Det är en del grejer jag har funderat på under de senast dagarna. Först nyheten om att Carl Bildt ligger på 95:e plats på tidskriften Foreign Policys 100-i-topp-lista över världens stora tänkare 2010. Wohoo. Okej, jag är inte heller med på den listan, och knappast någon annan från den icke-engelskspråkiga världen heller. Jag kollade igenom listan, och det var uppenbart att de enda som var med, var de som så att säga ingår i den ganska insulära anlo-amerikanska kulturvärlden. Några muslimer, några indier, ett par kineser. resten britter och amerikaner, och de allra flesta fullständigt irrelevanta för alla utanför USA och, möjligen, Storbritannien.
Jag missunnar inte Carl Bildt det erkännande det innebär att vara med på en sådan lista – jag tycker bara att det är lite tröttsamt med den trånga värld som avspeglas i den. Jag är nästan helt säker på att Carl Bildt är med eftersom han twittrar. På engelska. God engelska. Han refererar sådant som sagts och publicerats på engelskspråkiga konferenser, seminarier och universitet; i engelskspråkiga medier och publikationer. Och vips har han blivit RELEVANT för den engelskspråkiga världen. Han blir lite av världspolitikens Paris Hilton. Känd för att man har hört talas om honom.
Nästa grej är Wikileaks-dokumenten, där allt fokus hamnat på att amerikanska diplomater använt svepande och inte alltid smickrande omdömen om utländska statschefers och toppolitiker. Berlusconi beskrivs som en playboy. Värsta heta nyheten. Att amerikanska UD systematiskt försökt registrera utländska FN-tjänstemän verkar inte alls vara lika intressant.
Lite festligt, förresten, att Sverige inte verkar nämnas alls. Foggy Bottom verkar förtiga svenska statsmän, trots allt vi gör! Inte ett enda förklenande omdöme, eller något omdöme alls, trots att vi styrde hela EU alldeles nyss! Skandal!