Ukraina – en liten sammanfattning, del 2: Fascisterna.

Häromdagen skrev jag en liten sammanfattning om Ukraina, ett år efter presidentvalet, och efter ett års jobb här i landet. Mina ambitioner var större än min ork, och några punkter tog jag aldrig med. Så här kommer en fortsättning:

Fascister
Ja, det finns fascister i Ukraina, och det som är otäckt är att de kan ha tillgång till vapen och militär utbildning. Politiskt har de visat sig mycket svagare än högerextremistiska/fascistiska partier i till exempel Sverige. De fick ett väldigt klent stöd både i presidentvalet i fjol i maj och i parlamentsvalet i höstas. Ett högerpopulistiskt parti finns i parlamentet, men fick mycket klenare stöd än vad opinionsundersökningarna hade antytt inför valet. Så – det är ganska tydligt att fascismen, högerextremismen har ett svagt folkligt stöd.
Hur är det nu med frågan om beväpnade fascister? Under Majdanmånaderna var det inga som helst problem att hitta våldsförhärligande mörkermän och -kvinnor med extrema åsikter på barrikaderna. De fanns där, och de var lätta att hitta. Och de stod i första ledet mot Janukovytjs poliser. Men i samma led stod judar och bögar, armenier, ryssar och anarkister.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att fascismen som politisk kraft har blivit allt mer marginaliserad sedan revolutionen/kuppen/maktskiftet i februari 2014. Har den försvunnit? Nej. Ukraina är inte mer vaccinerat från fascism än vad Sverige är.

Beväpnade fascister
I kriget mot Ryssland har högerextremister villigt ställt upp som frivilliga i privatfinansierade frikårer. I Sverige är Azov-regementet som är baserat i Mariupol vid Svarta havet den kanske mest uppmärksammade frikåren. Flera svenska högerextremister har anslutit sig och låtit sig intervjuas i svenska medier. Regementet har ett emblem som påminner starkt om en nazistisk varghake. Regementet får en stor del av sin finansiering av den judiske oligarken Ihor Kolomojskij.
Det är ingen tvekan om att frikårerna är ett demokratiskt problem – frågan är hur stort. Frikårerna uppstod i ett läge när Ukraina nätt och jämt hade vare sig statsledning eller armé och samtidigt utsattes för en aggression från ett grannland. Jag har svårt att tro att alla de som ryckte in som frivilliga skulle kunnat leva upp till den svenska försvarsmaktens målsättningar för värdegrund.
Jag föreställer mig att det här nog är ett ganska generellt problem för irreguljära motståndsrörelser och partisankårer. Det är inte de blidaste och intellektuellaste som först tar till vapen som frivilliga i en krigssituation.
Ukrainas frikårer finansieras och utrustas fortfarande till stor del genom privata bidrag. Några oligarker – som Kolomojskij – ger stora pengar till ”sina” kårer, men även vanliga ukrainare ger bidrag. Staten upprättade tidigt en organisation, Nationalgardet, för att ställa frikårerna under statlig kontroll. Formellt sett är frikårerna under inrikesministeriets befäl. Då och då ryktas det om att frikårerna ska vända sig mot Kiev; hittills har det inte hänt. Kan något sådant uteslutas för all framtid? Nej, men det har under mer än ett år pågått en professionalisering av Nationalgardet och frikårerna. De kårer som INTE velat ställa sig under inrikesministeriets befäl har avväpnats.

Historiska fascister
Nyligen skrev Petro Porosjenko under en lag som jämställer kommunism och fascism som totalitära ideologier. Lagen gör det förbjudet att ifrågasätta den kommunistiska regimen kriminella karaktär. Den hävdar också att de nationalistiska – och antisemitiska – partisaner som stred mot Röda armén under andra världskriget var frihetskämpar.
En omstridd person är Stepan Bandera, som var ledare för en antisovjetisk gerillarörelse. Banderas rörelse stödde den tyska inmarschen och gjorde sig skyldiga till blodiga övergrepp. Senare under kriget bröt han med nazisterna och sattes i koncentrationsläger. Stora delar av den ukrainska nationaliströrelsen hyllar Bandera och hans rörelse som frihetshjältar. Den nya lagen ansluter till ett sånt synsätt: Bandera stred för Ukrainas frihet, alltså är han en good guy.
Var han det? Nej, knappast. Övergreppen är väl dokumenterade och kända. Kämpade han för Ukrainas självständighet? Ja, utan tvivel. Betyder den nya lagen att Bandera och hans gerillarörelse okritiskt ska hyllas? Inte nödvändigtvis. Övergreppen förblir övergrepp och Ukraina måste hantera sitt förflutna. Det finns en stark tradition av glorifiering av forna hjältar i det här landet; överallt finns statyer av våldsverkare och extremister som ryssen Lenin och polacken Dzerzjenskij. Kan Ukraina klara av att kritiskt förhålla sig till sitt förflutna? Kanske.

Sammanfattningsvis
Fascism och kommunism är europeiska rörelser, och Ukraina har alltid varit en del av det europeiska idéutbytet. Precis som många andra länder i Europa plågats av kommunistiska och fascistiska övergrepp har Ukraina haft inhemska kommunister och fascister. som utsatt både sitt eget folk och andra för terror och förtryck.
Vi i Sverige har privilegiet att aldrig behövt leva med vare sig fascistisk eller kommunistisk terror. Vi kan se kommunismen som godmodiga gubbar som Gustaf Johansson och Hilding Hagberg och Lars Werner. Trevliga män som aldrig beordrat upprättande av dödsläger för politiska motståndare. Ukrainarna har inte det privilegiet. För dem är kommunismen svältkatastrofer och politisk terror; nationellt utplånande.
För oss demokrater – för mig personligen som demokratisk socialist – är det viktiga att kämpa FÖR demokrati och pluralism, mot alla dem som hotar demokratin och pluralismen. Frågan om ”vem som var värst”, kommunismen eller nazismen, är meningslös. Kampen mot totalitarismen är ovillkorlig, oavsett vilka flaggor demokratins fiender väljer att vifta med.
Ukraina har valt att kämpa mot totalitarismen. Blir det här en lätt kamp? Nej. Finns det risk för bakslag. Ja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.