Författare: Per Enerud

Efter en liten paus på tre månader är jag nu tillbaka i löpspåret. En ny runda, i Öregrund, ca 7,5 km. Behaglig novembersvalka, och snödrivor i vägkanterna. Nytt för dagen – en pulsmätare som jag fick i augusti i födelsedagspresent av min storebror: tack, Jan. Av den kan jag läsa att jag sprungit i 52 minuter och 48 sekunder, med en genomsnittspuls på 173.

Jag har kanske inte klurat ut alla finurliga finesser på pulsklockan (Beurer PM80), men det hinner jag kanske med.

Det kändes ganska okej att springa, fast jag gjort ett så långt uppehåll. Två minuter efter start var jag enormt trött, och jag kunde notera att pulsen steg ganska raskt (roliga nya grejer man kan göra när man springer – kolla pulsen…). Mot slutet toksprang jag och var uppe nästan 200.

Nu gäller det bara för mig att lyckas fortsätta. Eftersom jag generellt tycker det är rätt trist att springa, har jag lätt att hitta undanflykter.

Och, för er som undrat: här är vad som fanns i lurarna:

Adam Ant – Dog Eat Dog

Shellac – House Full of Garbage

Stone Roses – Waterfall

Front 242 – Work 01

Juergen Paape – How Great Though Art

Alice Deejay – Back in My Life

Кино – Когда твоя девушка больна

Muslimgauze – Rent a Hookah

Underworld – Luetin

Muslimqauze – Gopi Juggle

Ozgur Can – Mind Your Step

”Arga diktaren” – pitch för en realityserie.

PITCH: Vem har inte suttit frustrerad med ett hjärta fullt av starka känslor och het vilja och ett poesihäfte fullt av banaliteter och dålig dikt? I Arga diktaren får vanliga skrivklåpare besök av ett vältrimmat team av litteraturkritiker, metriker, prosodiker, lyriker och rimsmeder för att få pekoralen att lyfta till Stor Diktning.

PILOT: Hemma hos Henrik och Maggan är stämningen på botten. Henrik sitter uppe sent på kvällarna och försöker dikta, men verserna stämmer inte, parabler och metaforer faller platt och Henriks smärta lyckas inte rimma ens på hjärta. Samlivet blir lidande, eftersom Henrik envisas med att skriva sonetter på troké, och dessutom hela tiden blandar ihop sonetter med terziner. I sin förtvivlan kallar Maggan på Arga diktaren.

Arga diktaren och hans team gör rent hus med Henriks pekoral – visar exakt vad det är som saknas i hans dikter och hjälper honom att finna ett tilltal som känns äkta och relevant. Kanske är det drottkvätt eller ljodahattr som passar, kanske alexandrin eller hexameter, poetry slam, rubayyat eller blankvers. Arga diktarens team hittar en stil som stämmer, och tittaren får se sann poesi växa fram, samtidigt som ett äktenskap räddas och Henriks första diktsamling publiceras av ett prestigefyllt förlag. Varje avsnitt avslutas dessutom med att deltagaren får en present: det kan vara en alldeles egen gåspenna, ett monument i sin hemstad eller en diktläsning i radio. Tårarna rinner och en känslig själ slipper våndas.

Anstalten – pitch för realityshow

Programidén går ut på att samla in fd dokusåpedeltagare för att återanpassa dem till ett liv som nyttiga och produktiva samhällsmedborgare.

PILOT: Anstaltspersonalen griper deltagarna i deras naturliga miljö – Stureplan, Tylösand, Båstad. Deltagarna handfängslas och förs bryskt ut i svarta bilar för visitation, förhör och avgiftning.

Förhören med deltagarna fungerar som presentation. Namn!? Ålder?! Sysselsättning?!

Deltagarna tilldelas därefter illasittande grå eller gröna overaller och skickas till STORSIEN, där baracker förberetts. De två lagen – Lag Grå och Lag Grön – beordras ställa upp i alfabetisk ordning. Det lag som förlorar, dvs, det som visar sig inte ens kunna alfabetet, får lov att hugga ved för uppvärmningen av baracken.
Vi möter här för första gången FANJUNKAR FREDRIKSSON. Den råe, men hjärtlige barackchefen. Senare kommer det att visa sig att Fanjunkar Fredriksson själv har ett förflutet som Baren-Hubert i en såpa från 1998.
I ögonvrån kommer vi ofta att skymta De Vita. Dvs själva den personal som har till uppgift att korrigera deltagarna.

Pilotavsnittet slutar med att deltagarna, dödströtta efter vedhuggning och hård excersis, äntligen får lägga sig. När tystnaden och mörkret har lagt sig över barackerna i Jämtland, endast myggsurr och storlom hörs, ser vi fanjunkar Fredriksson komma gående mot baracken i den blonda sommarnatten: han för en reveljtrumpet mot munnen, hämtar andan, och avsnittet är slut.

Varje avsnitt innehåller kampen för en eftertraktad individuell trofé: avslutad grundskola, traktorkörkort, antagningsbesked till folkhögskola, KY-kurs eller något liknande. Samtidigt innehåller avsnitten en gruppkamp, där de båda lagen dels ska lära sig samarbeta, och dels ska skaffa sig en fördel jämfört med det andra laget. Lagen kan inför fanjunkar Fredriksson skaffa sig fördelar genom att utföra kollektiva uppgifter enligt en fastlagd skala, och, naturligtvis, tilldelas straffpoäng för ej utförda uppgifter.

De vita genomför emellanåt egendomliga tester på deltagarna. Det kan vara fråga om kunskapsprov eller psykologiska tester, gärna av en dramatisk och/eller förnedrande natur.

Segraren erbjuds en fast anställning på Willys i Eskilstuna, samt lånelöfte för ett radhus på bekvämt avstånd från arbetsplatsen. Övriga deltagare får som tröstpris vara studiopublik i Så ska det låta.

Det är naturligtvis en slump, men plötsligt drabbar våldet många runt mig. Jag skrev om min vän som är på flykt – hon är i säkerhet. Mer arg än rädd. Arg på en man som utsatt henne för ett helvete; arg på ett samhälle som inte tar våld mot kvinnor på riktigt allvar. Hon får höra av åklagaren att hon nog inte blivit tillräckligt utsatt för våld för att det ska kunna väckas åtal.

En annan kvinna i min omgivning har utsatts för ett helt annat slags våld. Eller precis samma slags, det beror lite på hur man räknar. En man anser sig ha rätt att forma henne till vad han tycker passar sig, utan att bry sig om vad hon vill. Här finns inte minsta fysiska övergrepp, men åratal av förminskning, förlöjligande. Ordvåld. Och även här… samhället accepterar våldet, eftersom det är så vanligt.

Ytterligare en ung kvinna utsätter sig själv för våld. Mekanismerna här är svårförklarliga, men det gör inte saken mindre sorglig. Barn borde inte behöva ha så ont att de gör sig själva illa.

I går talade jag men en vän som berättade att han känner en av de soldater som sårats i Afghanistan. Och jag kan bara förundras över att så mycket våld drabbar min omgivning just den här veckan, de här dagarna. Är det stjärnorna? Är det slumpen? Eller är det bara frågan om att jag haft tur alla andra dagar; att våldet är vanligare än glädjen och leendena.

En vän till mig är på flykt. Hon och hennes familj varnades och fick en timme på sig för att samla ihop det viktigaste och ge sig av. Hon SMSade i går kväll och berättade att de flyr. Så någonstans där ute finns en flyktingfamilj, och vi talar inte Somalia eller Afghanistan här, utan Hälsingland.

Årtionden av våld mot min vän kulminerade i ett drama, där gärningsmannen hotade poliser med bensin och tändstickor. En tragedi, men jag kände ändå en glädje: äntligen äntligen stoppar samhället en mans våld mot en kvinna, mot en familj. Nu borde min vän äntligen kunna vara i trygghet.

Och så släpps mannen av åklagaren. Alldeles bortsett från årtionden av våld och hot om våld mot en kvinna – dödshot mot poliser är uppenbarligen inte skäl nog att hålla en gärningsman i förvar. En man som dränkt in huset med bensin och suttit och hotat poliser med tändstickor, en man som försökt strypa sin hustru och som skapat en stämning av skräck i sin familj – honom släpper åklagaren på fri fot.

Vad fan pågår?

Jag vet inte var min vän är nu. Jag vet inte var hon och hennes barn tillbringat natten. Kanske har åklagaren agerat korrekt; vad vet jag om lagar? Men det kan inte vara rimligt att offren straffas för att män begår övergrepp.

Vad fan pågår?

Minsk. Det finns nästan inga sevärdheter i Minsk, ändå är det en väldigt trevlig stad. Okej, LITE orättvist är det att säga att det inte finns några sevärdheter – det finns ett par gamla trevliga kvarter, och ett par intressanta kyrkor, men staden förstördes nästan helt och hållet under andra världskriget. Men de sovjetiska stadsarkitekterna som byggde upp staden igen måste ha gjort något rätt, för det ur gruset uppståndna Minsk blev en öppen och ganska behaglig stad. Här finns inte de blåsiga och ödsliga torg som plågar andra städer som märkts av sovjetiska stilideal.

Och det är bara genom att vara mycket uppmärksam som man kan se diktaturen. Den syns inte i vardagsbilden. Minsk är inte Pyongyang, och det finns inga fyrtiometersporträtt på ledaren – Aljaksandar Lukasjenka uppskattar inte den sortens personkult. Men man kan märka att det kanske finns lite väl mycket poliser i stadsbilden, och om man tittar riktigt riktigt noga ser man att tidningskioskerna – som drivs av statliga monopolisten Belsajuzdruk – inte säljer oppositionens tidningar.

Men annars: det är samma McDonald’s här som överallt annars. Samma Hollywoodfilmer på biograferna. Samma datorspel, samma popstjärnor, samma SUVar. Och just här ligger lite av den lockelse som åtminstone ryssar känner inför Vitryssland: här – verkar det som – har man lyckats avskaffa kommunismen med behållit Sovjet. Vitryska flaggan saknar hammaren och skäran, men är annars precis lik den vitryska sovjetrepublikens.

Man har valt en historia som innehåller segern över Hitler, men som tiger om inmarschen i Ungern och Tjeckoslovakien. Man har valt en nutid som innehåller Paris Hilton, men som väljer bort demokratin.

Och höstsolen skiner över ett land som valt glömska och blindhet till sin nationalideologi.

Minsk. En dag råkade Alexander Lukasjenko säga att han och hans son var födda samma dag. Det var tydligen en solig dag, som värmde den vitryske presidentens faderskänslor, och så sa han så: ja, jag och grabben är ju dessutom födda samma dag! Och det kan man väl förstå: grabben är född 31 augusti, och Alexander L – 30. Antagligen kan man tänka sig att familjen firat födelsedagen samtidigt i åratal. Jamenar – man bjuder ju inte in på fest två dagar i rad, samma grannar och vänner och ännu en omgång med olivier-sallad och raggmunkar. Nej, så de firade antagligen födelsedag samma dag.

Men det här är Vitryssland, och nu hade Alexander Lukasjenko sagt att han är född den 31 augusti. Och då måste han vara född den 31 augusti. Tjänstemännen i regeringskansliet började ändra i de officiella biografierna. Och när journalister ringde presstjänsten och undrade, så kunde ju inte presstjänsten säga annat än att, nej, han har ALLTID varit född den 31 augusti. Jungfru.

Men det höll ju inte. Det fanns ju mängder med dokument och artiklar, där 30 augusti angavs som födelsedag.

Till slut var regeringskansliet tvunget att komma med en ny version: Alexander Lukasjenko hade talat med sin mamma, och fått reda på att han i själva verket var född på natten, men eftersom alla hade haft andra saker att fokusera på, så hade ingen kollat så noga på klockan, så EGENTLIGEN var han född efter midnatt, det mindes hon tydligen tydligt.

Nå, i december är det presidentval (ja, egentligen Presidentval, eftersom man i en rättstavningsreform beslutat att man stavar ”president” med stor bokstav på vitryska), och för att registrera sig som kandidat – han är ju FOLKVALD – så måste han visa upp sitt pass, i vilket det ju naturligtvis står att han är född – den 30 augusti.

Nu började man tröttna på det hela, så nu är presidenten född 30 augusti, och har alltid varit född 30 augusti. Och fortsätter förhoppningsvis fira födelsedagen ihop med lill-Lukasjenko. Ett försenat grattis, till er båda! Hejhej!

Det värsta jag vet är att ta itu med saker. Börja träna igen, till exempel. Nu har jag inte sprungit sen i JULI!!! Och just den här veckan är jag förkyld, så då kan jag ju inte. Och förra veckan hade jag inte med mig löparskorna, som förresten är spruckna och snörena är av och det är hål på knäna på träningsstället. Och det finns ändå ingen bra runda som är lagom lång, och det är tjatigt att springa fagerskogen flera varv. Och är det inte lite regn i dag?

Någon gång ska jag ta ställa upp i VM i bortförklaringar.

Eller BOKFUCKINGFÖRING! Jag avskyr bokföring. Okej, jag tycker rätt bra om att få in pengar i firman, men kredet och debet och verifikat… Redan orden är små taggrådar med minor invävda.

Eller den där boken som jag borde skriva: om löpning eller Stalin eller pumpaodling eller hoten mot världsordningen (jag har en gammal idé om att jämföra olika tiders hotbilder… i dag hotas ”vår världsordning” av islamister. För femtio år sen var det världskommunismen. För hundra år var det judarna. Eller katolikerna. Min hypotes är att skilda tiders hot har väldigt mycket gemensamt. Och nästa gång är det antagligen kineserna som kommer att vara hotet mot världsordningen). Men jag ids inte ta itu med det.

Om jag bara iddes skulle jag ta itu med min brist på ork med att ta itu med saker. Men just nu har jag andra grejer som måste fixas först.