Oanalytisk analys 6. Myten om hybridkrigföringen.

Det talas rätt ofta om något som kallas ”hybridkrigföring”, och som skulle vara något nytt som Ryssland har hittat på och som ”Sverige är dåligt förberett mot”. Många experter talar på fullt allvar om något som de kallar ”sjätte generationens krigföring”. Det nya är som vanligt att vi bara har dåligt minne.

Det är ganska lätt att hitta artiklar i medierna som hänvisar till ett arbete av två ryska militärskribenter – Tjekinov och Bogdanov. Där talas om det som kännetecknar den nya generationens krigföring, nämligen en grundlig uppmarsch i form av propaganda. Och det skulle alltså vara något nytt.

Det är inte otänkbart att det UPPFATTAS som något nytt av journalister och militärer, eftersom de är de två yrkesgrupper i världen som har kortast minne (möjligen med undantag för finansmännen), men själva greppet är oerhört gammalt, väl beprövat och framgångsrikt utnyttjat.

1950 gav en grupp anonyma svenska författare ut boken Sveriges ödestimma år 195X – Då Ryssland tog Sverige. Författarna brukar anses ha hört till kretsen kring den försvarsaktivistiska och natovänliga tidskriften Ny militär tidskrift, och det är ingen tvekan om att det som fick författarna att sätta papperet i skrivmaskinen var händelserna i Tjeckoslovakien 1948, då Sovjet, med stöd av Rysslandsutbildade inhemska kommunister, genomförde en statskupp. Om man låtsas att det finns något som heter ”inflytelsesfärer”, så skulle man kunna tänka sig att gamla delar av det ryska imperiet hör till en rysk ”inflytelsesfär”. Det är ”förståeligt” om Ryssland vill ha tillbaka kontrollen över Estland eller Finland, men kanske inte om Ryssland försöker lägga vantarna på, säg, Portugal. Tjeckoslovakien 1948 hade aldrig legat i en rysk ”intressesfär”. Vare sig under på tsarernas tid eller Stalins. Och om Tjeckoslovakien kunde erövras, så kunde även Sverige vara hotat. Författarna skriver:

Härmed menas icke att vi nödvändigtvis måste bli utsatta för en rysk aggression av detta slag, men allenast att läget tvingar oss att vara beredda, om så skulle ske.

I moderna artiklar om ”hybridkrigföringen” räknas det upp sex faser. Ovannämnda bok nöjer sig med fyra:

1. Propaganda, stöd till kommunistpartiet, erbjudanden om exklusiva handelsavtal;
2. Intermezzon i samband med demonstrationer, strejker etc;
3. Krav på militära baser; erbjudanden om icke-angreppsavtal;
4. Det utsatta landets polis och försvarsmakt ersätts med rysk militär och polis.

På det stora hela överensstämmer de moderna beskrivningarna av hybridkrigföringen med boken från 1950. Den största skillnaden är att man i dag föreställer sig att det behövs en riktig militär fas – bombflyg och strider. 1950-talets teoretiker var rätt säkra på att det inte skulle behövas – som i Estland, Lettland och Litauen 1939 och i Tjeckoslovakien 1948.

När slutligen Sverige två år senare i ödmjuka ordalag begärde att bli upptaget i ”De Socialistiska Rådsrepublikernas Union”, hade dock landet på tre år hunnit längre än 25-miljonersriket Polen på sex år!

Det är alltså rätt fånigt att vi inbillar oss att det här är något nytt. Huruvida vi är förberedda på en krigföring av det här slaget eller inte är en annan diskussion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.