En annan sak jag grunnat på är skillnaden mellan de två destruktiva processerna som vi kan känna av just nu: dels den ryska aggressionen och dels den jihadistiska. Det är inget tvivel om att båda rörelserna är destruktiva och, som alla destruktiva processer, efemära. Det låter kanske lite konstigt att beskriva rörelser som dödar och förstör kulturarv som efemära, och visst, de skapar beständiga sår där de drar fram, men just eftersom de är destruktiva kan de aldrig bestå.
Nå, vi är överens om att den ryska aggressionen och den jihadistiska är väsensskilda. De har egentligen inget gemensamt, utom att de sammanfaller i någon mån i tid och även på sina håll – i rum. Det finns tjetjener i ISIS ledarskikt, människor som vuxit upp i en rysk kulturmiljö, uppfostrats i sovjetiska skolor. Kanske rentav gjort värnplikten i Ryssland/Sovjet och/eller stridit i de tjetjenska krigen. Det finns säkert beröringspunkter, men jag är inte ute efter att försöka jämställa dem. Ingen kålsuparmetodik här inte.
Det jag tänker mig är att den jihadistiska rörelsen och den ryska skiljer sig på intressanta punkter. Först och främst – den ryska rörelsen är en toppstyrd statsaktörs operation. Det är personer i och kring det högsta ledarskiktet i en europeisk stormakt som genom militära och mediala instrument bedriver aggression mot sitt eget folk och sina grannländer. Det ryska folket, hårt prövat av tidigare totalitära regimer, väljer snabbt att foga sig, underordna sig och sjunga med i den patriotiska kören. Det är bekvämast så. Inte sticka ut. Den ryska aggressionen syftar till att konservera en samhällsordning där en klass tillkämpat privilegier de inte vill få ifrågasatta.Det är en genuint reaktionär rörelse vars yttersta mål är att bevara de rikas rikedomar och de starkas styrka.
Den jihadistiska rörelsen stöds utan tvivel av vissa statsaktörer, men INTRYCKET jag fått är ändå att det är en rörelse underifrån. Motivationen är kanske ofta oklar, men det finns alltid människor som törstar efter att vara på de rättfärdigas sida, och själva slippa bära ansvar för sina gärningar. Om jag kallar jihadismen revolutionär, så betyder det mest att den utmanar ett bestående samhälle. Även om den verkar reaktionär i det att den pekar tillbaka på en mytisk forntid som ideal, så är den omstörtande.
Bägge rörelserna bygger på samma vanföreställning: det finns en förnuftig ordning i samhället – den ryska rörelsen strävar efter att BEVARA denna ordning; den jihadistiska – att SKAPA den. Båda rörelserna ser Europa och europeiska värderingar, tolerans, acceptans, som skadliga kaoskrafter. Häromdagen publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån RIA.ru nedanstående skämtteckning:
Den ryska björnen (är det väl) sitter bekvämt i en fåtölj och ser världen utanför Ryssland förtäras av krig (Mellanöstern), sjukdom (Afrika) och homosexualitet (Europa) och frågar: ”Men berätta då! På vilket sätt har vi här det så dåligt!”
Vill man vara lite extra kremlologisk kan man notera att Kaliningrad målats i Eurogrått, medan Israel och Tunisien målats i fridfullt ryskgrön färg.
Vi talar alltså om ORDNING. Om att tillåta sig att beskriva sig själv som norm.
Nu har jag inte orkat leta upp några teckningar från IS, men jag föreställer mig att vi skulle se något liknande i deras bildvärld (om de nu inte är ikonoklaster och vägrar acceptera bilder). Men i deras fall skulle vi se bilder på det liv som kommer att råda när IS segrat – frid, harmoni och komfort bland leende människor i ett soligt landskap.
Nå, slutblarrat nu.
Oj, plötsligt inser jag att vi i ”vår” världsbild sällan föreställer oss ett slutmål för historien. Jag tror få svenskar eller belgare eller tjecker tänker sig ett mål för historien. När det och det har uppnåtts, då kommer vi att må bra. Okej, kanske enskilda människor tänker så – får jag bara den där handväskan, så kommer jag att bli lycklig. Men ”vi” tänker oss sällan att ”bara homosexuella får rätt att gifta sig så kommer samhället att bli harmoniskt och fridfullt”. ”Vi” jobbar lite med snävare horisonter. Och kanske också med ett större inslag av det egna ansvaret. Det – om vi ska ta upp islam – äkta jihad. Kampen för att leva ansvarsfullt och respektfullt.