Jag är socialist. Jag är inte med i något parti, men jag är socialist. Jag erkänner att folkliga uppror kan vara ett legitimt sätt att störta en regering som förgriper sig på människans rättigheter som individ och medborgare och sviker sitt demokratiska mandat. Att vara folkvald är inte ett frikort till vad skit som helst. Glöm inte det, makthavare!
Jag är antimilitarist, men erkänner att väpnat motstånd är acceptabelt.
Jag är antiimperialistist, men erkänner rätten – skyldigheten – att ingripa när en stat bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Nu, när vi bevittnar ryskt våld mot Ukraina, påminner vissa oss om att USA minsann också utsatt Irak, Grenada, Panama för våld. Ja, och? Det är ett av Rysslands argument också, och en av Rysslands viktigaste prioriteringar. Att bli accepterad som stormakt. Ryssland skiter väl i Krim. Ryssland vill bli erkänd som stor grabb.
Under Kalla kriget var världen uppdelad i ”intressesfärer”. USA ”fick” blanda sig i och stödja diktaturer här och där, och Ryssland, som på den tiden gick under artistnamnet Sovjet, stödde andra diktaturer och blandade sig i andra länder. USA gjorde inte ett smack för att stoppa eller bekämpa Stalins kupp i Prag 1948, Chrusjtjevs invasion i Ungern 1956 eller Brezjnevs stridsvagnar i Tjeckoslovakien 1968 eller Afghanistan 1980. Jo, lite bråk i FN, några arga brev… Men det var ju aldrig så att USA hotade med landstigning i Leningrad. Och Ryssland konstrade inte så värst mycket över Korea, Vietnam, El Salvador… För alla var i princip överens – okej, det är er intressesfär; det här är vår. På liknande sätt skar stormakterna upp världen tidigare – Ryssland och Storbritannien såg noga till att inte komma för nära varandra under 1800-talets ”Great Game”.
Efter Sovjets fall är det bara ett land som hävdat rätten att utan FN-mandat invadera det ena eller det andra landet. Nu vill Ryssland få tillbaka den här rätten. Få bestämma över sina grannländer åtminstone.
Jag inbillar mig att Åsa Linderborg är antiimperialist och socialist. En del saker hon säger antyder åsikter i den riktningen. Men när hon talar om behovet av en ”tredje ståndpunkt”, så innebär det att hon accepterar en världsordning där några stormakter har ”intressesfärer”. Det är ovärdigt en socialist och antiimperialist. Det enda acceptabla är att arbeta för en världsordning där vare sig USA eller Ryssland eller Holland eller Färöarna har specialregler. För det är vad Ryssland kräver. Ryssland har inget emot att låta USA fortsätta röja och ställa till katastrofer, så länge även Ryssland får det.
Det farliga är att vi nu riskerar hamna i en sån situation. Ryssland har demonstrerat sin ”storhet” och USA accepterar den. Ukraina får foga sig i att få sitt nationella självbestämmande reducerat. Ett par-tre presidenter sätter sig ner och ritar om kartan: det här är ditt; det här är mitt. Det är den yttersta konsekvensen av att hela tiden hänvisa till USA:s övergrepp när vi talar om övergreppet mot Ryssland.
USA har allt att vinna på att Ryssland ges rätten att blanda sig i andra länder. Dels blir USA:s ställning som världspolis bekräftad, och dels slipper USA hålla på att tjafsa med avlägsna, krångliga länder och kan fokusera på Sydamerika och Sydostasien och länder som inte slutar på -stan. Ett nytt Kalla kriget skulle dessutom glädja manusförfattarna till James Bond-filmerna. Alla vinner. Utom vi små, sketna stater som plötsligt måste lära oss balansera på terrorbalansens slaka lina.
Vi behöver ingen tredje ståndpunkt. Vi får inte acceptera imperialismen, ens när den serveras med anti-amerikansk sås. Vi behöver en världsordning som bygger på folkrätt, på de mänskliga rättigheter och vanlig anständighet.