Jo, det är ganska trevligt att hälsa på på gamla jobbet. En redaktion är som regel befolkad av pratsamma, nyfikna människor, som tycker att det är genuint roligt att se en, efter alla dessa år. och så var det nu också. Själva ärendet på TV-huset tog kanske en halvtimme, men jag blev kvar i fyra timmar.
Ja, jag gjorde rätt som slutade. Jag hade kört fast i en rutin, som gjorde att jag inte längre använde hjärnan när jag gjorde inslagen. Kunde gå hem efter en dag på jobbet, efter tre-fyra inslag, utan att minnas vad jag berättat om. Då måste man sluta. Och jag saknar inte jobbet alls.
Men jag kan sakna miljön. Det kreativa samtalet. Det planlösa, men ändå målmedvetna snacket som aldrig slutar. Det respektlösa, men ändå, åtminstone oftast, inkännande tilltalet. Den platta organisation, där ingen någonsin tvekar om sin uppgift när det gäller. Jag saknar den stimmiga, stökiga, oglamourösa och illa möblerade redaktionsmiljön och alla dessa stimmiga, nyfikna och pratsamma kollegor, som blev mina vänner.