Så är jag i Japan. Mitt första besök i det här landet, och jag kan kanske inte tillföra några djupare insikter. Jag är fortfarande jetlaggad. Klockan är snart halv tio på kvällen, men i Sverige – inte ens halv tre. Biologiska klockan har inget emot en tupplur, men har svårt att tänka sig en natts sömn så här dags.
Jag är i Ginza. Shoppingområdet nära det kejserliga palatset. Det är precis så hisnande och märkvärdigt som det verkar på tv. Skyskrapor, gräll neon. Japaner i kostym som skyndar omkring. Allt är nytt och blankt. Det är som att staden inte existerade före 1970. Varumärksvärlden är liten. Sony, Nikon, Louis Vuitton, Montblanc. Tax free. English speaking staff.
Det är yta överallt.
Så kommer man till tvärgatorna, bakgatorna. Under vägbanorna och tågbroarna. Ett andra Tokyo, fast utan varumärken. Det osar grillspett och kol och avlopp. Gubbar sitter och slafsar i sig nudlar och dricker öl.
Hibuya-parken ligger intill kejserliga palatset. Här sitter folk och stressäter bento på lunchen, men när det blir mörkt blir det en annan park. Hit kommer hemlösa och lägger sig på parkbänkarna. Parken blir både sovrum och vildmark. Insekter och nattkryp väsnas i den lilla sjön.
Det Tokyo som har inkomster och ordnad tillvaro håller sig utanför parken. Staden är gjord för nattmänniskor som vill ha ljust omkring sig. I Tokyo syns inga stjärnor. I Tokyo hörs ingen tystnad. Att besöka BIC CAMERA – sex våningar elektronik och allt möjligt – är ett av de säkraste sätten att skaffa sig tinnitus. Buller, snatter, pling-plong och tingel-tangel av närmast apokalyptiska dimensioner. Och vänstertrafik i rulltrappan.
Jag äter middag på ett sushisjapp intill järnvägen. Malligt konstaterar jag att jag är ende utlänningen och jag beställer sushi och inser att jag aldrig tidigare ätit sushi. Helt andra smaker än de bleka kopior jag provat tidigare. Större, tydligare.
Som själva staden: större, bullrigare, smakrikare än något jag upplevt tidigare.