När jag gick på journalisthögskolan i början av 90-talet hade vi vid något tillfälle en kursbok som hette Massmedia som informationshinder. Jag minns inte så mycket av den nu, ärligt talat, men den var inte tvärny ens då. Jag har googlat mig till kunskapen om att den gavs ut 1978, med Åke Olsson som redaktör: http://www.bokborsen.se/?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=1&mediatype=0&stitle=Massmedia+som+informationshinder&screator=Olsson%2C+Åke+%28red%29
Upptäcker i samma veva att det är mitt förlag som gav ut den, Carlssons.
Nå.
Jag blir sugen på att gräva fram boken igen efter de senaste dygnens ubåtshistoria.
Massmedia som informationshinder. Är det inte det allt handlar om? Ingen säger längre ”massmedia”, men vi kan ju lika gärna använda frasen medier som informationshinder.
Börjar det inte kännas som att medierna hindrar oss från att bli informerade medborgare? Rubriker formuleras för att vi ska klicka på en länk som öppnar en reklamsnutt i stället för att sammanfatta storyn. Den klassiska journalistikens ”Man bet hund” har blivit ”Rastade hunden – du kan aldrig ana vad som hände sedan!”
Ubåtshistorien.
Ett privat företag som för något år sedan uppmärksammades för att ha hittat en rund grej på Östersjöns botten meddelar tidningen Expressen att de hittat en miniubåt i perfekt skick, med kyrilliska bokstäver och allt – ”vi har en film ni kan köpa”! Tidningens politiska reportrar hinner ladda sina politiska revolvrar och peka ut Ryssland och helst Putin personligen.
Experter dras in i studior för att kommentera och resonera kring de kyrilliska bokstäverna på ubåten. De rynkar på pannan och försöker känna igen tecknen, men det funkar inte så bra. Men ingen verkar våga säga – hallå, det här ser skumt ut, finns det inte fler bilder? OM det nu finns en SKYLT på båten, varför har ni givit oss en snutt där man bara ser sista bokstaven – ett Ъ?
Andra har rett ut dykföretagets taskiga ekonomi och historia av att skickligt leverera ”klickmonster” – den runda grejen på Östersjöns botten – kanske är det ett UFO? Att en privat operatör mixtrar på det här viset för att tjäna pengar – fine. Det är inget fel i det. Felet ligger i hur lätt vi journalister halkar in i stereotyper som passar oss – i det här fallet en rysskräck som säljer bra. Varför funkar inte källkritiken? Och varför verkar vi inte vilja lära oss?
Allt oftare känner jag att jag skäms över att vara journalist. Min mamma tyckte det var en skammens dag när jag började på journalistlinjen. Det enda som kunde vara värre var, i hennes värld, om jag hade blivit spion. Att jag började läsa ryska var illa nog. Jag undrar om hon kanske hade rätt: journalist är, eller håller på att bli, ett skamligt yrke.
Lyckligtvis finns det journalister som verkar tänka själva, som behåller en kritisk blick, även mot kritiken. Journalister ska vara illojala. Mot sitt land, mot sin familj, mot sin arbetsgivare, mot rika, inflytelserika, snillrika och dylika. Men aldrig mot läsarna.
Det var ganska klart redan första dagen på eftermiddagen att det här var en ubåt från första världskriget. Men nyhetsdramaturgins tröghet gjorde det svårt att bromsa från storyn om att vi hade att göra med ett nutida övergrepp. Putinstoryn var alldeles för bra för att överge. Vi känner oss trygga om vi får bekräftelse på vår världsbild av Ryssland som kaoskraft i vårt närområde.
Att Ryssland har raserat hela den europeiska säkerhetsordningen ger inte oss rätt att slappna av i källkritiken kring ubåtshistorierna.