfär”. Vare sig under på tsarernas tid eller Stalins. Och om Tjeckoslovakien kunde erövras, så kunde även Sverige vara hotat. Författarna skriver:

Härmed menas icke att vi nödvändigtvis måste bli utsatta för en rysk aggression av detta slag, men allenast att läget tvingar oss att vara beredda, om så skulle ske.

I moderna artiklar om ”hybridkrigföringen” räknas det upp sex faser. Ovannämnda bok nöjer sig med fyra:

1. Propaganda, stöd till kommunistpartiet, erbjudanden om exklusiva handelsavtal;
2. Intermezzon i samband med demonstrationer, strejker etc;
3. Krav på militära baser; erbjudanden om icke-angreppsavtal;
4. Det utsatta landets polis och försvarsmakt ersätts med rysk militär och polis.

På det stora hela överensstämmer de moderna beskrivningarna av hybridkrigföringen med boken från 1950. Den största skillnaden är att man i dag föreställer sig att det behövs en riktig militär fas – bombflyg och strider. 1950-talets teoretiker var rätt säkra på att det inte skulle behövas – som i Estland, Lettland och Litauen 1939 och i Tjeckoslovakien 1948.

När slutligen Sverige två år senare i ödmjuka ordalag begärde att bli upptaget i ”De Socialistiska Rådsrepublikernas Union”, hade dock landet på tre år hunnit längre än 25-miljonersriket Polen på sex år!

Det är alltså rätt fånigt att vi inbillar oss att det här är något nytt. Huruvida vi är förberedda på en krigföring av det här slaget eller inte är en annan diskussion.

Vi bevittnar en flyktingkris. Vi bevittnar 60 miljoner flyktingkriser. Och vi måste göra något. För mig är det självklart att vi ska ta emot dem som kommer hit för att rädda sig undan krig, katastrofer, politiskt, etniskt, socialt våld. Det handlar inte om att vi har råd eller inte har råd – det handlar om att den allra djupaste drivkraften för mänsklig utveckling är solidariteten. Det är vår förmåga till samarbete och empati som gjort oss till människor och som låtit oss överleva som art.

Solidariteten är universell. Det är inte frågan om att vi ska hjälpa människor bara när vi har råd. Vi ska alltid hjälpa människor, även när vår komfort står på spel; även när vi kanske inte kan vänta oss omedelbar ”tacksamhet”. Solidaritet är inte en affärsuppgörelse där flyktinginvandringen löser problem med arbetskraftsbrist i hemtjänsten. Nej. När bonden Paavo i Runebergs dikt efter flera år av utdikning och hårt arbete äntligen klarar frosten tvekar han inte ett ögonblick när hans granne drabbats av missväxten.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Notera att dikten inte nämner ett smack om huruvida Paavo fått hjälp av sin granne under åren av missväxt. Det har inte med saken att göra. En nödställd nästa är värd vår solidaritet.

Okej. Men det är ju dyrt? Och ska verkligen Sverige och Tyskland ta emot alla?

Första frågan är, som jag ser det, irrelevant. Så länge människor behöver hjälp ska vi hjälpa. PÅ andra frågan måste vi svara – så länge det finns ett Schengenavtal, så länge måste flyktingarna själva få välja vart de vill bosätta sig i EU.

Nyckeln är att flyktingmottagandet MÅSTE bli en fråga för avgörande på EU-nivå. Kommuner, län och länder kan inte själva få avgöra om de vill vara Judenfrei. Vad jag skulle vilja se är ett system lite i stil med den svenska skolpengen. EU garanterar varje flykting en fixerad minimisumma som fasas ut i takt med att flyktingen antingen väljer repatriering eller integrering i mottagarlandet. Enskilda länder, regioner, kommuner kan hänga på ytterligare bistånd och insatser utifrån de möjligheter de har, men ingen har rätt att säga – ”nej, inte hit”.

Och visst finns det säkert folk bland flyktingarna som är beredda att missbruka systemet, precis som det finns folk i Sverige som är beredda att fiffla med momsredovisning och regionstöd. Brott ska beivras och misstankar prövas i domstol. Men kollektiv skuld existerar inte; precis lika lite som kollektiv dygd.

Solidariteten, däremot, kan vi bara garantera tillsammans.

Jag har skrivit flera gånger att jag beskriver mig själv som ”demokratisk socialist”. Det tänker jag fortsätta envisas med: jag är för fördelningspolitik; tror på solidaritet: att jag som tjänar vansinnigt mycket pengar ska dela med mig till dem som tjänar vansinnigt mycket mindre än jag. Jag tror på internationell solidaritet och på små staters – och enskilda människors – rättigheter och okränkbarhet. Människor är enskilda som mår bra av att samarbeta. Vi behöver vara individer och vi behöver vara i grupp.

Jag kallar mig för vänster. Betyder det att jag vill se ursinnigt förstatligande av produktionsmedlen? Nej. Jag tror inte på plan- och kommandoekonomi. Tror jag på marknadens allmakt? Nej.

Andra kallar sig också vänster, men verkar drivas av andra prioriteringar. Jag tvivlar inte på deras tro på solidaritet och mångfald, men de kör fast i en antiamerikanism som bara känns irrelevant. En antiamerikanism som i grunden är en förgudning av USA som jag tycker är orimlig.

Ja, USA är en imperialistisk supermakt, men inte den enda imperialistiska supermakten. Det är en plikt för varje demokratisk socialist att ta avstånd för imperialistiskt våld – oavsett om det är USA, Kina, Ryssland, Frankrike eller, ja, kanske Sverige som begår våldet. Den gammvänster som programmatiskt valt att hylla imperialistiskt våld bara för att det just i det fallet inte är USA som är förövaren är fel ute. Helt fel.

Den vänster som hyllar våld mot små stater förråder socialismens, demokratins och solidaritetens ideal. Sedan skiter jag i vad John Pilger sagt, gjort och påstått.

Vänstern, barn, socialismen, är en uppsättning idéer som grundar sig på den enskildes rätt att vara enskild och medmänniskors vilja att vara solidariska. Egoismen och våldet, girigheten och kortsyntheten, rovdriften och aggressionen är människans fiende. Inte USA.

Det finns något genuint sunt med konspirationsteorier. Oviljan att acceptera det uppenbara. Varje forskare, varje journalist delar – eller borde dela – konspirationsteoretikernas skepsis och ständiga vilja att fråga – ”hur vet vi det?”

Skepsis, ett kritiskt förhållningssätt och misstro mot auktoriteter – det är bra egenskaper hos en tänkande människa.

De senaste veckorna har jag blivit kontaktad av några som varit angelägna att diskutera ”alternativa” sanningar kring det nedskjutna flygplanet MH017. På årsdagen av nedskjutningen var jag med i Aktuellt och talade om rysk propaganda. Och blev ganska snart kontaktad av flera män som ville tala om vad de hade sett och vad de tyckte att jag hade sagt.

Det jag vill resonera om här är den punkt när konspirationsteoretikerna gör stopp. Det verkar finnas en punkt NOLL där konspirationen når fast mark. Där det kritiska förhållningssättet upphör och blind tro börjar. Jag får intrycket att konspirationsteoretiker i själva verket är sällsynt auktoritetsbundna.

En av de mest kända konspirationssajterna i Sverige är v*ken.se (jag vill inte i onödan länka dig; jag har redan tidigare skrivit om sajten. Byt ut * mot a om ni absolut vill studera sajten). Det som är slående är att sajten väldigt ofta lutar sig oerhört tungt mot en konkret person. ”NN – Mannen som genomskådade världen”. ”NN reder ut begreppen”. Det kan gälla sockerfällor eller vaccin eller mordet på Kennedy/Ben Barka/Olof Palme…

Det här är en intressant mekanism som förenar alla så kallade ”foliehattsteorier” med den ”gammvänster” som ser Putin, Hugo Chavez och Bashar al-Assad som progressiva statsmän. Resonemanget leder förr eller senare fram till en auktoritet. En punkt NOLL. Det här är sant, eftersom NN har sagt det. Det NN säger är rätt. NN är den ende som vågar tala sanning i det förgiftade medieklimatet där lata journalister tiger om ______.

Jag gick för flera månader sedan i polemik mot en bekant som med stor hetta ansåg det vara bevisat att maktskiftet i Ukraina var en amerikansk CIA-kupp. Det här bevisades genom en rad länkar till en konkret skribent – John Pilger. Läste man länkarna och vad Pilger skrev fanns det inget som styrkte uppgifterna utom Pilgers auktoritet. Det är lite som de gamla gudsbevisen, där Guds existens anses bevisad, eftersom ordet Gud innebär att han existerar. Det Pilger säger är sant, eftersom det är Pilger som säger det.

Det här tycker jag är intressant. Punkten där skepsisen förvandlas till stjärnögd beundran. Hur kommer det sig att kritiskt tänkande människor slutar tänka kritiskt inför vissa hjältar? Hur kommer det sig att just de som anser sig genuint auktoritetskritiska i själva verket är så auktoritetsbundna? Är det något Bilderberggruppen blandar i dricksvattnet? Eller var det judefrimurarna?

När jag gick på journalisthögskolan i början av 90-talet hade vi vid något tillfälle en kursbok som hette Massmedia som informationshinder. Jag minns inte så mycket av den nu, ärligt talat, men den var inte tvärny ens då. Jag har googlat mig till kunskapen om att den gavs ut 1978, med Åke Olsson som redaktör: http://www.bokborsen.se/?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=1&mediatype=0&stitle=Massmedia+som+informationshinder&screator=Olsson%2C+Åke+%28red%29
Upptäcker i samma veva att det är mitt förlag som gav ut den, Carlssons.
Nå.
Jag blir sugen på att gräva fram boken igen efter de senaste dygnens ubåtshistoria.

Massmedia som informationshinder. Är det inte det allt handlar om? Ingen säger längre ”massmedia”, men vi kan ju lika gärna använda frasen medier som informationshinder.

Börjar det inte kännas som att medierna hindrar oss från att bli informerade medborgare? Rubriker formuleras för att vi ska klicka på en länk som öppnar en reklamsnutt i stället för att sammanfatta storyn. Den klassiska journalistikens ”Man bet hund” har blivit ”Rastade hunden – du kan aldrig ana vad som hände sedan!”

Ubåtshistorien.

Ett privat företag som för något år sedan uppmärksammades för att ha hittat en rund grej på Östersjöns botten meddelar tidningen Expressen att de hittat en miniubåt i perfekt skick, med kyrilliska bokstäver och allt – ”vi har en film ni kan köpa”! Tidningens politiska reportrar hinner ladda sina politiska revolvrar och peka ut Ryssland och helst Putin personligen.

Experter dras in i studior för att kommentera och resonera kring de kyrilliska bokstäverna på ubåten. De rynkar på pannan och försöker känna igen tecknen, men det funkar inte så bra. Men ingen verkar våga säga – hallå, det här ser skumt ut, finns det inte fler bilder? OM det nu finns en SKYLT på båten, varför har ni givit oss en snutt där man bara ser sista bokstaven – ett Ъ?

Andra har rett ut dykföretagets taskiga ekonomi och historia av att skickligt leverera ”klickmonster” – den runda grejen på Östersjöns botten – kanske är det ett UFO? Att en privat operatör mixtrar på det här viset för att tjäna pengar – fine. Det är inget fel i det. Felet ligger i hur lätt vi journalister halkar in i stereotyper som passar oss – i det här fallet en rysskräck som säljer bra. Varför funkar inte källkritiken? Och varför verkar vi inte vilja lära oss?

Allt oftare känner jag att jag skäms över att vara journalist. Min mamma tyckte det var en skammens dag när jag började på journalistlinjen. Det enda som kunde vara värre var, i hennes värld, om jag hade blivit spion. Att jag började läsa ryska var illa nog. Jag undrar om hon kanske hade rätt: journalist är, eller håller på att bli, ett skamligt yrke.

Lyckligtvis finns det journalister som verkar tänka själva, som behåller en kritisk blick, även mot kritiken. Journalister ska vara illojala. Mot sitt land, mot sin familj, mot sin arbetsgivare, mot rika, inflytelserika, snillrika och dylika. Men aldrig mot läsarna.

Det var ganska klart redan första dagen på eftermiddagen att det här var en ubåt från första världskriget. Men nyhetsdramaturgins tröghet gjorde det svårt att bromsa från storyn om att vi hade att göra med ett nutida övergrepp. Putinstoryn var alldeles för bra för att överge. Vi känner oss trygga om vi får bekräftelse på vår världsbild av Ryssland som kaoskraft i vårt närområde.

Att Ryssland har raserat hela den europeiska säkerhetsordningen ger inte oss rätt att slappna av i källkritiken kring ubåtshistorierna.

Jag ska hem nu. Igen. Jag brukar misslyckas med att vara hemma, och det kommer nog inte att gå bättre nu. På torsdag ska jag på intervju för ett nytt jobb i ett nytt utland.
Men var är hemma?
Jag är folkbokförd i Norrtälje, men jag åker hem till stugan. Också den i Roslagen, men längre norrut, utanför Östhammar. Men lägenheten i Norrtälje köpte jag hösten 2012 och stugan – sommaren 2006.
Jag är född på BB i Umeå, växte upp i Vännäs i Västerbotten. Jag brukar säga att jag kommer därifrån, och det finns väl visst fog för det, men jag har aldrig haft släkt eller rötter i Vännäs. Pappa jobbade där just då, och senare flyttades hans jobb till Luleå, och vi flyttade med. Högstadiet och gymnasiet avnjöt jag på Hertsön. Tung förortscred för er som kan Luleå.
Lumpen i Uppsala, plugg i Stockolm. Jobb i Sovjet. Uppsala, Gottröra, Moskva, Uppsala, Tbilisi, Östhammar, Enköping, Hebron, Enköping, Chisinau, Norrtälje, Kiev… Norrtälje, och kanske nya äventyr. Var är hemma? Det finns inget pojkrum, ingen släktgård, inga stenar där barn jag lekt. Ibland kan jag längta stenarna där barn jag lekt, men vad har jag vid Sandgrensbäcken att göra nu?
Vilken är min hemortsrätt i Roslagen? I en liten jaktstuga jag köpte för nio år sedan? Jag har inga rötter där. Jag kommer alltid att vara den blivande förre ägaren av stugan.
Vart är hem?
Jag känner ibland att språket är hemma. Privilegiet att få skriva på svenska. Tala svenska. Känna skuggan under ordet gran, sticket från barren. Doften av granskog en het julimorgon. Ljudet av granved. Att tala ett språk där orden vuxit fram i mig; där min erfarenhet av gran formatsi under hela mitt liv, av alla granar jag dansat runt, klättrat i, huggit, kapat, staplat, eldat, värmt mig på. Jag har tagit till mig vartenda ord i svenskan genom huden och öronen och munnen och ögonen och orden är inte färdiga ännu. Det finns granar jag inte sett.
Dit ska jag hem. Ett tag.

Jag ska våga mig på några framtidsfrågor och lite prognostiserande. Notera att allt det här är ganska lösryckta funderingar och inte alls något resultat av djupsinnig analys av tillgängliga dokument. Jag har följt Ukraina och ukrainsk politik under ett år, och vissa frågor är lite mer beständiga än andra mot minnets erosion. De står kvar som raukar i ett landskap där glömskans hav och vind slitit ner allt annat.

Språkfrågan
Frågan om ukrainskans status och ryskans ställning har varit aktuell i flera hundra år. Ukrainska är ett normerat språk med en gammal och stor litteratur. Det är inte en rysk dialekt, men har gemensamma rötter med ryska och vitryskan. Och polska och tjeckiska och så vidare. Ryska och ukrainska är ganska lika, men är ändå distinkt olika. Jag talar och förstår ryska bra, men har svårt att hänga med i ukrainska. För att förstå ukrainska måste man lära sig språket.
Ukrainskan har bekämpats mer eller mindre intensivt av de länder som kontrollerat landet. De delar av Ukraina som kontrollerades av Polen polonicerades, och de som kontrollerades av Ryssland – russificerades. Ukrainare har fått kämpa för rätten att tala sitt språk. Under sovjettiden reducerades ukrainskan till ett slags Skansenspråk att visa upp på folkmusikfestivaler.
Ukraina har försökt begränsa bruket av ryska i det offentliga rummet. Reklamskyltar och vägskyltar är på ukrainska och sändningar i TV och radio är på ukrainska. Men inflytande från Ryssland har alltid varit stort. Ofta har avdelningarna för ryskspråkig litteratur i bokhandeln varit större än avdelningarna för böcker på ukrainska.
Ukraina HAR försökt strama åt ryska språkets inflytande, och, till exempel, alla filmer som visas på biografer måste vara dubbade till ukrainska.
Samtidigt är landet nästan hundraprocentigt tvåspråkigt. Många som är ukrainare talar i första hand ryska – det fanns nätt och jämt skolor som undervisade på ukrainska för trettio-fyrtio år sedan. Men folk är vana vid båda språken och förstår varandra. Ungefär som svenskar och norrmän kan förstå varandra. På TV är det ganska vanligt att man har två programledare, en som talar ukrainska och en som talar ryska. I dramaproduktioner är det inte ovanligt att dialog förs på båda språken.
Till vardags talar man det språk som ligger närmast. Vid möten och konferenser talas språken helt blandat, beroende på talarnas personliga preferenser.
Jag, som inte talar ukrainska, får ofta be ukrainsktalande människor om att byta till ryska. Inga problem. Ingen surar eller vägrar. Jag har blivit intervjuad på ryska i TV av programledare som gjort karriär på att vara superukrainsktalande.
Det finns – skulle jag vilja påstå – ingen KONFLIKT kring språket. Det betyder INTE att det inte finns ett PROBLEM kring språkfrågan.
Ryska är ett stort språk i Ukraina, och det är rimligt att språket ska få ha en offentlig status. Det är rimligt att människor ska ha rätt till samhällsservice på ryska.
En intressant konsekvens av Majdan och kriget är att föreställningen om ett ryskvänligt, rysktalande öst och ett ukrainsktalande, ryskfientligt väst har till stor del försvunnit. Ryska var det språk som dominerade på barrikaderna. Ryska är det språk som dominerar bland frikårerna som slåss mot ryska/separatistiska trupper. I och med att Ukrainas regering plockat in flera höga tjänstemän från Baltikum och Georgien så har även ryska språket fått en starkare ställning i den offentliga förvaltningen. De rysktalande i Ukraina har bevisat att de är lika goda patrioter som vilken västukrainare som helst.
Jag tror att vägen framåt är att låta språkfrågan avgöras på så låg nivå som möjligt. Det är viktigt att minnas att det inte bara är ryska och ukrainska som talas i det här landet. Det finns många andra etniska minoriteter – rumäner, tyskar, ungrare, romer, judar, tatarer. Även de har rätt att till sina språk och sina identiteter. Ukraina är stort nog.
Att se språkfrågan som en kommunal angelägenhet skulle, tycker jag, kunna avförtrolla frågan. Folk skulle kunna få den service de behöver utan att man behöver göra språket till en fråga om Rikets Säkerhet.

EU/NATO
Det sägs ofta att det är Natos planer på expansion som lett till den konflikt vi har. Det är ett lite skevt perspektiv; Nato är inte en ockupationsmakt utan ett försvarsförbund mellan självständiga stater. Ukraina har rätt att vilja vara med i Nato, precis som alla andra länder – inklusive Sverige. Det är orimligt att låta vissa länder – USA och Ryssland – ha ”intressesfärer”.
EU har hanterat Ukrainafrågan klumpigt. Under Janukovytj gjorde EU stora anpassningar och eftergifter för att inte ”tappa” Janukovytjs Ukraina. Det var uppenbart att Ukraina inte uppfyllde ens lågt ställda krav för europeisk integration, men EU ville låtsas att allt var finemang.
I dag har EU bytt linje och ställer höga krav på att regeringen ska leverera reformer. En omdiskuterad fråga är visumfrihet, där Ukraina längtar efter rätten att kunna resa utan krångel till Europa. EU har kopplat den här frågan till ett knippe praktiska saker som måste lösas – säkra pass, fungerande register etc. Jag tycker det är helt rätt att man släpper en ”romantisk” linje och byter till en praktisk. EU ska inte ge visumfrihet för att vara snäll mot Ukraina, utan som ett erkännande att landet uppfyller vissa tydliga krav.
Det handlar om att Ukraina måste genomföra reformer för sina egna medborgares skull, och inte för att behaga EU.
Och reformerna pågår. Alldeles för långsamt tycker jag nog, men de knåpar på.
Det är lite samma sak med Nato. Ukraina ska sträva efter att gå med i Nato om det är bästa sättet att skapa säkerhet för medborgarna.

HBTQ
Mänskliga rättigheter är ett stort kapitel och jag orkar inte gå igenom alla detaljerna. En intressant fråga är HBTQ, där Ukraina fortfarande har svårt att ta de stora stegen. Staden Kiev har förbjudit pride-evenemang – det har inte ens varit fråga om en parad, utan om ett slutet evenemang på ett idrottsstadion – med hänvisning till kriget i östra Ukraina. Det ska noteras att det är det ENDA evenemang som förbjudits med kriget som skäl.
Det ska nog sägas att det inte finns någon stark folkopinion FÖR HBTQ-frågor. Det är bara en tjugo år sedan det överhuvudtaget blev lagligt med manlig homosexualitet (kvinnlig var aldrig förbjuden i lag, men naturligtvis inte socialt accepterad). Homofobi är vanligt, även om det finns en livaktig gaykultur, åtminstone i de större städerna.
Tidigare i år publicerade Ukrainas regering ett människorättsprogram, där HBTQ-frågor helt utelämnats. Det är tydligt att de demokratiska partierna helst undviker de här frågorna, eftersom de alltid omedelbart leder till konflikter med religiösa samfund och kommunistpartiet som uppfattar HBTQ som manifestationer av europeisk dekadens.
Ukraina har en lång väg att gå här, men det som än en gång väcker ett visst hopp är att de rörelser som arbetar för upplysning i frågorna faktiskt existerar och deltar i debatten. De hörs. Och vi bör nog dra oss till minnes att den svenska ”toleransen” inte heller har urgamla rötter.
Att kämpa för HBTQ-personers rättigheter handlar inte om att vara snäll mot HBTQ-personer. Det handlar om att skapa ett samhälle där den enskilde respekteras för sina val och sin identitet. Det är rättigheter som var och en av oss har. Det är också rättigheter som var och en av oss kan berövas. Ett land som har olika lagar för olika kategorier av människor kan aldrig kallas fritt.

Semi-Freddo Conflict
Kommer Ryssland att invadera Ukraina? Hur ska jag veta det? Jag har gissat förr och gissat fel. Jag har svårt att se hur det skulle ligga i Rysslands intressen att invadera Ukraina. För ett år sedan hade det varit rimligare att försöka storma Kiev när det inte fanns statsledning och ingen fungerande armé. Nu har Ukraina grävt ner sig i starka försvarspositioner och bevisat sin förmåga att bita tillbaka.
Tragedin ligger i att vi för lång tid nu antagligen kommer att se en situation där Ukraina tvingas leva med en lågintensiv konflikt som kräver dödsoffer och stora kostnader och försvarar möjligheten att lägga resurser på ekonomi och utveckling. För Ryssland är det här det idealiska – att hålla kvar Ukraina i ett dyrt krig som hämmar reformarbetet.

Framtiden
De stora minfältet i Ukrainas framtid ligger i ekonomin och människors välfärd. Ukraina måste skapa förhållanden för en ekonomi som ger social och ekonomisk trygghet till den enskilde. I dag saknar det här landet nästan helt alla former av social och ekonomisk trygghet. Människor lever under närmast feodala förhållanden där arbetsköparen i praktiken ÄGER den anställde. Löner är extremt låga, osäkerheten total. Ukraina har knappast en fungerande fackföreningsrörelse.
Ett litet antal oligarker dominerar både näringsliv, medier och politik. Oligarkerna kan driva igenom lagar som försvårar konkurrens. De kan köpa politiska beslut genom att skapa politiska partier som vinner val genom att väljarna mutas. Människor i ekonomisk misär är ett enkelt byte för en cynisk politisk handel.
Fram tills dess den enskilde ukrainaren kan känna ekonomisk och social trygghet kommer det här landet inte att vara en rättstat.

Häromdagen skrev jag en liten sammanfattning om Ukraina, ett år efter presidentvalet, och efter ett års jobb här i landet. Mina ambitioner var större än min ork, och några punkter tog jag aldrig med. Så här kommer en fortsättning:

Fascister
Ja, det finns fascister i Ukraina, och det som är otäckt är att de kan ha tillgång till vapen och militär utbildning. Politiskt har de visat sig mycket svagare än högerextremistiska/fascistiska partier i till exempel Sverige. De fick ett väldigt klent stöd både i presidentvalet i fjol i maj och i parlamentsvalet i höstas. Ett högerpopulistiskt parti finns i parlamentet, men fick mycket klenare stöd än vad opinionsundersökningarna hade antytt inför valet. Så – det är ganska tydligt att fascismen, högerextremismen har ett svagt folkligt stöd.
Hur är det nu med frågan om beväpnade fascister? Under Majdanmånaderna var det inga som helst problem att hitta våldsförhärligande mörkermän och -kvinnor med extrema åsikter på barrikaderna. De fanns där, och de var lätta att hitta. Och de stod i första ledet mot Janukovytjs poliser. Men i samma led stod judar och bögar, armenier, ryssar och anarkister.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att fascismen som politisk kraft har blivit allt mer marginaliserad sedan revolutionen/kuppen/maktskiftet i februari 2014. Har den försvunnit? Nej. Ukraina är inte mer vaccinerat från fascism än vad Sverige är.

Beväpnade fascister
I kriget mot Ryssland har högerextremister villigt ställt upp som frivilliga i privatfinansierade frikårer. I Sverige är Azov-regementet som är baserat i Mariupol vid Svarta havet den kanske mest uppmärksammade frikåren. Flera svenska högerextremister har anslutit sig och låtit sig intervjuas i svenska medier. Regementet har ett emblem som påminner starkt om en nazistisk varghake. Regementet får en stor del av sin finansiering av den judiske oligarken Ihor Kolomojskij.
Det är ingen tvekan om att frikårerna är ett demokratiskt problem – frågan är hur stort. Frikårerna uppstod i ett läge när Ukraina nätt och jämt hade vare sig statsledning eller armé och samtidigt utsattes för en aggression från ett grannland. Jag har svårt att tro att alla de som ryckte in som frivilliga skulle kunnat leva upp till den svenska försvarsmaktens målsättningar för värdegrund.
Jag föreställer mig att det här nog är ett ganska generellt problem för irreguljära motståndsrörelser och partisankårer. Det är inte de blidaste och intellektuellaste som först tar till vapen som frivilliga i en krigssituation.
Ukrainas frikårer finansieras och utrustas fortfarande till stor del genom privata bidrag. Några oligarker – som Kolomojskij – ger stora pengar till ”sina” kårer, men även vanliga ukrainare ger bidrag. Staten upprättade tidigt en organisation, Nationalgardet, för att ställa frikårerna under statlig kontroll. Formellt sett är frikårerna under inrikesministeriets befäl. Då och då ryktas det om att frikårerna ska vända sig mot Kiev; hittills har det inte hänt. Kan något sådant uteslutas för all framtid? Nej, men det har under mer än ett år pågått en professionalisering av Nationalgardet och frikårerna. De kårer som INTE velat ställa sig under inrikesministeriets befäl har avväpnats.

Historiska fascister
Nyligen skrev Petro Porosjenko under en lag som jämställer kommunism och fascism som totalitära ideologier. Lagen gör det förbjudet att ifrågasätta den kommunistiska regimen kriminella karaktär. Den hävdar också att de nationalistiska – och antisemitiska – partisaner som stred mot Röda armén under andra världskriget var frihetskämpar.
En omstridd person är Stepan Bandera, som var ledare för en antisovjetisk gerillarörelse. Banderas rörelse stödde den tyska inmarschen och gjorde sig skyldiga till blodiga övergrepp. Senare under kriget bröt han med nazisterna och sattes i koncentrationsläger. Stora delar av den ukrainska nationaliströrelsen hyllar Bandera och hans rörelse som frihetshjältar. Den nya lagen ansluter till ett sånt synsätt: Bandera stred för Ukrainas frihet, alltså är han en good guy.
Var han det? Nej, knappast. Övergreppen är väl dokumenterade och kända. Kämpade han för Ukrainas självständighet? Ja, utan tvivel. Betyder den nya lagen att Bandera och hans gerillarörelse okritiskt ska hyllas? Inte nödvändigtvis. Övergreppen förblir övergrepp och Ukraina måste hantera sitt förflutna. Det finns en stark tradition av glorifiering av forna hjältar i det här landet; överallt finns statyer av våldsverkare och extremister som ryssen Lenin och polacken Dzerzjenskij. Kan Ukraina klara av att kritiskt förhålla sig till sitt förflutna? Kanske.

Sammanfattningsvis
Fascism och kommunism är europeiska rörelser, och Ukraina har alltid varit en del av det europeiska idéutbytet. Precis som många andra länder i Europa plågats av kommunistiska och fascistiska övergrepp har Ukraina haft inhemska kommunister och fascister. som utsatt både sitt eget folk och andra för terror och förtryck.
Vi i Sverige har privilegiet att aldrig behövt leva med vare sig fascistisk eller kommunistisk terror. Vi kan se kommunismen som godmodiga gubbar som Gustaf Johansson och Hilding Hagberg och Lars Werner. Trevliga män som aldrig beordrat upprättande av dödsläger för politiska motståndare. Ukrainarna har inte det privilegiet. För dem är kommunismen svältkatastrofer och politisk terror; nationellt utplånande.
För oss demokrater – för mig personligen som demokratisk socialist – är det viktiga att kämpa FÖR demokrati och pluralism, mot alla dem som hotar demokratin och pluralismen. Frågan om ”vem som var värst”, kommunismen eller nazismen, är meningslös. Kampen mot totalitarismen är ovillkorlig, oavsett vilka flaggor demokratins fiender väljer att vifta med.
Ukraina har valt att kämpa mot totalitarismen. Blir det här en lätt kamp? Nej. Finns det risk för bakslag. Ja.