Författare: Per Enerud

En annan sak jag grunnat på är skillnaden mellan de två destruktiva processerna som vi kan känna av just nu: dels den ryska aggressionen och dels den jihadistiska. Det är inget tvivel om att båda rörelserna är destruktiva och, som alla destruktiva processer, efemära. Det låter kanske lite konstigt att beskriva rörelser som dödar och förstör kulturarv som efemära, och visst, de skapar beständiga sår där de drar fram, men just eftersom de är destruktiva kan de aldrig bestå.

Nå, vi är överens om att den ryska aggressionen och den jihadistiska är väsensskilda. De har egentligen inget gemensamt, utom att de sammanfaller i någon mån i tid och även på sina håll – i rum. Det finns tjetjener i ISIS ledarskikt, människor som vuxit upp i en rysk kulturmiljö, uppfostrats i sovjetiska skolor. Kanske rentav gjort värnplikten i Ryssland/Sovjet och/eller stridit i de tjetjenska krigen. Det finns säkert beröringspunkter, men jag är inte ute efter att försöka jämställa dem. Ingen kålsuparmetodik här inte.

Det jag tänker mig är att den jihadistiska rörelsen och den ryska skiljer sig på intressanta punkter. Först och främst – den ryska rörelsen är en toppstyrd statsaktörs operation. Det är personer i och kring det högsta ledarskiktet i en europeisk stormakt som genom militära och mediala instrument bedriver aggression mot sitt eget folk och sina grannländer. Det ryska folket, hårt prövat av tidigare totalitära regimer, väljer snabbt att foga sig, underordna sig och sjunga med i den patriotiska kören. Det är bekvämast så. Inte sticka ut. Den ryska aggressionen syftar till att konservera en samhällsordning där en klass tillkämpat privilegier de inte vill få ifrågasatta.Det är en genuint reaktionär rörelse vars yttersta mål är att bevara de rikas rikedomar och de starkas styrka.

Den jihadistiska rörelsen stöds utan tvivel av vissa statsaktörer, men INTRYCKET jag fått är ändå att det är en rörelse underifrån. Motivationen är kanske ofta oklar, men det finns alltid människor som törstar efter att vara på de rättfärdigas sida, och själva slippa bära ansvar för sina gärningar. Om jag kallar jihadismen revolutionär, så betyder det mest att den utmanar ett bestående samhälle. Även om den verkar reaktionär i det att den pekar tillbaka på en mytisk forntid som ideal, så är den omstörtande.

Bägge rörelserna bygger på samma vanföreställning: det finns en förnuftig ordning i samhället – den ryska rörelsen strävar efter att BEVARA denna ordning; den jihadistiska – att SKAPA den. Båda rörelserna ser Europa och europeiska värderingar, tolerans, acceptans, som skadliga kaoskrafter. Häromdagen publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån RIA.ru nedanstående skämtteckning:

Den ryska björnen (är det väl) sitter bekvämt i en fåtölj och ser världen utanför Ryssland förtäras av krig (Mellanöstern), sjukdom (Afrika) och homosexualitet (Europa) och frågar: ”Men berätta då! På vilket sätt har vi här det så dåligt!”
Vill man vara lite extra kremlologisk kan man notera att Kaliningrad målats i Eurogrått, medan Israel och Tunisien målats i fridfullt ryskgrön färg.
Vi talar alltså om ORDNING. Om att tillåta sig att beskriva sig själv som norm.
Nu har jag inte orkat leta upp några teckningar från IS, men jag föreställer mig att vi skulle se något liknande i deras bildvärld (om de nu inte är ikonoklaster och vägrar acceptera bilder). Men i deras fall skulle vi se bilder på det liv som kommer att råda när IS segrat – frid, harmoni och komfort bland leende människor i ett soligt landskap.

Nå, slutblarrat nu.

Oj, plötsligt inser jag att vi i ”vår” världsbild sällan föreställer oss ett slutmål för historien. Jag tror få svenskar eller belgare eller tjecker tänker sig ett mål för historien. När det och det har uppnåtts, då kommer vi att må bra. Okej, kanske enskilda människor tänker så – får jag bara den där handväskan, så kommer jag att bli lycklig. Men ”vi” tänker oss sällan att ”bara homosexuella får rätt att gifta sig så kommer samhället att bli harmoniskt och fridfullt”. ”Vi” jobbar lite med snävare horisonter. Och kanske också med ett större inslag av det egna ansvaret. Det – om vi ska ta upp islam – äkta jihad. Kampen för att leva ansvarsfullt och respektfullt.

Jag tänkte fantisera lite om saker jag inte begriper mig på, och därvid lalla på utan att ha källor till det jag påstår, tycker eller, strängt taget, babblar på om. Ni vet, thinking outside the box. Hålla låda utanför lådan. Vi journalister kallar gärna sånt här analys, vilket jag VET irriterar åtminstone en RIKTIG analytiker till vansinne.

Det här betyder ju inte att det jag lallar på om är helt grundlöst. Jag befinner mig – som alla människor – ett informationsflöde. Det skvätter kunskap på mig från det här flödet. Kloka tankar rinner längs mina knotiga fötter där jag står i ett flöde som ibland är ganska stritt, klart och fräscht, men ibland – ljumt, jolmigt och grunt. Kanske flyter det med lite skit i det här flödet, som i de flesta flöden. Vete fan vad de som befinner sig uppströms i informationsfloden sysslar med ibland.

Det jag tänkte ogrundat lalla kring just nu är att jag föreställer mig att vi rätt snart kommer att få se ett slags koncentrationsläger uppstå på vissa platser i Nordafrika. Som en reaktion på flyktingkatastroferna.

Flyktingarna må ha vilka skäl som helst för att våga livet i bräckliga farkoster för att ta sig över Medelhavet, men det viktigaste är att de inte har något annat val. Det enda sättet för dem att söka asyl i Europa är att göra det i ett EU-land. Sätter de foten i backen på Lampedusa har de chansen. De riskerar nej, de kan få ja, men de MÅSTE riskera livet för att överhuvudtaget få pröva möjligheten till ett liv i EU.

Det är alltså inte DE som är dumdristiga; det är VI som tvingar dem riskera livet.

Antalet döda är nu hisnande. Det är större än i de flesta pågående militära konflikter, och EU-länderna måste bestämma sig. Det är vårt val om vi vill utsätta dem som vill till oss för att arbeta eller söka skydd för en rysk roulett med vansinnigt sämre chanser än vid modellen med revolver.

Och här kommer koncentrationslägren in.

Jag tror att EU kommer att försöka upprätta asylsökarläger i Nordafrika; kanske även i västra Ukraina – alltså på de punker där flyktingsmugglarna släpper sina klienter. Migranter och flyktingar kan ta sig till lägren, få förläggning och sedan vänta medan EU-staterna dividerar om kvoter och mottagningsvillkor. Det skulle säkert kunna formuleras på något humanitärt vis också. Och politiken vänds helt om – för att få asyl eller arbetstillstånd MÅSTE man söka via asyllägren. Kommer man med flyg till Sverige sätts man på flyg till Lägren, där man kan få bli sittande i månader om inte år.

De här lägren kommer naturligtvis att bli en härd av korruption och våld och desperation och skapa helt nya förutsättningar för profitering för flyktingsmugglare och exploatörer. Jag kan riktigt se framför mig hur byggföretag och storjordbruk går omkring och plockar åt sig ”välväxta exemplar” att erbjuda säsongarbete. Men Europas politiker slipper läskiga bilder på drunknande barn, och det är ju det viktigaste.

Världen genomlever en svår tid och det är lätt att föreställa sig att allt går åt helvete. Men det är ingen tvekan om att utvecklingen är på väg mot något bättre, hur underligt det än kan verka när man läser tidningarna.

Men det är läkeprocesser. Smärtsamma processer när svåra skador på jorden läker. Och det är knappast troligt att de här läkeprocesserna kommer att gå fort. Men de pågår. Envist. Politiker och förståsigpåare i hela världen försöker göra sitt bästa för att stoppa läkeprocesserna, men vi är på väg mot en bättre världsordning.

Egentligen handlar allt; alla problem och allt hopp, om en enda sak. Förhållandet mellan enskild och kollektiv. Vår törst att vilja tillhöra, och vår längtan efter att få göra egna val. Och här sticker olika former av ideologier upp sitt fula tryne och säger att ”vi” är bättre eller att ”jag” är allt. Det finns ideologier som vägrar acceptera existensen av ”det allmännas bästa” och andra ideologier som vägrar acceptera tanken på den enskildes okränkbarhet.

Vi kan också lätt se att nästan alla ideologier handlar om att ”allt” är någon annans fel. De rikas, de svartas, männens, de degenererades. En ideologis framgång handlar ofta om att övertyga tillräckligt många om att de är de som har rätt. Det är så lockande att veta att det är de andras fel; inte mitt.

Och vi är fortfarande där. Massor med människor är övertygade om att vi bara plockar bort _________ så kommer VI att leva som prinsar. Fill in the blanks. Men samtidigt finner vi exempel på solidaritet, samarbete, respekt, ömsesidighet, omsorg… Framgångsrika exempel på att det är mycket mer effektivt att låta människor vara som de vill.

Visst kommer det att finnas motsättningar och konflikter i alla tider, men vi kommer att själva begripa att vi själva alltid bär ett ansvar för våra medmänniskor. Inte för att Gud har sagt det och inte för att det står så i ett eller annat manifest, utanför att det är såna vi är, vi människor. Vi kan inte leva utan kollektivet, men vi vill inte heller alltid foga oss i alla flockar. Vi kan vara svin som enskilda och svin som kollektiv, men vi märker som regel att vi är som bäst när vi kan samarbeta och samtidigt respektera varandas olikheter.

Jag har personligen varit i en hel mängd konfliktområden och sett hatet och oförsonligheten. Hat är billigt och bekvämt och tryggt. Men det finns hela tiden i varenda konflikt exempel på händer som sträcks ut; på en genuin vilja till förståelse. Altruism. Osjälviskhet. Modet att se bortom lögnerna. Modet att lyssna till den andre; modet att tala. Modet att samtala. Och även om hatet är billigt, så är det det mänskliga som segrar. För vi är människor.

Inte sällan får man höra att folk i dagens Ryssland, Ukraina, Moldavien etc. ”längtar tillbaka till tryggheten” på Sovjettiden. Som att Sovjet skulle ha varit ett land där människor levde fattigt, men jämlikt. Vi projicerar våra egna föreställningar om sociala skyddsnät på en verklighet som vi har väldigt lite erfarenhet om. Så vi drar slutsatsen att Sovjet kanske inte var ett idealsamhälle, men de fattiga och svaga hade åtminstone ett skydd från att rasa igenom.

Men så var det inte.

Så framgångsrik var propagandabilden av Sovjet, att många människor – både socialister och antisocialister – faktiskt föreställde sig att Sovjet var socialistiskt.

Men det var det inte.

Det sovjetiska systemet byggde aldrig på att skydda de svaga, utan på att stödja de starka. Systemet handlade om att ge privilegier till högpresterande – eller åtminstone dem som verkade högpresterande. Systemet premierade män av två kategorier: dels män som arbetade i tungt kroppsarbete – gruvarbetare, oljearbetare, chaufförer, och dels män i de högre kretsarna inom byråkrati och förvaltning.

Privilegiesystemet var oerhört komplicerat. Grovarbetare och elitbyråkrater hade förvisso höga löner, men eftersom det rådde en ständig varubrist var det lite meningslöst med pengar. Klart det är kul att ha högvis med pengar, men finns det inget att köpa, så är det inte mycket poäng med dem.

Nej, så Sovjet var starkt präglat av privilegier. Man kunde premieras genom förtur i bostadskön, i kön för att få telefon, i kön för att få köpa en bil. Man kunde få förtur till en plats på ett semesterhem på Krim. Förtur kunde ges för dem som visat sig produktiva på fabriken eller visat upp andra framgångar.

Lite intressant är att privilegierna kunde bli en handelsvara. Hade man ett visst privilegium – en anställd på en teater kunde ha förtur till biljetter till den egna teatern – så kunde man byta den mot, till exempel, kött som en butiksanställd kunde plocka undan innan de vanliga människorna fick tag på det.

Men systemet skyddade aldrig mot svaghet och utanförskap. Handikappade levde en eländig tillvaro, låginkomsttagare likaså. Systemet stödde dem som var starka och framgångsrika. Uteliggare var vanliga i Sovjet; alkoholister som rasat igenom systemet.

De som längtar tillbaka till det sovjetiska systemet längtar inte till ett samhälle byggt av solidaritet och medkänsla; de längtar till en tid när de kunde erövra – eller mygla till sig – rätten till en gratisresa till Sotji eller Daugava. De längtar efter privilegier.

Jag har sagt ganska ofta att Ukraina är ett perifert intresse för Ryssland. Visst, det förs en emotionellt färgad offentlig retorik i Ryssland om att Ukraina är av särskilt intresse och att Moskva måste stödja de ryssar som lever och försmäktar i Ukraina, allt mer förgiftat av Coca-cola-imperialism och Disney-kultur. Stackarna.
Men det är inte kriget i Ukraina som är KRIGET. Och det är – trots alla motgångar för Ukraina på slagfältet – inte Ukraina som förlorat.

Om vi börjar i den änden. Ukraina har förlorat territorium. Det kan vi ju vara eniga om. Ryssland har med våld vridit av bitar av Ukraina på samma sätt som Ryssland rev av bitar av Tyskland, Estland, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Japan och Finland efter andra världskriget. Det är svårt att se hur Ukraina ska få tillbaka Krim, till exempel. Och det är knappast troligt att Donbass kommer att återintegreras med resten av Ukraina på kortare sikt. Men territorium är inte allt. Ukraina har, precis som Finland under andra världskriget, visat sig förmöget att försvara sig. Trots allt. Motstånd är seger.

Om territoriella erövringar är seger, så har Ryssland vunnit. Nu sitter Ryssland med Krim och Donbass. Kreml har skjutit sin egen ekonomi i foten, och det är svårt att se riktigt vad Ryssland vunnit i just det här perspektivet.

Den stora förloraren är Europa; framförallt Europas små stater. Vi måste nu agera utifrån möjligheten att bli angripen av Ryssland. Visst kan vi lyssna på löften om att Ryssland inte tänker angripa, men vi har inget system för säkerhetsgarantier som vi kan luta oss mot. Jag TROR inte att Ryssland tänker angripa, men det TRODDE ingen i Ukraina för drygt ett år sedan.

Europas stater har på olika sätt försökt skapa säkerhetssystem. Nato var ett försök. Utifrån det samarbete som Storbritannien och USA hade haft under andra världskriget skapades en försvarsallians. EU är ett annat försök – genom att göra Europas stater ekonomiskt beroende av att samarbeta skulle krig bli omöjligt. OSSE, med rötter i Helsingforskonferensen 1975, är ett tredje försök.

EU har försökt utveckla sitt samarbete inom säkerhet och försvar. 2010 skapades EEAS som ett Europeiskt Utrikesministerium och med ansvar för att skapa en gemensam europeisk politik inom försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Georgienkriget 2008 visade tydligt på att det behövdes en gemensam linje.

Ryssland har mycket framgångsrikt lyckats se till att undvika att Ukrainafrågan hamnar hos EU. OSSE – där Ryssland har veto – har huvudansvaret för observatörerna i Donbass. Ryssland förhandlar med Tyskland och Frankrike. Och nu deklarerar Storbritannien en egen linje för att stödja Ukraina.

Och det är det kriget Ryssland har velat vinna: kriget mot Europa. Mot ett folkens Europa, där medborgare faktiskt kan rösta i frågor som rör hela vår lilla såriga kontinent. Ryssland har återupprättat den gamla ordningen, där internationell politik förs i slutna rum, mellan viktiga herrar. Det kriget har Ryssland vunnit.

Jag vet inte hur det har gått, kommer att gå i Minsk. Jag skriver det här ungefär samtidigt som rapporterna kommer om att samtalen är avslutade. Kanske har det gått bra. Kanske har Putin insett att hans resurser är ändliga och att han har mer att vinna på en försonlig linje, på respekt för grannarna. Kanske.
Men det jag känner när jag ser bilderna från Minsk är en lätt fasa. Det känns som om vi är tillbaka i den tid när furstar och kejsare, statsmän och stormakter, ritade om världskartorna som om de var sommarstuguritningar. Eller, för att kanske använda en moderna metafor, som om världen var ett enda stort Civilisations-spel.
Jag GILLAR inte att Tyskland, Frankrike och Ryssland sitter och bestämmer över andra länder. Det har aldrig funkat något vidare tidigare.

William Pitt och Napoleon delar upp världen. Pitt tar världshaven, och Napoleon hugger för sig av Europa. Kan imperialism skildras bättre?

Lite senare, några år efter Napoleonkrigen var världens imperialiststater hungriga igen. Den europeiska plumpuddingen var äten och smält och utskiten och det var dags att, på ett civiliserat sätt, stycka Afrika. Så statsmännen samlades igen, i Berlin 1884, för att undvika krig och dela upp världen i intressesfärer.

Europas statsmän delar stöldgodset ärligt.

Jag orkar inte ens tänka på alla konferenser och förhandlingar som ägt rum genom åren, där Viktiga Herrar beslutat Världens Öden – alltså hur de själv ska få maximal nytta av läget – över huvudena på folk. Britterna som tvångsförflyttar miljoner i Indien hit och dit för att separera muslimer och hinduer. Pontiska greker som för fredens skulle beordras av nationernas förbund att lämna Turkiet. Löften och svek till de arabiska folken i Mellanöstern. Hela Versaillefreden ska ses i det här perspektivet – en fred, inte för folkens frihet och trygghet, utan för att skapa ett system där stormakternas ställning bekräftas och säkras. En hel mängd såna här konferenser hålls under åren mellan världskrigen. Den mest ryktbara är kanske Münchenkonferensen 1938, då stormakterna bestämde sig för att låta Hitler få som han ville. Tjeckoslovakien var det ju ingen som behövde, så Sudetområdet kunde ju Tyskland få om det nu var så himla viktigt.

Det gick att förhandla med Hitler! Freden var räddad i Europa!

Så oavsett hur det går i Minsk… Jag tycker det är obehagligt att se de här processerna återuppstå. De stora staterna, ”ledarna”, som sätter sig ner i en liten trång krets och bestämmer. För att undvika krig.
Och det låter ju bra. Krig är alltid ett misslyckande. Men krig är framförallt ett instrument för politiker. Som Hollande, som inte tvekat att sätta in trupp när franska intressen varit hotade i Afrika. Som Putin. Som Obama. När det gäller Tyskland får vi kanske erkänna att det är svårt att se några exempel på hur Merkel använt krigsmakten för att hävda tyska intressen. Men ändå.
Ha inga illusioner om fred. Förhandlingarna i Minsk handlar om att Europas stormakter söker former för att ge speciella rättigheter till sig själva. För att de är stora, för att de har tunga vapen och för att de kan. Rysslands slutliga mål är inte i Ukraina eller Georgien eller Moldavien. Rysslands mål är att få till stånd en europeisk säkerhetsordning där Ryssland har veto. Kanske har det målet nåtts i natt.

Och vilket land är då nästa att bli stormaktsöverenskommelsernas offer?

”Grabben – hämta en flaska vodka och en karta över Polen!”

Det är viktigt att minnas att det inte är på slagfältet kriget kommer att avgöras. Som jag skrivit tidigare är det en upprepning av Första världskriget vi bevittnar i Donbass. Och precis som i Första världskriget är det inte stridshandlingarna som avgör hur det kommer att gå. Första världskriget avgjordes genom att de stridande länderna havererade – 1917 rasade Ryssland samman; 1918 upphörde det tyska imperiet att existera. De miljoner som dog i skyttegravarna gjorde inte mycket vare sig till eller från. De dödade och dödades i stort sett i onödan.
Kriget i Donbass är ett krig av ungefär samma slag. Båda sidor skjuter mot hårt befästa fasta positioner, erövrar några hundra meter, någon kilometer. Tar en skans, förlorar ett värn. Även om vi läser mycket om civilbefolkningens lidande pågår ett närmast normalt liv i städer och samhällen väldigt nära fronten. Jag säger inte det här för att förringa civilbefolkningens lidande – det är trots allt en miljon människor som flytt striderna, och den humanitära situationen är fruktansvärd. Det jag vill ha sagt är att kriget är statiskt, geografiskt starkt begränsat och – precis som i första världskriget – ett krig på stora avstånd.
Det här kriget kommer att pågå tills någon av sidorna bryter samman – när ekonomin inte klarar de enorma konstanserna; när ”hemmafronten” inte längre accepterar förlusterna i liv och förstörelse; när förtroendet för ledarna inte längre finns kvar. När makthavarna tappar sin legitimitet – varför ska man då dö för dem?
Och vilken av sidorna är värst ute just nu? Det uppenbara verkar vara Ukraina. Valutan faller, ekonomin är en katastrofzon, kanske uppåt en tredjedel av dem som kallas in för militärtjänstgöring väljer att försöka komma undan. Hur länge kan ett land ensamt orka strida för sitt oberoende?
Ryssland verkar ha alla trumfkorten: energin, råvarorna, resurserna. En befolkning som är fyra gånger större än Ukrainas. Ändå får man konstatera att det väldiga Ryssland ändå har haft oväntat svårt att få till stånd ett avgörande i kriget. Oväntat svårt att få Ukraina att brytas.
Så vem bryts? Vilket land kommer att knäckas av kriget? Omöjligt att svara på. Förmodligen kommer båda sidor att kunna fortsätta kriget i många år. Och freden kommer att komma som en överraskning, precis som för hundra år sedan.

Det ska bli val. Det är ingen kris. Det svenska demokratiska systemet tål sånt. Det extra val – med särskrivning och allt – som ska hållas ligger inom ramarna för vad vår grundlag föreskriver. Att det heter extra val, och inte nyval, beror på att det just är ett extra val – det kommer ÄNDÅ att bli ordinarie val 2018.

Jag gitter inte diskutera om Sverigedemokraterna är fascister eller inte. Åkesson är inte Mussolini. Eller Franco eller Antonescu eller någon av de andra ledarna från den tid då fascisterna kallade sig fascister.

Det som är värt att diskuteras är ett grundproblem i Sverigedemokraternas argumentation, och ett problem som aldrig diskuteras. Och det är frågan om kollektiv skuld.

Sverigedemokraterna pekar ut en grupp i samhället – ”invandrarna” som ett problem. De är, menar SD, ”överrepresenterade i brottsstatistiken”.

Och vet ni – det kan kanske till och med stämma! Det är män också. Män är överrepresenterade i brottstatistiken. Jag håller det inte för uteslutet att Sverigedemokratiska riksdagsmän är överrepresenterade i brottstatistiken också.

Men det spelar ingen som helst roll.

Det är nu en gång så att Sverige är en rättstat. Inget paradis, ingen idealrike, men en rättsstat. Det är nu en gång så att vi i Sverige, när vi begått ett brott, döms för VÅR GÄRNING och INTE för vem vi är.

Ni vet den där vanliga bilden av ”Fru Justitia” – en kvinna med förbundna ögon och en våg. Tanken med den bilden är att rättssystemet inte ska ta hänsyn till VEM brottslingen är – rik, fattig, svart, kvinna, man, vit, vänsterhänt, Sverigedemokrat.

Sverigedemokraterna lägger en kollektiv skuld på en folkgrupp. Invandrare. Det spelar ingen roll om invandraren begår brott eller inte – hon är ändå skuldbelagd. Hennes brott är att hon hör till en viss kategori av människor; till ett visst kollektiv.

Demokratin kräver individuellt ansvar av var och en av oss. Vi gör personliga val. Vi gör personliga fel. Och på samma sätt är det med rättsväsendet. Det kan aldrig vara brottsligt att vara invandrare, rumänsk tiggare, Sverigedemokrat, riksdagsman, man.

Sverigedemokraterna vill bekämpa människor.
Brott ska bekämpas; inte människor.