Författare: Per Enerud

Jag var i Ryssland för en månad sedan. Jag ville testa hur pass svårt det skulle visa sig vara att sälja knäck därifrån som frilans. Det visade sig skitsvårt, och jag hade lite otur med timingen. Jag var i Ukraina också, en vecka innan allt rasade. Allt jag skrev under knappt två veckor i Petersburg, Moskva och Zaporizjzja blev snabbt inaktuellt, och därmed svårsålt.

Det som grämer mig mest är kanske att jag gjorde ett par bra intervjuer med folk på de ryska medier som fortfarande talar öppet och berättar vad som pågår i Ryssland och världen. Och de gav samma bild – om en månad så kommer även de här sista rösterna att tystas.

Men jag lyckades inte intressera de svenska redaktionerna för ett reportage om angreppet på de ryska medierna. Dels är väl känslan – jaha, har vi inte hört det förr? Och dels är ju inte Ryssland riktigt i fokus just nu. Det pågår ett krig (eller nåt) – bättre att ägna uppmärksamheten åt det. Det är så det funkar, och det är väl inte mycket att snacka om.

Men det grämer mig att ha tagit emot vittnesmål från hårt utsatta kollegor i Ryssland, och sedan mötas av ett solitt ointresse, och jag väljer därför att lite kort redogöra för de här processerna, det jag inte får sålt, får jag lov att dela ut gratis. Det betalar inte hyran, men jag känner att jag inte tiger om det som är viktigt.

Ryssland använder lagstiftning och ekonomiska medel för att tysta medierna. Någon förhandscensur existerar inte. Ajder, en kollega jag känt i tjugo år, förklarar att det är nästan det värsta:

– På Sovjettiden skrev man en text, lämnade den till censuren, och så fick man tillbaka den med korrigeringar och strykningar. Det kunde man publicera. Nu vet vi aldrig vad som händer när vi publicerar.

Ajder är andreredaktör för en av Rysslands största tidningar. Sexdagarstidningen Moskovskij komsomolets har en mängd olika regionala editioner och har en sammanlagd upplaga på omkring två miljoner. Det är en bred masstidning – boulevardtidning, skvallertidning – ja, kanske. Men i tjugo år har den tillåtit sig kritik mot ryska makthavare – mot Jeltsins krig i Tjetjenien, mot Putin. Jag har känt Ajder i tjugo år och han är en äkta murvel med en känsla för en bra story, en kritisk blick och en varm humor. Men hans jobb blir bara svårare och svårare.

Tidningen är självfinansierad. De flesta andra Putinkritiska medier stöds av mecenater, men MK säljer lösnummer på kändisskvaller – och på det politiska materialet.

– Ja, folk köper ju vår tidning just för att vi ger utrymme åt andra röster. Det ger intäkter. Men vi vet aldrig när vi kan bli stoppade. Vi kontrollerar inte distributionen, till exempel, och vi är ju beroende av annonsörer.

Kan man skriva ”sex” i en rubrik eller blir man fälld för pornografibrott? Kan man ge utrymme åt dissidenter eller berätta om vad som händer på Krim och bli utsatt för annonsbojkott, orkestrerad från Kreml? Vad händer om tidningsbuden hotas med uppsägning om de delar ut tidningen?

Just avsaknaden av censur har blivit det stora problemet för de medier som ännu inte kontrolleras.

– Vi har blivit rädda. Det är det värsta med situationen just nu. Vi har blivit ängsliga, frågar oss hela tiden om vi kan skriva det här; om den och den bilden kan användas. Vi kan aldrig veta vad som utlöser en kampanj mot oss. Du kommer lagom för att bevittna den ryska journalistikens begravning.

Carl Bildt jämförde Janukovitj med Quisling. 2008 jämförde han Rysslands inmarsch i Georgien med Hitlertysklands annektering av Sudetlandet i Tjeckoslovakien. Och det är ingen ände på jämförelserna: våldet i Ukraina jämförs med Sovjets angrepp på Finland 1939, med ockupationen av Baltikum – egendomligt nog har jag inte hört någon jämföra dagens konflikt med Afghanistan 1979.

Jämförelser kan vara relevanta. Jag tycker det är relevant att jämföra dagens ryska aggression med andra exempel på rysk aggression. Inte för att ”det här är precis som XXX”, utan för att det skapar en kontext. Vi kan se ett mönster i rysk politik; ett mönster av förakt för egna löften, av förakt för små staters intressen. Ett mönster av stormaktspolitik.

Men att jämföra dagens Ryssland med Hitlertyskland; dagens Putin med Stalin – det leder fel. Ryssland är inte nazistiskt. Putin är inte Hitler – eller Stalin. De här jämförelserna låter ryska och ryskvänliga debattörer angripa jämförelsen, i stället för sakfrågan. Och mycket riktigt – Carl Bildts nazi-retorik funkar inte – både 2008 och nu har Ryssland reagerat ursinnigt och förklarat att 20 miljoner sovjetmedborgare gav sitt liv för kampen mot fascismen. Och så hamnar man i en debatt om Sovjetmedborgarnas martyrium för att befria Europa från den bruna pesten. I stället för att diskutera varför Ryssland anser sig ha rätt att bryta mot folkrätten och angripa ett grannland militärt.

Vitsen med att jämföra med Hitler och Stalin är väl att väcka uppmärksamhet. Men det ryska övergreppet mot Ukraina behöver inte jämföras med andra övergrepp. En stormakt har angripit en försvagad granne – vars gränser man i internationella avtal lovat respektera.

Det finns väl inte en enda människa som inte hört argumentet om att Chrusjtjov ”gav bort” Krim till Ukraina 1954, och att halvön därför igenkligen är rysk. Men Ryssland har erkänt Ukrainas gränser både i bilaterala avtal och internationella överenskommelser. Gång efter gång. HÄR finns det något att jämföra med: Ryssland har svikit avtal med Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Georgien, Ukraina, Rumänien, Afghanistan. HÄR finns något att jämföra med.

Jag tänkte beta av ett par aktuella Ukrainaämnen:

Russofobi.
Att kritisera Ryssland för att ha angripit ett grannland är inte russofobi. Ryssland ska mätas med samma måttstock som alla andra länder som bryter mot folkrätten.

Imperialism.
Att tala om, och fördöma, såväl rysk imperialism och amerikansk imperialism ska inte uppfattas som att jag stödjer något slags kålsuparteori. Det är stor skillnad mellan rysk och amerikansk imperialism. Den ryska imperialismen är primitiv och brutal; den amerikanska – subtil och lömsk.

Informationskrig.
Anne Applebaum skriver i brittisk press om att ”vi” måste organisera ett motstånd mot den ryska informationskrigföringen som den formuleras i Russia Today och andra kanaler. Det måste ”vi” inte alls. Lögner ska bemötas med sanning och mångfald, inte med mobiliserade informationssoldater. Anne Applebaum litar uppenbarligen inte på att allmänheten kan tänka själv.

Fascism.
Fascism ska alltid bekämpas. Och demokratin har vapen starka nog att stå emot och besegra fascismen. Till slut. Fascisterna har våldet och intoleransen. Vi har medmänskligheten och sanningen.

Krim.
Ukraina har förlorat Krim för många år framöver. Men Ryssland kommer inte att vilja ha gränsjusteringar – däremot vill Ryssland gärna ha – precis som i Transnistrien och de andra utbrytarregionerna Ryssland stödjer, föder och göder – ett slags folkligt mandat som rättfärdigar ockupationen av främmande territorium.
Krim kommer att bli som Transnistrien. Och Ryssland kommer alltid att svika Krim (och Transnistrien och Abchasien och Sydossetien) när det ligger i Rysslands nationella intressen.

EU.
EU kommer att svika de ukrainare som hoppas på ett snabbt medlemskap eller associationsavtal. EU vill inte ge 47 miljoner ukrainare visumfrihet.

Vänster–höger.
Det är meningslöst att använda en vänster–högerskala när man försöker följa politik i före detta Sovjetunionen. Kommunistpartierna i Ryssland och Ukraina har mer gemensamt med Le Pen än Marx. Fascisterna är fascister, men de som kallar sig ”liberaler” ligger oftare närmare en amerikanskt liberalism än en europeisk.

Krig.
Det blir inget stort krig. Jag har redan skrivit om varför, och ju längre in i den här konflikten vi kommer, desto mindre blir riskerna.

Valet.
Folkomröstningen på söndag är bara löjlig. Eller kanske snarare tragisk. Den syftar till att ge Krims ryskkontrollerade lydregering ett slags folkligt mandat som kan användas i förhandlingar.
Mer krut bör läggas på uppmärksamheten inför det riktiga valet i Ukraina 25 maj. Alla demokratiska krafter bör arbeta för att ge stöd till demokratin; till etablerandet av demokratiska institutioner och mekanismer för att skydda minoriteter – etniska, politiska, sexuella. Det valet är viktigt. Ukraina måste få stöd för att utveckla en grundlag som inte kan ändras på en eftermiddag av ett segerrusigt parlament. Demokratin måste tillåtas vara trög.

Sverige.
Alla svenska partier har nu blivit rent preussiskt militaristiska. Alla vill ge mer pengar till försvaret så att pengarna ska räcka till att betala ut övertidsersättning åt de kontraktsanställda soldaterna om de hux flux behöver tjänstgöra efter kontorstid. Jag utgår från att Vladimir Putin kommer att få Natos stora förtjänstmedalj för sina insatser för att främja en Natovänlig opinion i Sverige och Finland.

Jag är socialist. Jag är inte med i något parti, men jag är socialist. Jag erkänner att folkliga uppror kan vara ett legitimt sätt att störta en regering som förgriper sig på människans rättigheter som individ och medborgare och sviker sitt demokratiska mandat. Att vara folkvald är inte ett frikort till vad skit som helst. Glöm inte det, makthavare!

Jag är antimilitarist, men erkänner att väpnat motstånd är acceptabelt.
Jag är antiimperialistist, men erkänner rätten – skyldigheten – att ingripa när en stat bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Nu, när vi bevittnar ryskt våld mot Ukraina, påminner vissa oss om att USA minsann också utsatt Irak, Grenada, Panama för våld. Ja, och? Det är ett av Rysslands argument också, och en av Rysslands viktigaste prioriteringar. Att bli accepterad som stormakt. Ryssland skiter väl i Krim. Ryssland vill bli erkänd som stor grabb.

Under Kalla kriget var världen uppdelad i ”intressesfärer”. USA ”fick” blanda sig i och stödja diktaturer här och där, och Ryssland, som på den tiden gick under artistnamnet Sovjet, stödde andra diktaturer och blandade sig i andra länder. USA gjorde inte ett smack för att stoppa eller bekämpa Stalins kupp i Prag 1948, Chrusjtjevs invasion i Ungern 1956 eller Brezjnevs stridsvagnar i Tjeckoslovakien 1968 eller Afghanistan 1980. Jo, lite bråk i FN, några arga brev… Men det var ju aldrig så att USA hotade med landstigning i Leningrad. Och Ryssland konstrade inte så värst mycket över Korea, Vietnam, El Salvador… För alla var i princip överens – okej, det är er intressesfär; det här är vår. På liknande sätt skar stormakterna upp världen tidigare – Ryssland och Storbritannien såg noga till att inte komma för nära varandra under 1800-talets ”Great Game”.

Efter Sovjets fall är det bara ett land som hävdat rätten att utan FN-mandat invadera det ena eller det andra landet. Nu vill Ryssland få tillbaka den här rätten. Få bestämma över sina grannländer åtminstone.

Jag inbillar mig att Åsa Linderborg är antiimperialist och socialist. En del saker hon säger antyder åsikter i den riktningen. Men när hon talar om behovet av en ”tredje ståndpunkt”, så innebär det att hon accepterar en världsordning där några stormakter har ”intressesfärer”. Det är ovärdigt en socialist och antiimperialist. Det enda acceptabla är att arbeta för en världsordning där vare sig USA eller Ryssland eller Holland eller Färöarna har specialregler. För det är vad Ryssland kräver. Ryssland har inget emot att låta USA fortsätta röja och ställa till katastrofer, så länge även Ryssland får det.

Det farliga är att vi nu riskerar hamna i en sån situation. Ryssland har demonstrerat sin ”storhet” och USA accepterar den. Ukraina får foga sig i att få sitt nationella självbestämmande reducerat. Ett par-tre presidenter sätter sig ner och ritar om kartan: det här är ditt; det här är mitt. Det är den yttersta konsekvensen av att hela tiden hänvisa till USA:s övergrepp när vi talar om övergreppet mot Ryssland.

USA har allt att vinna på att Ryssland ges rätten att blanda sig i andra länder. Dels blir USA:s ställning som världspolis bekräftad, och dels slipper USA hålla på att tjafsa med avlägsna, krångliga länder och kan fokusera på Sydamerika och Sydostasien och länder som inte slutar på -stan. Ett nytt Kalla kriget skulle dessutom glädja manusförfattarna till James Bond-filmerna. Alla vinner. Utom vi små, sketna stater som plötsligt måste lära oss balansera på terrorbalansens slaka lina.

Vi behöver ingen tredje ståndpunkt. Vi får inte acceptera imperialismen, ens när den serveras med anti-amerikansk sås. Vi behöver en världsordning som bygger på folkrätt, på de mänskliga rättigheter och vanlig anständighet.

Sverige är inte hotat. Sverige bör inte gå med i Nato. Det är min åsikt. Min. Andra tycker annorlunda. Det får stå för dem. Det ryska våldet mot Ukraina ändrar inte min åsikt – Sverige bör inte gå med i Nato. Det avgörande är inte om Sverige ska vara med i Nato eller inte – det avgörande är att vi kan välja.

Ryssland vill inte tillåta sina grannländer att göra det valet. Och visst – ur ett ryskt perspektiv är det naturligtvis otrevligt att ett militärblock upprättar baser allt närmare Ryssland. Ett hot. Men det ändrar ändå inte någonting – Rysslands grannländer har full rätt att välja medlemskap i vilka organisationer som helst. Jag kan nog även tänka mig att Natos attraktionskraft ökat under de senaste åren. Det är tydligt att Ryssland noga väljer att inte angripa Natoländerna Estland, Lettland och Litauen.

Det är ovärdigt i den svenska debatten att reducera det ryska våldet mot Ukraina till inrikespolitik. En hel massa människor som aldrig varit i Kiev har plötsligt blivit experter på ukrainsk politik. Och framförallt – de är övertygade om att de demokratiska krafterna i Ukraina är oförmögna att bekämpa fascismen. Det som var en folklig resning har blivit en nazistisk statskupp. Ryska språket har förbjudits, har det sagts. Och visst, ett yrigt parlament har uttalat sig om att ryska inte ska vara statligt språk i Ukraina, men den tillförordnade presidenten har lagt in sitt veto.

Just nu sprider Russia Today en avlyssning mellan Estlands utrikesminister Paet och EU:s utrikeskommissionär Cathrine Ashton. Paet antyder att han fått höra att det finns teorier om att de prickskyttar som dödade människor 21 februari i Kiev var lejda av Majdansidan. Inspelningen är säkert äkta, men vad bevisar den? Den bevisar inget annat än att det rådde kaos, människor var förvirrade och rädda, och så bevisar inspelningen att rysk säkerhetstjänst är duktig på signalspaning. Det är andra gången under den här konflikten som obekväma samtal avslöjats genom rysk signalspaning – förra gången var USA:s berömda Fuck Europe.

Jag ställer upp när som helst för att demonstrera mot fascism. När som fucking helst. Och om frågan om ett Natomedlemskap kommer upp i valrörelsen, så kommer jag att rösta på partier som är mot. Jajamän. Och jag har redan ganska passionerat uttalat mig på ett möte med kristermokrater mot IMF-övervåld och nyliberala blodsugare som sitter i business-class-loungerna och väntar på avgång mot Kiev.

Men det är Ukrainas sak att välja sin väg. Det är Ukrainas demokratiska krafter som ska bekämpa fascismen och vår plikt är att hjälpa dem allt vi kan. Det är kort sagt inte Rysslands sak.

Ukraina har två problem att hantera – ett stort och ett litet. Vi börjar med det lilla: Ryssland har invaderat Krim. Det problemet hotar inte Ukrainas existens eller möjlighet att utvecklas till en demokratisk stat. Strunta i det problemet så länge.

Det stora problemet är att få till stånd en statsledning med folklig legitimitet. Den nuvarande regeringen är en provisorisk regering som knappast borde få göra annat än att se till att tågen går, skolorna fungerar och att samhällsservicen upprätthålls. Se till att förbereda goda, öppna, demokratiska val, se till att förbereda grundlagsreformer som ett genuint folkvalt parlament kan få ta ställning till. Låt de olika politiska partier erbjuda sina förslag på hur Ukraina ska hantera den djupa ekonomiska krisen, på hur relationerna mellan ukrainare som talar olika språk ska förbättras. Låt väljarna ta ställning till olika alternativ, och se till att det folkliga missnöjet tas på allvar. Gör klart att parlamentet blir en folkförsamling. Det är klart att det kommer att finnas politiska motsättningar i parlamentet – det är liksom själva vitsen med parlament. Men parlamentet måste tillåtas representera folkviljan, hur ful och otrevlig den än kan se ut. Ukraina är ett stort land med kompetenta politiker, och demokratiska krafter starka nog att se till att fascister, homofober och antisemiter inte tar kontrollen.

Det är det stora problemet.

Det lilla problemet är Krim. Ja, tråkigt. Tough luck. Det ser ut som om Ukraina kommer att bli det tredje av Rysslands grannländer som får se sig vanställt av en rysk ockupation. Georgien och Moldavien är de två andra. Både Georgien och Moldavien har, utan att för den skull acceptera ockupationen, kunnat fortsätta sitt reformarbete, sin mödosamma väg mot demokrati. Både Georgien och Moldavien har skrivit på samarbetsavtal med EU.

Den ryske författaren Boris Akunin skriver på sin blogg om inmarschen på Krim och om Rysslands slutgiltiga förvandling till en polisstat:

Det är knappast troligt att mörkret kommer att vara länge, men man får hoppas att gryningen inte blir blodig.

Förra gången frågade jag mig hur Ryssland skulle kunna väntas reagera på Majdan och revolutionen i Ukraina. Nu vet vi.

Men krig blir det inte.

För det första – Ryssland befinner sig mitt i en komplicerad militärreform som vänder ut och in på allt som vi vetat om den gamla sovjetarmén. Strängt taget är det exakt för sådant här den ska användas till, den nya ryska armén, men befälen är inte utbildade, utrustningen finns inte. Det finns en herrans massa kanoner, men det finns inte någon som riktigt begriper sig på hur de ska hanteras. Det här vet Putin och därför tänker han inte invadera.

För det andra – krig är en extrem form av argumentation. Vitsen med krig är inte att panga och bomba, utan att få motståndaren att gå med på dina villkor. Ryssland har uppnått alla sina mål. Ett krig vore bara slöseri med kanoner och, ja, människoliv.

För det tredje – den ukrainska armén har knappast någon lust att försöka erövra Krim. I synnerhet som det är fullkomligt klart att en mycket stor del av befolkningen kommer att betrakta ukrainarna som inkräktare.

För det fjärde – INGEN kommer att stödja Ukraina mot Ryssland.

Ryssland vill knappast erövra Krim. Det är roligare att använda Krim som pungkulor att sparka på varje gång Ukraina konstrar. Och det är den rollen som Ryssland vill ha – stormakten som kan sparka sina grannländer där det gör ont. Det kallas för ”storhet” och är en av Rysslands politiska prioriteter.

På det sättet är det här en stor seger för Ryssland. Grattis.
På alla andra sätt är det en tragedi för Ryssland. För Ryssland. Självklart är det en tragedi för Ukraina också, men Ukraina kan gå vidare. Genomföra val. Skapa en politisk miljö med utrymme för debatt och respekt, en inkluderande demokrati.

Ryssland? Rysk polis har gripit tvåhundra personer bara i Moskva i dag – för att de protesterade mot kriget. Så svag är den ryska staten.

Det ska bli intressant att se hur Ryssland kommer att agera efter Majdanupproret. Det som hänt i Kiev är hemskt obehagligt för Kreml: dels är det ett hårt slag mot Putins imperialistiska ambitioner, och dels visar det här hur pass bräcklig en auktoritär regim är. Det kan gå fort när lojaliteter sviktar.

Jag har hävdat att Majdan varit ett folkligt uppror. Jag har aldrig förnekat närvaron av alla tänkbara obehagliga och avskyvärda partier och rörelser, men upproret har haft det folkliga missnöjet som drivande kraft. Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma stå. Missnöjet i Ukraina har dånat längre – till slut stod utbrottets timma och då störtades Janukovitj i gruset.

Jag undrar om det i Kreml finns klarsynta analytiker som törs beskriva de här processerna utan att nödvändigtvis kalla dem USA-ledda konspirationer. Som kyligt och sakligt kan beskriva det som hände: skamlös korruption och vanstyre berövar makthavarna legitimitet och försvagar statens institutioner.

Kommer kretsarna kring Putin att dra några slutsatser? Kommer de att inse att repression är bästa sättet att gynna en revolutionär process? Eller kommer Putin att fortsätta behandla sitt folk som olydiga barn som behöver smisk?

Ryssland har vunnit medaljligan i OS, och spelen genomfördes utan större incidenter. De första dagarna kom fånigt gnäll från utländska journalister om att sängarna på hotellen var hårda, men de som följt spelen får nog ändå konstatera att allt har fungerat fint. Sotji har placerats på kartan som en magiskt vacker plats.

Under tiden har de få oberoende ryska medierna utsatts för en ny form av påtryckningar. TV kanalen TV Rain utsätts för en distributionsbojkott. Radiokanalen Echo Moskvy har fått en ny VD, som är gift med chefen för Kremls presstjänst. Nu är det inte lagar som tillgrips för att tysta Ryssland – nu är det ekonomiska medel.

Kommer det här att fortsätta nu? Kommer Ryssland att skärpa repressionen, eller dra slutsatser om att hårdare tag inte fungerar? Kommer Putin att inse att medel som inte fungerade i Ukraina, inte heller kommer att fungera i Ryssland. I längden.