Fredshopp eller fredsrisk.

Jag vet inte hur det har gått, kommer att gå i Minsk. Jag skriver det här ungefär samtidigt som rapporterna kommer om att samtalen är avslutade. Kanske har det gått bra. Kanske har Putin insett att hans resurser är ändliga och att han har mer att vinna på en försonlig linje, på respekt för grannarna. Kanske.
Men det jag känner när jag ser bilderna från Minsk är en lätt fasa. Det känns som om vi är tillbaka i den tid när furstar och kejsare, statsmän och stormakter, ritade om världskartorna som om de var sommarstuguritningar. Eller, för att kanske använda en moderna metafor, som om världen var ett enda stort Civilisations-spel.
Jag GILLAR inte att Tyskland, Frankrike och Ryssland sitter och bestämmer över andra länder. Det har aldrig funkat något vidare tidigare.

William Pitt och Napoleon delar upp världen. Pitt tar världshaven, och Napoleon hugger för sig av Europa. Kan imperialism skildras bättre?

Lite senare, några år efter Napoleonkrigen var världens imperialiststater hungriga igen. Den europeiska plumpuddingen var äten och smält och utskiten och det var dags att, på ett civiliserat sätt, stycka Afrika. Så statsmännen samlades igen, i Berlin 1884, för att undvika krig och dela upp världen i intressesfärer.

Europas statsmän delar stöldgodset ärligt.

Jag orkar inte ens tänka på alla konferenser och förhandlingar som ägt rum genom åren, där Viktiga Herrar beslutat Världens Öden – alltså hur de själv ska få maximal nytta av läget – över huvudena på folk. Britterna som tvångsförflyttar miljoner i Indien hit och dit för att separera muslimer och hinduer. Pontiska greker som för fredens skulle beordras av nationernas förbund att lämna Turkiet. Löften och svek till de arabiska folken i Mellanöstern. Hela Versaillefreden ska ses i det här perspektivet – en fred, inte för folkens frihet och trygghet, utan för att skapa ett system där stormakternas ställning bekräftas och säkras. En hel mängd såna här konferenser hålls under åren mellan världskrigen. Den mest ryktbara är kanske Münchenkonferensen 1938, då stormakterna bestämde sig för att låta Hitler få som han ville. Tjeckoslovakien var det ju ingen som behövde, så Sudetområdet kunde ju Tyskland få om det nu var så himla viktigt.

Det gick att förhandla med Hitler! Freden var räddad i Europa!

Så oavsett hur det går i Minsk… Jag tycker det är obehagligt att se de här processerna återuppstå. De stora staterna, ”ledarna”, som sätter sig ner i en liten trång krets och bestämmer. För att undvika krig.
Och det låter ju bra. Krig är alltid ett misslyckande. Men krig är framförallt ett instrument för politiker. Som Hollande, som inte tvekat att sätta in trupp när franska intressen varit hotade i Afrika. Som Putin. Som Obama. När det gäller Tyskland får vi kanske erkänna att det är svårt att se några exempel på hur Merkel använt krigsmakten för att hävda tyska intressen. Men ändå.
Ha inga illusioner om fred. Förhandlingarna i Minsk handlar om att Europas stormakter söker former för att ge speciella rättigheter till sig själva. För att de är stora, för att de har tunga vapen och för att de kan. Rysslands slutliga mål är inte i Ukraina eller Georgien eller Moldavien. Rysslands mål är att få till stånd en europeisk säkerhetsordning där Ryssland har veto. Kanske har det målet nåtts i natt.

Och vilket land är då nästa att bli stormaktsöverenskommelsernas offer?

”Grabben – hämta en flaska vodka och en karta över Polen!”