Prat

Egentligen hade jag tänkt ägna ett par påsklediga dagar åt att begräva min sommarstuguträdgård, men alldenstund arktiska förhållanden behagade råda, så fick vi tänka ut en plan B. Vi bestämde oss för att måla.
Vår stuga är till största delen byggd och inredd på 80-talet, när det var ohyggligt inne med omålad furu i sommarstugor. Hela stugan är inredd med omålad furupanel: väggar, golv, tak, garderober, lampor… En veritabel omålad furupanelskataklysm. Ja, det är det. Men jag tycker att omålad furu känns alldeles för mycket bastu, och jag och min fru har länge talat om att vi borde måla om. Så nu gjorde vi det.

Och det är oerhört tillfredsställande att se ett rum förvandlas så här. Redan första lagret färg – den stinkande grundfärgen – ger en aning om vad som är på väg att hända
Fast det är rätt drygt med grundfärgen. Den luktar gräsligt illa, och är liksom sträv att måla med. Men redan nu, med detta första slabbiga vitfärgslager, ser man panelen vakna på något vis: kolla i taket på bilden ovan: det är samma panel på väggen. Jämför med den omålade väggen – ådringen och kvistarna gör att profilen inte syns.
Jobbet är gjort! Målhanden värker och dunkar, men rummet känns plötsligt användbart. Ett helt nytt ljus i det murriga mörka rummet – de pyttesmå fönstren vätter mot norr, dessutom
Taket! Jag tycker taket blev bäst! Den halvmatta färgen känns mild och varm, och spelet mellan skuggor och dagrar i profilen gör taket levande.

Det är, vilket inte alls syns på den här bilden i blixtljus, tre olika slags färg: matt vit täcklack i taket, högblank vit täcklack på lister och fönster och så halvmatt antikvit täcklack på väggarna.
Bastukänslan är helt borta. Nu hoppas jag nästan på otjänligt väder ganska länge, så att jag kan måla lite mer. Trädgårdsgrävandet hinner jag nog med också.

Det kan vara världens sämsta skiva. Romantic Organ Moods – Pierre Andre at the Organ. Det här är äktdåligt. Det är inte fråga om någon som sjunger falskt så att det är skoj, eller någon som framför Elvis på klingonska. Det här är en skiva som producerats på fullt allvar, med tekniker på helspänn och en artist som verkligen försökt göra sitt bästa. Konstnärer har formgivit omslaget. En fotograf – med fotocredit till och med – har städslats för att ta ett vackert höstlandskap som får mig att tänka på pussel.

Där någonstans har det börjat gå fel. Framsidan och baksidan har olika namn på både skiva och artist – enligt etiketten på själva skivan är det just Romantic Organ Moods, med framsidan, med höstlandskapet, säger HI-FI Organ Moods – Frank Wrightson at the Console.

Vad hände? Lämnade Frank studion i vrede? Dog han i en skamlig sjukdom? Flydde han med sin älskare, biskopen? Pierre Andre blev uppringd alldeles för tidigt en morgon. Det tog många signaler innan han förstod att ringningarna inte var häftiga attacker av huvudvärk, utan den halft bortglömda telefonen, nästan försvunnen under hämtmatskartonger, bönburkar och partitur. Förfan, Pierre, get your ass here ASAP – det här kan vara din chans!!! Frank har stuckit! Han och biskopen är i Mexiko nu, och skivan måste vara i butikerna före Labor day! Pierre? Pierre? You OK?

Och Internet är tomt på information om hela den här historien. Skivan finns – jag skulle kunna få en fem-sex dollar för den om jag la ut den på eBay. Det enda vi vet är att Pierre Andre lyckades komma upp ur sängen den där morgonen. Han besegrade sitt självförakt och hittade en nästan ren skjorta och en slips som passade någorlunda till den där kostymen som hängt i garderoben och påmint honom om en annan tid, en lyckligare tid, en tid innan…

De hade tre timmar på sig. En timme för att rigga upp hela inspelningsmaskineriet, få upp mikrofoner, kolla rör och proppar. Fem minuter för att systemet skulle vara syresatt. Och så det magiska ögonblicket när Pierres händer hänger över tangenterna. Registren är satta, det nätt och jämt hörbara hummandet från Leslieförstärkaren.

Där skulle det ha slutat. I stället fortsatte inspelningen. Sång efter sång hamras in på ljudbanden, en efter en i närmast oändlig räcka av andfådda sånger. Let Me Call You Sweethart, Dark Eyes, Mighty Lak a Rose: Sömngångaraktigt dunkar Pierre på tangenterna – alla dessa så oerhört välkända nummer… De har till och med en kvart över när hela repertoaren är igenomspelad. Inte ett ord har sagts, inte en ton har tagits om. Bara de små registerbytena mellan låtarna. Ett glas vatten till Pierre.

Pierre får en check som låter honom överleva ytterligare ett par veckor. Hyran blir betald den här månaden, men skivbolaget ringer aldrig mer. Albumet kommer ut, men det är inte Pierre som är hjälten. Frank, den gamle sodomisten, står på förstasidan. Och baksidan är nästan helt ägnad orgeln. Inte ett ord om Pierre, om hans smärta, inte ett ord om hans storhetstid, innan…

”The stereo organ, with its extraordinary verstility, is the most colorful character in the entire orchestral family, and the only one which cannot be stereotyped. Within the structural boundaries of a simple thirty-two-bar song, this fabulous instrument can duplicate the full range of orchestral sounds, and may even season its performance with special effects – likte the tinkling of a bell, the sound of the wind of the sea etc.
…
After listening to te beautiful panorama of music contained in Romantic Organ Moods, you will not wonder that the organ is considererd the most expressive and sensitive of all musical instruments.”

Pierre försvann. Ljudfilmen gjorde konsertorglarna obsoleta. Orgeln höggs upp. Metalldelarna passades in rustningsindustrin – kriget närmade sig. De vackra trädetaljerna i valnöt värmde några uteliggare gott under ett par marsnätter. Verkade inte den där uteliggaren lite bekant?

<object classid=”clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000″ codebase=”http://fpdownload.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=8,0,0,0″ width=”320″ height=”372″ id=”blog” align=”middle”><param name=”allowScriptAccess” value=”sameDomain” /><param name=”movie” value=”http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=2,1,1,2,1,3,2,69,Per” /><param name=”quality” value=”high” /><param name=”bgcolor” value=”#ffffff” /><embed src=”http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=2,1,1,2,1,3,2,69,Per” quality=”high” bgcolor=”#ffffff” width=”320″ height=”372″ name=”blog” align=”middle” allowScriptAccess=”sameDomain” type=”application/x-shockwave-flash” pluginspage=”http://www.macromedia.com/go/getflashplayer”></embed></object>

Vilnius. Jag dricker en valgjord double espresso pa ett kafe; utanfor fonstret backar en Lexus ut fran parkeringsplatsen och ersatts omedelbart av en Mercedes. Jag inser att alltihop ar en schablon for det ”nya Europa” och bestammer mig for att inte borja artikeln med det.

Ingenting ar lattare an att skriva samma gamla vanliga skit om den frustande viljan efter lyx och prestige i de gamla ostlanderna. Alla dessa markesklader, markesbilar, markesrestauranger, markesmarken. Vilnius ar inte sa.

Jag har aldrig varit har forut, och jag slas omedelbart av att det har ar en stad som verkar trygg i sig sjalv. Det har ar en stad som vet vad den ar. Nordens Jerusalem har den kallats, och da har man avsett det faktum att Vilnius fram till andra varldskriget hade en mycket stor judisk befolkning. Har fanns, sags det, hundra synagogor. I dag finns det en.

Men staden ar ett Jerusalem aven i det faktum att alla verkar ha sokt sig hit, stridit och dott for staden, levt, skapat, forstort for staden.
Nastan alla folk runt Ostersjon har harskat har. Staden har varit tysk, polsk, vitrysk, rysk, litauisk… Gardagens furstar har blivit dagens slavar, gardagens ockupanter blev dagens fordrivna. Vilnius, Wilna, Vilno…

Det enda som forblivit, ar staden sjalv. Manniskorna har kommit och gatt, lamnat spar, forsvunnit sparlost. Sparen av arhundraden av folkvandringar, vanskapsband, allianser, fiendskap finns har. Det ar enastaende.
Kanslan har i Vilnius ar en helt annan an i nagon annan ex-sovjetisk stad jag besokt. Har finns inte den anstrangda och angsliga prestigejakten i Moskva eller Petersburg, inte det enorma utbudet av klubbar och pubar som i Riga, inte allt turistkrams som i Tallinn. Visst finns lyxbilarna och MaxMara-butikerna aven i Vilnius, klubbarna finns har ocksa, och visst finns turistbutiker med yllesockar och barnstenssmycken, men den har staden ar till for sina egna invanare, inte for turisterna.

Har finns massor att se, och gott om bra hotell och servicen ar utmarkt, men staden kanns anda som om den funderar pa annat, medan vi turister knapper foton med vara digitalkameror och kameramobiler. Det har ar inget Skansen och inget museum, det har ar en stad pa riktigt. Har finns dessutom ett minnesmarke over Frank Zappa, utfort i full enlighet med den socialistiska realismens hela kanon. Sant ar alltid bra for en stad.

Det är svårt att tycka om att springa, och därför är det viktigt att se till att man maximerar det rutinmässiga i löprundan. När jag började sprang jag alltid vid fyratiden. Det blev en del av en rutin. Jag tillät mig inte vänta på att känna mig sugen på att träna – för det skulle jag ju aldrig bli. Fyra: då var det spring-time.
Ett tag sprang jag före frukost. Nu springer jag som regel vid sextiden på kvällen. Jag klarar bara av att göra fruktansvärt tråkiga uppgifter – som löpträning – om jag reducerar dem till trista rutiner. Som att borsta tänderna: hur kul är det att borsta tänderna? Men det hör till morgonrutinerna, och det blir gjort. Och det är behagligt att ha rena tänder.
Jag tycker att träningen fungerar som ett slags övergång från en verksamhet till en annan. Man markerar att arbetsdagen är slut – tränar – och så kan man sitta och slöa i soffan. Eller att natten är över – man tränar – och så käkar man frukost och går till jobbet.
Det viktiga är att man kommer ut. Ja, nu ska jag bara träna, sen kan jag sitta och titta på TV. Kanske, för att motivera sig, kan man fundera ut någon belöning åt sig själv. Kanske inte en stor gräddtårta eller en familjepåse chips, men något annat.
Något man tycker om och trivs med. Kanske kan man ta en liten avkopplande paus efter rundan: lyssna på musik en stund medan man svalnar.

Okej. Skorna är inköpta, liksom bekväma träningskläder. Hälsan är kollad, och du har hittat en bra runda. Du har klart för dig att det inte kommer att vara njutbart där ute, men du förstår att det är bra för dig. Nu är det bara att springa.

Jag rekommenderar en ganska kort bana. Är du oträndad lär du få svårt att orka springa flera kilometer helt utan alla förberedelser. Den första runda jag sprang var på 1,3 kilometer: inne på den svenska basen Camp Victoria utanför Pristina i Kosovo. Jag gjorde två rundor. Ett par avsnitt gick jag, eftersom jag inte orkade springa så långt.

Det är absolut inget fel med att gå en stund, men försök gärna hålla ett visst tempo på gången. Det kan vara bra att du börjar rundan med att gå, men försök i så fall att gå raskt, så att du börjar svettas och pulsen kommer igång. När du känner att du är varm: sätt igång och spring. Spring så länge du orkar. Försök inte rusa som en galning, utan försök hitta ett bra löptempo. Lagom fort. Du känner nog rätt väl själv hur fort du tycker det är skönt att springa.

Du kommer antagligen att börja flämta och spotta ganska snart, och varenda cell i kroppen kommer att banka i väggarna och ropa ”HALLÅ!!! Sluta!!! Vad fan håller du på med???” Var inte rädd. Visa de mesiga muskelcellerna att det är du som bestämmer!

Jag bestämde mig redan under första rundan att inte gå i uppförsbackarna. Nerför – okej, på platt mark – okej. Men uppför skulle jag fan springa. Det kändes viktigt – för mig – att markera att jag orkade. Och när jag sedan, efter två–tre veckor, ville testa om jag orkade springa hela sträckan så visste jag ju att jag klarade de jobbiga bitarna. Steget från att gå delar av rundan till att springa hela blev inte så långt.

Första dagarna hade jag en hysterisk träningsvärk. Den smög sig fram efter ett par timmar, och jag fick liksom tippa mig ut ur sängen på morgonen. Jag kände mig som om en ko hade tuggat på mig hela natten. Och det var en träningsvärk orsakad av mindre än tre kilometers måttlig löpning. Jag gick ungefär som Frankensteins monster.

Underligt nog övertygade jag mig om att jag skulle ut i spåret igen. Kanske förstod jag instinktivt att jag, om jag skulle ge upp nu, aldrig skulle fortsätta springa. Och det underliga var, att efter ungefär en tio steg så släppte träningsvärken. Efter det gjorde det inte ett dugg ont. Förrän senare samma kväll. Ahhgh.

Men jag gav mig ut igen, den tredje dagen. Samma effekt. Inget ont när jag sprang, skitont efteråt. Jag sprang (och gick) fem dagar i sträck – 2,6 km varje dag. En enformig slinga innanför murarna på campen. Jag låtsades att jag var en fånge i ett fängelse, dömd oskyldigt för ett skändligt brott, och nu var jag tvungen att hålla mig i form för att kunna fly, hämnas och få upprättelse.

Lördag–söndag sprang jag inte.

På måndagen märkte jag att jag inte gick som Frankensteins monster längre. Och på kvällen fick jag känna efter för att märka träningsvärken. Jag hade vunnit över de sura muskelcellerna. Ha!

Alltså: du kommer att ha mycket lite njutning av dina första veckor i spåret, men du kommer förbluffande snabbt att slippa värken. Du kommer att vara svettig och trött och kanske kommer du att få skavsår och det kan mycket väl tänkas att du kommer att känna av knän och rygg. Men försök envisas. Det kommer inget knark, men du behöver det här.

Det fiffiga med löpträning är att man kan sätta igång utan större förberedelser. Men lite bör man nog ändå ha gjort.

1. Hälsokoll. Är man totalt otränad kan det vara idé att göra en hälsokoll, i synnerhet om man är rejält överviktig eller äldre än 45-50. Eller både och. Har man vanskött sin kropp i decennier finns det risk att man drar på sig skador om man plötsligt kastar sig ut i hård, fysisk träning.

2. Reka ett spår. Man behöver inte absolut springa i ett officiellt löpspår om man inte, som jag, har ett tvåhundra meter från porten. Det går bra att springa precis var som helst. Det är väl egentligen i första hand trafiken som begränsar möjligheterna. Det är obekvämt att springa bland bilar och även bland en massa folk. Gågatan första lördagen efter lön är ingen bra löpmiljö. Jag tycker att en ganska kort slinga är bra att börja med. Löpspåret där jag bor är 1,9 km långt – det är en ganska bra nybörjardistans. Spåret är upplyst och ganska hyfsat bekvämt. Men jag tycker att det är bra att börja med att gå spåret till att börja med, så att man blir säker på hur rundan ser ut. Det är inget roligt om man ger sig ut på sin första runda, och så tar man fel väg någonstans och hamnar på ett 12-kilometersspår.
Vill man springa i stan gäller ju samma sak: vet man var man ska svänga blir allt enklare.

3. Köpa utrustning. Skor. Den enda utrustning man inte kan vara utan är skorna. Egentligen kan man springa i jeans och skjorta om man har lust – det blir tungt och obevämt och ser dumt ut, men det går och är knappast skadligt. Men dåliga skor kan orsaka riktiga skador. Redan ganska bra skor kan orsaka skador. Skorna ska vara mycket bra. Väl utprovade för just dina fötter och ditt sätt att springa. Det är absolut inte värt att snåla på skorna. Gå till en löparbutik – det finns ett par olika kedjor. Även om butikspersonalen kan vara plågsamt lika hurtbullar – slanka och vältränade och iklädda träningskläder – så är de nästan alltid ödmjuka och duktiga.
I sådana butiker får man ofta provspringa på ett löpband. Då ser personalen hur man sätter ner fötterna, och kan avgöra om man behöver speciellt stöd. De mäter och kontrollerar foten och ser hur den är formad. Sedan får man prova skor. Och här är det ju omöjligt för personalen att avgöra om skon känns bra för dig. Kläm och känn, gå runt, provspring lite till på bandet. Konstra och fråga. Ta tid på dig. Kan du, undvik att gå till butiken på en lördag. Det är så väldigt mycket värt att ha god tid på sig när man köper skorna. Jag har personligen väldigt olika storlek på höger och vänster fot, och när jag köpt mina första träningsskor upptäckte jag under första löprundan att högerfoten var trång. Så pass att jag fick ont i tårna. Butiken hjälpte till med att tänja ut skon lite, så det blev bättre, men helt bra blev det inte.

Annan utrustning. Jag har två par kortbyxor som jag växlar emellan och ett bra träningsställ. En tröja som transporterar bort svetten och en varm tröja när jag springen på vintern. En fjompig liten mössa och handskar. Allt det här är inte alls lika viktigt som skorna, men vill man springa på vintern måste man tänka en del på hur man kläder sig. Att springa i en vanlig t-shirt går bra, men bomull är fuktabsorberande. Svetten sugs upp och stannar kvar i tröjan. Den blir dels tung, och dels kall. På sommaren spelar det inte så stor roll, men på vintern.

Nåja. Är man frisk, har man skaffat ett par skor och hittat en lämplig runda – då är det bara att börja springa.

Allt utgår från att det är nyttigt och viktigt att röra på sig. Det finns massor med sätt att träna, och löprträning är en ganska enformig och jobbig sorts träning. Jag har hört folk säga att det är ingen mening att försöka börja springa om man inte har sprungit hela livet. Ändå skulle jag nog vilja säga att löpträning är idealisk för alla som haft svårt att komma igång.

1. Det behövs absolut inga förberedelser. Vem som helst kan börja springa när som helst. Det är bara att sätta igång. Man behöver inte lära sig något, och det krävs nästan ingen utrustning.

2. Det är en ganska mångsidig träningsform. Många olika delar av kroppen utsätts.

3. Det är en ganska skonsam träningsform. Kroppen är designad för att springa, och löpsteget är ett naturligt sätt att röra sig. Belastningen på en otränad kropp blir ganska rimlig.

4. Det finns ställen att springa på precis överallt: antingen i riktiga löpspår eller runt på stan eller på löpband på gym.

5. Det är lätt att hitta sin egen typ av löpning: uthållighet eller snabbhet. Ofta eller länge.

6. Man kan välja hur man vill träna – ensam eller i grupp.

7. Det är lätt att märka framstegen i början.

8. Det sätter fart på tänkandet. Det finns kopplingar mellan löpning och kreativitet. Det är båda verksamheter som styrs av höger hjärnhalva. Att det är enformigt att springa sätter fart på hjärnverksamheten.

Det finns vidare massor med fysiologiska och nyttiga skäl till löpning, men det jag tycker är viktigast vid det här laget är tillgängligheten och mångsidigheten. Det är lätt att börja att springa, och det är lätt att variera träningen. Så – därför löpning!