Ukraina – en liten sammanfattning, del 3: Framtiden.

Jag ska våga mig på några framtidsfrågor och lite prognostiserande. Notera att allt det här är ganska lösryckta funderingar och inte alls något resultat av djupsinnig analys av tillgängliga dokument. Jag har följt Ukraina och ukrainsk politik under ett år, och vissa frågor är lite mer beständiga än andra mot minnets erosion. De står kvar som raukar i ett landskap där glömskans hav och vind slitit ner allt annat.

Språkfrågan
Frågan om ukrainskans status och ryskans ställning har varit aktuell i flera hundra år. Ukrainska är ett normerat språk med en gammal och stor litteratur. Det är inte en rysk dialekt, men har gemensamma rötter med ryska och vitryskan. Och polska och tjeckiska och så vidare. Ryska och ukrainska är ganska lika, men är ändå distinkt olika. Jag talar och förstår ryska bra, men har svårt att hänga med i ukrainska. För att förstå ukrainska måste man lära sig språket.
Ukrainskan har bekämpats mer eller mindre intensivt av de länder som kontrollerat landet. De delar av Ukraina som kontrollerades av Polen polonicerades, och de som kontrollerades av Ryssland – russificerades. Ukrainare har fått kämpa för rätten att tala sitt språk. Under sovjettiden reducerades ukrainskan till ett slags Skansenspråk att visa upp på folkmusikfestivaler.
Ukraina har försökt begränsa bruket av ryska i det offentliga rummet. Reklamskyltar och vägskyltar är på ukrainska och sändningar i TV och radio är på ukrainska. Men inflytande från Ryssland har alltid varit stort. Ofta har avdelningarna för ryskspråkig litteratur i bokhandeln varit större än avdelningarna för böcker på ukrainska.
Ukraina HAR försökt strama åt ryska språkets inflytande, och, till exempel, alla filmer som visas på biografer måste vara dubbade till ukrainska.
Samtidigt är landet nästan hundraprocentigt tvåspråkigt. Många som är ukrainare talar i första hand ryska – det fanns nätt och jämt skolor som undervisade på ukrainska för trettio-fyrtio år sedan. Men folk är vana vid båda språken och förstår varandra. Ungefär som svenskar och norrmän kan förstå varandra. På TV är det ganska vanligt att man har två programledare, en som talar ukrainska och en som talar ryska. I dramaproduktioner är det inte ovanligt att dialog förs på båda språken.
Till vardags talar man det språk som ligger närmast. Vid möten och konferenser talas språken helt blandat, beroende på talarnas personliga preferenser.
Jag, som inte talar ukrainska, får ofta be ukrainsktalande människor om att byta till ryska. Inga problem. Ingen surar eller vägrar. Jag har blivit intervjuad på ryska i TV av programledare som gjort karriär på att vara superukrainsktalande.
Det finns – skulle jag vilja påstå – ingen KONFLIKT kring språket. Det betyder INTE att det inte finns ett PROBLEM kring språkfrågan.
Ryska är ett stort språk i Ukraina, och det är rimligt att språket ska få ha en offentlig status. Det är rimligt att människor ska ha rätt till samhällsservice på ryska.
En intressant konsekvens av Majdan och kriget är att föreställningen om ett ryskvänligt, rysktalande öst och ett ukrainsktalande, ryskfientligt väst har till stor del försvunnit. Ryska var det språk som dominerade på barrikaderna. Ryska är det språk som dominerar bland frikårerna som slåss mot ryska/separatistiska trupper. I och med att Ukrainas regering plockat in flera höga tjänstemän från Baltikum och Georgien så har även ryska språket fått en starkare ställning i den offentliga förvaltningen. De rysktalande i Ukraina har bevisat att de är lika goda patrioter som vilken västukrainare som helst.
Jag tror att vägen framåt är att låta språkfrågan avgöras på så låg nivå som möjligt. Det är viktigt att minnas att det inte bara är ryska och ukrainska som talas i det här landet. Det finns många andra etniska minoriteter – rumäner, tyskar, ungrare, romer, judar, tatarer. Även de har rätt att till sina språk och sina identiteter. Ukraina är stort nog.
Att se språkfrågan som en kommunal angelägenhet skulle, tycker jag, kunna avförtrolla frågan. Folk skulle kunna få den service de behöver utan att man behöver göra språket till en fråga om Rikets Säkerhet.

EU/NATO
Det sägs ofta att det är Natos planer på expansion som lett till den konflikt vi har. Det är ett lite skevt perspektiv; Nato är inte en ockupationsmakt utan ett försvarsförbund mellan självständiga stater. Ukraina har rätt att vilja vara med i Nato, precis som alla andra länder – inklusive Sverige. Det är orimligt att låta vissa länder – USA och Ryssland – ha ”intressesfärer”.
EU har hanterat Ukrainafrågan klumpigt. Under Janukovytj gjorde EU stora anpassningar och eftergifter för att inte ”tappa” Janukovytjs Ukraina. Det var uppenbart att Ukraina inte uppfyllde ens lågt ställda krav för europeisk integration, men EU ville låtsas att allt var finemang.
I dag har EU bytt linje och ställer höga krav på att regeringen ska leverera reformer. En omdiskuterad fråga är visumfrihet, där Ukraina längtar efter rätten att kunna resa utan krångel till Europa. EU har kopplat den här frågan till ett knippe praktiska saker som måste lösas – säkra pass, fungerande register etc. Jag tycker det är helt rätt att man släpper en ”romantisk” linje och byter till en praktisk. EU ska inte ge visumfrihet för att vara snäll mot Ukraina, utan som ett erkännande att landet uppfyller vissa tydliga krav.
Det handlar om att Ukraina måste genomföra reformer för sina egna medborgares skull, och inte för att behaga EU.
Och reformerna pågår. Alldeles för långsamt tycker jag nog, men de knåpar på.
Det är lite samma sak med Nato. Ukraina ska sträva efter att gå med i Nato om det är bästa sättet att skapa säkerhet för medborgarna.

HBTQ
Mänskliga rättigheter är ett stort kapitel och jag orkar inte gå igenom alla detaljerna. En intressant fråga är HBTQ, där Ukraina fortfarande har svårt att ta de stora stegen. Staden Kiev har förbjudit pride-evenemang – det har inte ens varit fråga om en parad, utan om ett slutet evenemang på ett idrottsstadion – med hänvisning till kriget i östra Ukraina. Det ska noteras att det är det ENDA evenemang som förbjudits med kriget som skäl.
Det ska nog sägas att det inte finns någon stark folkopinion FÖR HBTQ-frågor. Det är bara en tjugo år sedan det överhuvudtaget blev lagligt med manlig homosexualitet (kvinnlig var aldrig förbjuden i lag, men naturligtvis inte socialt accepterad). Homofobi är vanligt, även om det finns en livaktig gaykultur, åtminstone i de större städerna.
Tidigare i år publicerade Ukrainas regering ett människorättsprogram, där HBTQ-frågor helt utelämnats. Det är tydligt att de demokratiska partierna helst undviker de här frågorna, eftersom de alltid omedelbart leder till konflikter med religiösa samfund och kommunistpartiet som uppfattar HBTQ som manifestationer av europeisk dekadens.
Ukraina har en lång väg att gå här, men det som än en gång väcker ett visst hopp är att de rörelser som arbetar för upplysning i frågorna faktiskt existerar och deltar i debatten. De hörs. Och vi bör nog dra oss till minnes att den svenska ”toleransen” inte heller har urgamla rötter.
Att kämpa för HBTQ-personers rättigheter handlar inte om att vara snäll mot HBTQ-personer. Det handlar om att skapa ett samhälle där den enskilde respekteras för sina val och sin identitet. Det är rättigheter som var och en av oss har. Det är också rättigheter som var och en av oss kan berövas. Ett land som har olika lagar för olika kategorier av människor kan aldrig kallas fritt.

Semi-Freddo Conflict
Kommer Ryssland att invadera Ukraina? Hur ska jag veta det? Jag har gissat förr och gissat fel. Jag har svårt att se hur det skulle ligga i Rysslands intressen att invadera Ukraina. För ett år sedan hade det varit rimligare att försöka storma Kiev när det inte fanns statsledning och ingen fungerande armé. Nu har Ukraina grävt ner sig i starka försvarspositioner och bevisat sin förmåga att bita tillbaka.
Tragedin ligger i att vi för lång tid nu antagligen kommer att se en situation där Ukraina tvingas leva med en lågintensiv konflikt som kräver dödsoffer och stora kostnader och försvarar möjligheten att lägga resurser på ekonomi och utveckling. För Ryssland är det här det idealiska – att hålla kvar Ukraina i ett dyrt krig som hämmar reformarbetet.

Framtiden
De stora minfältet i Ukrainas framtid ligger i ekonomin och människors välfärd. Ukraina måste skapa förhållanden för en ekonomi som ger social och ekonomisk trygghet till den enskilde. I dag saknar det här landet nästan helt alla former av social och ekonomisk trygghet. Människor lever under närmast feodala förhållanden där arbetsköparen i praktiken ÄGER den anställde. Löner är extremt låga, osäkerheten total. Ukraina har knappast en fungerande fackföreningsrörelse.
Ett litet antal oligarker dominerar både näringsliv, medier och politik. Oligarkerna kan driva igenom lagar som försvårar konkurrens. De kan köpa politiska beslut genom att skapa politiska partier som vinner val genom att väljarna mutas. Människor i ekonomisk misär är ett enkelt byte för en cynisk politisk handel.
Fram tills dess den enskilde ukrainaren kan känna ekonomisk och social trygghet kommer det här landet inte att vara en rättstat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.