Värst i världen.

Det kan vara världens sämsta skiva. Romantic Organ Moods – Pierre Andre at the Organ. Det här är äktdåligt. Det är inte fråga om någon som sjunger falskt så att det är skoj, eller någon som framför Elvis på klingonska. Det här är en skiva som producerats på fullt allvar, med tekniker på helspänn och en artist som verkligen försökt göra sitt bästa. Konstnärer har formgivit omslaget. En fotograf – med fotocredit till och med – har städslats för att ta ett vackert höstlandskap som får mig att tänka på pussel.

Där någonstans har det börjat gå fel. Framsidan och baksidan har olika namn på både skiva och artist – enligt etiketten på själva skivan är det just Romantic Organ Moods, med framsidan, med höstlandskapet, säger HI-FI Organ Moods – Frank Wrightson at the Console.

Vad hände? Lämnade Frank studion i vrede? Dog han i en skamlig sjukdom? Flydde han med sin älskare, biskopen? Pierre Andre blev uppringd alldeles för tidigt en morgon. Det tog många signaler innan han förstod att ringningarna inte var häftiga attacker av huvudvärk, utan den halft bortglömda telefonen, nästan försvunnen under hämtmatskartonger, bönburkar och partitur. Förfan, Pierre, get your ass here ASAP – det här kan vara din chans!!! Frank har stuckit! Han och biskopen är i Mexiko nu, och skivan måste vara i butikerna före Labor day! Pierre? Pierre? You OK?

Och Internet är tomt på information om hela den här historien. Skivan finns – jag skulle kunna få en fem-sex dollar för den om jag la ut den på eBay. Det enda vi vet är att Pierre Andre lyckades komma upp ur sängen den där morgonen. Han besegrade sitt självförakt och hittade en nästan ren skjorta och en slips som passade någorlunda till den där kostymen som hängt i garderoben och påmint honom om en annan tid, en lyckligare tid, en tid innan…

De hade tre timmar på sig. En timme för att rigga upp hela inspelningsmaskineriet, få upp mikrofoner, kolla rör och proppar. Fem minuter för att systemet skulle vara syresatt. Och så det magiska ögonblicket när Pierres händer hänger över tangenterna. Registren är satta, det nätt och jämt hörbara hummandet från Leslieförstärkaren.

Där skulle det ha slutat. I stället fortsatte inspelningen. Sång efter sång hamras in på ljudbanden, en efter en i närmast oändlig räcka av andfådda sånger. Let Me Call You Sweethart, Dark Eyes, Mighty Lak a Rose: Sömngångaraktigt dunkar Pierre på tangenterna – alla dessa så oerhört välkända nummer… De har till och med en kvart över när hela repertoaren är igenomspelad. Inte ett ord har sagts, inte en ton har tagits om. Bara de små registerbytena mellan låtarna. Ett glas vatten till Pierre.

Pierre får en check som låter honom överleva ytterligare ett par veckor. Hyran blir betald den här månaden, men skivbolaget ringer aldrig mer. Albumet kommer ut, men det är inte Pierre som är hjälten. Frank, den gamle sodomisten, står på förstasidan. Och baksidan är nästan helt ägnad orgeln. Inte ett ord om Pierre, om hans smärta, inte ett ord om hans storhetstid, innan…

”The stereo organ, with its extraordinary verstility, is the most colorful character in the entire orchestral family, and the only one which cannot be stereotyped. Within the structural boundaries of a simple thirty-two-bar song, this fabulous instrument can duplicate the full range of orchestral sounds, and may even season its performance with special effects – likte the tinkling of a bell, the sound of the wind of the sea etc.

After listening to te beautiful panorama of music contained in Romantic Organ Moods, you will not wonder that the organ is considererd the most expressive and sensitive of all musical instruments.”

Blog Image

Pierre försvann. Ljudfilmen gjorde konsertorglarna obsoleta. Orgeln höggs upp. Metalldelarna passades in rustningsindustrin – kriget närmade sig. De vackra trädetaljerna i valnöt värmde några uteliggare gott under ett par marsnätter. Verkade inte den där uteliggaren lite bekant?

4 reaktioner till “Värst i världen.”

  1. Kära häxa! Jag kan skicka en ljudfil till dig alldeles gratis om du önskar. Det här är musik som inte liknar något annat, inklusive musik.

  2. Märklig story. Fast jag kände inte att jag tänkte lägga ett bud på plattan även om du tänker sälja den…

  3. En relevant och rimlig fråga: varför äger jag den här? Jo, det hände sig i forna dagar att det kom kringresande skivsamlare till staden och sålde löjligt billiga skivor – som regel till kilopris. Då gick vi gymnasister och köpte skivor i stora bibbar för att kunna säga att vi hade närmare tvåhundra skivor i vår skivsamling. Jag har säkert tjugo usla skivor som jag köpt på det viset, och tjuga dåliga och tjugo tråkiga. Och de var otroligt billiga.

  4. haha! helt sjukt och lite fantastiskt ändå att man verkligen kan hitta skivan om man googlar. VEM lyssnar på den? det skärs sig ju i öronen! VEM bryr sig om den? (ja förutom du..) kan inte ens tänka mig att en excentrisk och smått förvirrad skivsamlare skulle kunna tycka att den var lite spexig.

    men: VARFÖR äger du den? hur mycket har du betalt för den???

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.