Det finns något genuint sunt med konspirationsteorier. Oviljan att acceptera det uppenbara. Varje forskare, varje journalist delar – eller borde dela – konspirationsteoretikernas skepsis och ständiga vilja att fråga – ”hur vet vi det?”
Skepsis, ett kritiskt förhållningssätt och misstro mot auktoriteter – det är bra egenskaper hos en tänkande människa.
De senaste veckorna har jag blivit kontaktad av några som varit angelägna att diskutera ”alternativa” sanningar kring det nedskjutna flygplanet MH017. På årsdagen av nedskjutningen var jag med i Aktuellt och talade om rysk propaganda. Och blev ganska snart kontaktad av flera män som ville tala om vad de hade sett och vad de tyckte att jag hade sagt.
Det jag vill resonera om här är den punkt när konspirationsteoretikerna gör stopp. Det verkar finnas en punkt NOLL där konspirationen når fast mark. Där det kritiska förhållningssättet upphör och blind tro börjar. Jag får intrycket att konspirationsteoretiker i själva verket är sällsynt auktoritetsbundna.
En av de mest kända konspirationssajterna i Sverige är v*ken.se (jag vill inte i onödan länka dig; jag har redan tidigare skrivit om sajten. Byt ut * mot a om ni absolut vill studera sajten). Det som är slående är att sajten väldigt ofta lutar sig oerhört tungt mot en konkret person. ”NN – Mannen som genomskådade världen”. ”NN reder ut begreppen”. Det kan gälla sockerfällor eller vaccin eller mordet på Kennedy/Ben Barka/Olof Palme…
Det här är en intressant mekanism som förenar alla så kallade ”foliehattsteorier” med den ”gammvänster” som ser Putin, Hugo Chavez och Bashar al-Assad som progressiva statsmän. Resonemanget leder förr eller senare fram till en auktoritet. En punkt NOLL. Det här är sant, eftersom NN har sagt det. Det NN säger är rätt. NN är den ende som vågar tala sanning i det förgiftade medieklimatet där lata journalister tiger om ______.
Jag gick för flera månader sedan i polemik mot en bekant som med stor hetta ansåg det vara bevisat att maktskiftet i Ukraina var en amerikansk CIA-kupp. Det här bevisades genom en rad länkar till en konkret skribent – John Pilger. Läste man länkarna och vad Pilger skrev fanns det inget som styrkte uppgifterna utom Pilgers auktoritet. Det är lite som de gamla gudsbevisen, där Guds existens anses bevisad, eftersom ordet Gud innebär att han existerar. Det Pilger säger är sant, eftersom det är Pilger som säger det.
Det här tycker jag är intressant. Punkten där skepsisen förvandlas till stjärnögd beundran. Hur kommer det sig att kritiskt tänkande människor slutar tänka kritiskt inför vissa hjältar? Hur kommer det sig att just de som anser sig genuint auktoritetskritiska i själva verket är så auktoritetsbundna? Är det något Bilderberggruppen blandar i dricksvattnet? Eller var det judefrimurarna?