Författare: Per Enerud

En kompis till mig uppmärksammade Wikileaksgrejen med kommentaren att Julian Assange motsvarar arketypen av en cyberpunk-hjälte. Själva skandalen tyckte hon var överväderad: som en ljussatt fontän – när vi beundrar färgerna och vattenspelet bryr vi kanske inte så mycket om själva vattenkvaliteten.

Och det är en intressant reflexion: gestalten Julian Assange är närmast mer uppmärksammad än de uppgifter som kommit fram. Och jag tänker att Wikileaks förhåller sig till offentlighetsprincipen, ungefär som Robin Hood till fördelningspolitiken.

Och en fortsatt reflexion i samma ämne: är informationen det nya kapitalet? Feodalismens rikedom låg i jordinnehav, industrialismens i kapital. Är rikedom i dag tillgång till information? Är det därför alla är så upprörda över att Robin Hood gripits av sheriffen i Nottingham?

Wikileaks. Även jag vill säga något om det alla andra snackar om. Först: hur kommer det sig att amerikanska myndigheter inte har bättre kontroll över sina känsliga dokument? Hur kommer det sig, om det nu är så himla skadliga dokument som offentliggjorts, att det går att snyggt och omärkligt copy-pastea 200 000 texter pang bom bara? Det känns nästan som om de haft dokumenten i en stor papperspåse som det stått ”super-duper topphemliga spiondokument” på.

Vidare: Hur kommer det sig att personen Assange blivit så viktig? Han misstänks för våldtäkt i Sverige, här i Enköping, lustigt nog. Kommer Wikileaks att tystna om hans sak prövas i rätten?

Sedan: Utan minsta tvekan hyllar jag publiceringen av de här dokumenten. Internationell politik och säkerhet är för viktig för att bli ett njutningsmedel för en krets herrar som fräser runt i Gulfsteam IV på Hemskt Viktiga Konferenser världen över. Världen blir säkrare ju mindre hemlisar det finns. Jag avskyr hemlisar! Sekretess är som regel ett sätt att skydda myndigheter från insyn. Pampar från prövning.

MEN: Vem är Wikileaks? Vem väljer vad som ska ut? Vem förser Wikileaks med dokument? Vem betalar? Öppenhet är bra, men det ska vara en öppen öppenhet. Wikileaks – misstänker jag – sovrar i sitt material. Vad är det som inte kommer ut? Det är ett allvarligt demokratiskt problem, om vi inte kan se hur urvalsprocessen går till.

Wikileaks är ett slags konstig hybrid av offentlighet och dunkel. Öppenhet får inte vara en fråga för en privatperson med en eller annan agenda. Det får ju inte heller vara frågan om att Wikileaks kontrollerar informationsströmmarna genom att i lagom smaskiga doser publicera det som journalisterna verkar sugna på just nu. Lite skumt är det ju också att dokumentet inte görs tillgängliga för alla, utan att de först levereras till utvalda medier. Nu slåss medierna om att få fram de fläskigaste bitarna ur dokumentmassan, och all källkritik, eftertanke och resonemang försvinner, dränks i en ström av papper som saknar kontext.

Tungt i dag. Det toksnöar ute, och vägarna är illa plogade. Det var i och för sig ganska behagligt varmt, omkring noll, oh inte minsta halt, men att springa i snö är alltid ganska tungt. Borde nog köpa skidor. Rundan gick lite långsammare än senast, men det skyller jag på snön.

Musik under rundan enligt följande:

Isolée – Jelly Baby/Fish

Кино – Место для шага назад

Caberné Deneuve – Синяки и шишки

Hood – Fashion Mistake of the Decade

Кино – Стук

Wire – Silk Skin Paws

The Slits – I Heard it through the Grape Vine

Flirts – Boy Crazy

Hermans – Space Women

The Pop Group – Don’t Call Me Pain

Flirts – Miss You

Кино – Завтра война

Stone Roses – Shoot You Down

Det blir lätt uppehåll. Förra veckan hade jag en massa att göra, som gjorde att jag inte kom ut i spåret. Därtill kom ganska svårt väder – i går snöade det till den grad att jag bestämde att det inte gick att kuta omkring i Roslagen. Nästan en vecka – och vips har man en ful glugg i träningsdagboken.

Nå, i dag kom jag ju i alla fall ut. Bra förhållanden: minus två, välplogat, måttligt blåsigt. Och det är storslaget med havet. Jag har tidigare talat om färjprakten: det är härligt att se den klargula Gräsöfärjan på ett gröngrått hav, under en gråblek himmel, och med Gräsö som en skogsgrå remsa mellan hav och himmel. I själva hamnen ligger isen som ett glest pussel mellan pirarna, med svarta fogar mellan de bleka pusselbitarna.

Jag ha märkt det många gånger – det är enklare och skönare att springa på vintern än i sommarhettan. tiden blev okej, ingen dundertid, men rätt okej efter ett så långt uppenhåll. 49,46 tog rundan.

Shuffle-funktionen hade ingen bra dag i iphonen. Inget riktigt inspirerande:

Mazzy Star – Be My Angel

The Lounge Lizzard – Stompin’ at the Corona

Yoko Ono – Walking on Thin Ice

Muslimgauze – Lost Zwawa

The New York Models – Fashion

Front 242 – First in / First out

Li’l Louis – New Dance Beat

Joe Michael – Dancin’

Telex – Moskow Diskow

Daft Punk – One More Time

Hood – A Shot Across the Bow

Jo, det är ganska trevligt att hälsa på på gamla jobbet. En redaktion är som regel befolkad av pratsamma, nyfikna människor, som tycker att det är genuint roligt att se en, efter alla dessa år. och så var det nu också. Själva ärendet på TV-huset tog kanske en halvtimme, men jag blev kvar i fyra timmar.

Ja, jag gjorde rätt som slutade. Jag hade kört fast i en rutin, som gjorde att jag inte längre använde hjärnan när jag gjorde inslagen. Kunde gå hem efter en dag på jobbet, efter tre-fyra inslag, utan att minnas vad jag berättat om. Då måste man sluta. Och jag saknar inte jobbet alls.

Men jag kan sakna miljön. Det kreativa samtalet. Det planlösa, men ändå målmedvetna snacket som aldrig slutar. Det respektlösa, men ändå, åtminstone oftast, inkännande tilltalet. Den platta organisation, där ingen någonsin tvekar om sin uppgift när det gäller. Jag saknar den stimmiga, stökiga, oglamourösa och illa möblerade redaktionsmiljön och alla dessa stimmiga, nyfikna och pratsamma kollegor, som blev mina vänner.

Det är en del grejer jag har funderat på under de senast dagarna. Först nyheten om att Carl Bildt ligger på 95:e plats på tidskriften Foreign Policys 100-i-topp-lista över världens stora tänkare 2010. Wohoo. Okej, jag är inte heller med på den listan, och knappast någon annan från den icke-engelskspråkiga världen heller. Jag kollade igenom listan, och det var uppenbart att de enda som var med, var de som så att säga ingår i den ganska insulära anlo-amerikanska kulturvärlden. Några muslimer, några indier, ett par kineser. resten britter och amerikaner, och de allra flesta fullständigt irrelevanta för alla utanför USA och, möjligen, Storbritannien.

Jag missunnar inte Carl Bildt det erkännande det innebär att vara med på en sådan lista – jag tycker bara att det är lite tröttsamt med den trånga värld som avspeglas i den. Jag är nästan helt säker på att Carl Bildt är med eftersom han twittrar. På engelska. God engelska. Han refererar sådant som sagts och publicerats på engelskspråkiga konferenser, seminarier och universitet; i engelskspråkiga medier och publikationer. Och vips har han blivit RELEVANT för den engelskspråkiga världen. Han blir lite av världspolitikens Paris Hilton. Känd för att man har hört talas om honom.

Nästa grej är Wikileaks-dokumenten, där allt fokus hamnat på att amerikanska diplomater använt svepande och inte alltid smickrande omdömen om utländska statschefers och toppolitiker. Berlusconi beskrivs som en playboy. Värsta heta nyheten. Att amerikanska UD systematiskt försökt registrera utländska FN-tjänstemän verkar inte alls vara lika intressant.

Lite festligt, förresten, att Sverige inte verkar nämnas alls. Foggy Bottom verkar förtiga svenska statsmän, trots allt vi gör! Inte ett enda förklenande omdöme, eller något omdöme alls, trots att vi styrde hela EU alldeles nyss! Skandal!

I dag var det ganska kall, minus sex, men å andra sidan härligt soligt. När jag sprang ner mt Rörhamn stod solen lågt rakt över marinan, där istappar hängde från kajplatserna. Det ger lite extra energi att få såna skönhetsupplevelser när man sprnger.

Vägarna var välplogade och lättsprungna, och kylan gjorde att det kändes motiverat att ta i lite extra för att komm in i stugvärmen igen. När jag sprang igenom sjäva staden mötte jag pensionärer på spark, och det är ju en annan härlig upplevelse.

Fort gick det också – dagens kilometertid är min snabbste här i Öregrund. och detta trots att mina låtar var i långsammaste laget:

The Radio Dept – Bad Reputation

Nine Inch Nails – That’s What I Get

Outkast – So Fresh and So Clean

Leonard Cohen – Dance Me to the End of Love

Jilala Il – Nocturnal Ritual

Waterfront Home – Take a Chance

Galaxie 500 – Snowstorm

Rage Against the Machine – Bullet in the Head

The Cure – The Same Deep Water as You

Isolée – Djamel et Jamshid

Nathan Fake – Stops

I dag snöade det ymnigt under hela rundan, och det hade även snöat hela natten. Det är fullständigt fantastiskt snöigt i Öregrund. Alla ljud blir dämpade och mjuka, och jag får rentav intrycket att även människorna blir dämpade och mjuka. På Kavarövägen mötte jag en plogtraktor och sprang över på andra sidan för att inte vara i vägen, och traktorföraren saluterade min solidariska gärning med en kamratlig hälsning.

Det är något med traktorförare. Det är lätt att förstå kungens faiblesse för traktorer och grävmaskiner… Tänk, snart kommer grävmaskiner att bli en överklassymbol, nu, när kungen kommit ut med sin hobby. På varje garageuppfart på Djursholm och Saltsöbaden kommer blänkande grävmaskiner att stå parkerade.

Ja, det har kanske inte så mycket att göra med träningen, men det är jag som skriver, och jag som bestämmer vad det ska stå.

Rundan gick bra, trots det ymniga snöskred. På sina håll inne i själva ”stan” har snödrivor schaktats ihop, vilket gör att jag får springa lite andra vägar mellan sjöbodarna. Men Öregrund är fullständigt ljuvligt i vinterskrud. Jag känner mig rent privilegierad när jag springer nerför Västergatan och ser det grå havet mellan röda och gula trähus. Det är värt mödan.

Och soundtracket till den här upplevelsen var:

Nine Inch Nails – The Perfect Drug

Cocteau Twins – Fifty-Fifty Clown

Muslimgauze – Paper Mache Efiji of Bishan

Farook Salama – Ana fi Entizarak

Stone Roses – I Am the Resurrection

Запрещенные Барабащики – Человек-амфибия

Talong Back Sunday – Slowdance on the Inside

Scraps of Tape – The Fury of Babies

A Silver Mt Zion – Long March Rock or Doomed Airliner

Snapper – Hang On