Prat

Östhammar. För tvåhundraåttionio år sen brände ryssarna ner Öregrund, Östhammar och Norrtälje. De skövlade mängder av gårdar och kyrkor längs Roslagskusten, gjorde hotfulla utfall mot Stockholm och Södermanland. Sommaren 1719 hade kriget mot Ryssland saggat på i evigheter – inser att det inleddes på 1600-talet och att slaget vid Poltava hade stått för tio år sedan. Det var, som det heter, kört för länge sedan. Men Sverige krigade på. Armén var förödd och flottan hade sänkts, ekonomin var förödd och Finland ockuperat. Karl XII var död. Men, som sagt, Sverige krigade på.

Det luriga med stormaktstidens Sverige var att landet var en extremt slimmad organisation för att producera arméförband. Det var egentligen det enda Sverige var riktigt bra på. En effektiv statsförvaltning, ett effektivt system för skatteuppbörd – allt för att snabbt kunna stampa ihop arméer. Den torra sommaren 1719 hade det pågått fredsförhandlingar i flera år, men Sverige räknade med att kunna få bättre villkor om man såg till att Ryssland fick Turkiet i ryggen. Alltså gjorde man allt för att dra ut på fredsförhandlingarna. Fredskongressen på Åland höll på månad, efter månad, och när kungen dog uppstod ett läge där det inte fanns någon i Sverige som skulle kunna skriva på ett fredsavtal. Sa man och fortsatte att försöka få Turkiet på fötter.

Till slut tröttnade tsar Peter på hela skiten och skickade kustflottan till Roslagen på rena terrorattacker. Det fanns inga militära mål, och ryssarna hade inte minsta lust att erövra landet. Det var en markering. Tre år i rad genomfördes såna här attacker innan de svenska förhandlarna fattade budskapet. 1719, 1720 och 1721 fick bönder och fiskare och stadsbor längs de här kusterna betala för den svenska statsledningens diplomatiska experiment.

Jag har inte sett filmen Sex and the City, och jag har inte sett jättemånga avsnitt av TV-serien, men jag har förstått att en viktig del av handlingen i såväl film som serie är huvudpersonernas intresse för skor.

Det där är ett intresse som jag aldrig riktigt fattat: jag tycker skor är ointressanta, men vem är jag att uttala mig om vad andra fascineras av. Jag tycker svampplockning är spännande, men frimärkssamlande tråkigt. Jag tycker om te, men inte om makramé. Folk får tycka om vad de vill om de vill, bara inte jag måste tycka likadant. Okej? Nå: skor.

I Uppland finns flera kyrkor med det här motivet:

Just den här bilden kommer från Morkarla kyrka i Roslagen. Till höger ser vi djävulen, och till vänster en kvinna som sträcker sig efter ett par skor. Storyn är följande. Djävulen behöver hjälp för att skapa osämja mellan en kvinna och hennes man, och kvinnan till vänster tar på sig uppdraget. Som lön för sitt arbete ber hon om ett par skor.

Kvinnan, Ella, skrider till verket genom att lura i hustrun att hon kan försäkra sig om mannens eviga kärlek genom att skära av tre av hans skäggstrån medan han sover. Och sedan lurar Ella i mannen att hans hustru planerar att skära halsen av honom. När han går och lägger sig låtsas han bara sova. När han öppnar ögonen står kvinnan där med kniven i högsta hugg och siktar på hans hals. Han slår ihjäl sin fru, och skär sedan halsen av sig själv.

Ella har utfört sitt uppdrag och ger sig av till djävulen för att få sin lön, de eftertraktade dojorna. Och djävulen är så imponerad av hennes ondska, att han inte törs gå nära: ”hon är värre än jag” tänker Hin Håle och räcker henne skorna på ett spö. Och så levde hon lyckligt singelliv i de snyggaste skorna i hela Morkarla socken.

En fullständigt fantastisk söndag. Oväntat bra väder, inga planer. En dag i hängmattan med en slö deckare. Ett glas hemgjord fläderblomssaft. Ett lärt samtal om litteraturvetenskap. Jag ser ut över mitt lilla hängmatteimperium: kaprifol, rosor, lejongap… Och jag kan bara konstatera att högst ett par miljoner människor på jorden kan ha det bättre än jag i just det här ögonblicket.

Under en avbruten syren växer grynsopp. Jag upptäcker att det växer massor med grynsopp i min gräsmatta, och att jag borde ha plockat dem för flera dagar sen. De är redan alldeles för maskätna för att de ska verka aptitliga.
Jag ser grynsopp på andra platser också – kanske är det ett svampår på gång? I så fall är det ju bara att glädjas: vi bor i en skog alldeles ovanligt väl försedd med svamp. Häromåret växte det enorma mängder karljohan bara ett par hundra meter från stugan. Än en gång kan man förundras – hur är det möjligt att det alldeles gratis kan växa njutbara delikatesser precis överallt i en vanlig skog?

Kvällarna är inte lika ljusa längre, men milda. Sommaren har mognat, och natten är varm och blåsig, men vinden når inte fram till min stuga mitt i skogen. Träden oroar sig och verkar vilja ge sig av men står och stampar på stället utan att riktigt kunna bestämma sig. Katten ligger som en tigerfäll på golvet. Det är en sommarkväll när en sommarkväll är som sommarkvällast, och ändå tänker jag, precis som alla andra, att snart är sommaren slut.

Det tröttsamma med FRA-lagen är att den gör oss alla till misstänkta. Jag säger inte så mycket om hemlig avlyssning som princip. Det är förmodligen en väldigt verksam och effektiv metod för att samla information om en misstänkt brottsling. Så om myndigheterna anser sig behöva avlyssna telefoner eller övervaka Internettrafik för att få tag på en konkret brottsling: go for it. Det är ett rimligt polisuppdrag. Däremot känns det inte rimligt att myndigheterna ska ha generell rätt att övervaka våra nät för att fånga upp felaktiga åsikter. Olämpliga yttranden. Orätta tankar.
I vissa situationer accepterar vi ganska lugnt att vår personliga integritet bryts. Till exempel på flygplatser, i säkerhetskontrollen. Vi fogar oss snällt i att folk anser sig ha rätt att snoka i våra väskor och kräva att vi tar av oss skor och bälten. Vi fogar oss i att vilt främmande människor kladdar med händerna på oss. Och vi gör det för att vi kan hålla med om att det är rimligt: min personliga säkerhet gynnas av att jag accepterar inskränkningen av min personliga integritet. Jag blir inte upprörd över att säkerhetspersonalen misstänkliggör mig Jag! Terrorist?!
Säkerhetskontrollen på flygplatserna är ett eländes skit, och jag undviker att flyga så mycket det går för att slippa de tröttsamma och förnedrande säkerhetskontrollerna, men jag accepterar att de behövs.
En generell övervakning av all Internettrafik är något annat. Först och främst är den omöjlig att slippa. Det är i dag praktiskt taget omöjligt att inte använda Internet. Därmed har hela folket gjorts till misstänkta terrorister. Det här är inte rimligt ur rättssäkerhetssynpunkt, att vi utsätts för integritetskränkande inskränkningar, utan att det finns någon brottsmisstanke mot oss.

En tröst i sammanhanget är att den mängd insamlat material blir så stor att ingen någonsin kommer att kunna gå igenom den. FRA är fascinerad av insamling av material, men tycker inte att det är särskilt intressant att sammanställa och bearbeta det insamlade. Till och med om man tänker sig att FRA använder sluga sökmotorer så kommer det insamlade materialet bara att ligga i en hög, och när terrordådet så inträffar, så kommer vi i bästa fall i utredningen efteråt kunna konstatera att, ja, redan för ett halvår sen fanns uppgifter i FRA:s insamlade material om att något sånt här var på gång.

Jag stod i kö i dag utanför en utländsk myndighet för att ansöka om ett visum. Vädret i dag har varit riktigt ruskigt i Mellansverige, och det var nätt och jämt plusgrader i Stockolm. Det var måttligt behagligt att stå i timmar utanför en utländsk myndighet i svinkyla och ösregn, och guschelov att jag hade paraply med mig.
De flesta köande var medborgare i det land, vars myndighet vi köade inför, och stämningen i kön var ganska argsint. Före mig stod bland andra ett förälskat par, en vältränad kille i t-shirt och inget parably och en gravid kvinna, bakom mig en arg tant och ganska berusad herre. Den berusade herren hade gormat i vakten – kön var dessutom bakom galler, så man måste komma in genom en gallerdörr för att ens få stå i kö! – och stod nu och småmuttrade precis så högt att vi som stod framför skulle göra allt för att låta bli att vända oss om för att titta på honom.
Efter en stund bestämde han sig för att gå fram till dörren, passerade majestätiskt hela kön och ställde sig att bulta på utlandsmyndighetens portar.
– Hallå! Ropade den arga tanten, – försök inte smita förbi, ni står efter mig, och jag står efter honom där (hon indikerade på mig).
– Ingen fara, jag vet var jag står, sluddrade mannen – ni står före, oroa er inte.
Mannen fortsatte att banka, precis så högt och irriterande som får utlandsmyndigheter att bli ännu mer slutna. Dock öppnades dörren, arg vakt tittar strängt och vår berusade herre öppnar munnen:
– Nu tycker jag att ni ska släppa in den där gravida kvinnan! Vi har stått här i nästan en timme i kylan och det är inte bra för gravida!
Vakten viftar omedelbart fram kvinnan (en svenska som inte har fattat ett smack av hela dramat), och hon får gå in och sätta sig i värmen.
Kön drabbas av en känsla av skuld: den ende som tänkt på någon annan än sig själv, var ett orakat fyllo. Vi andra bevakade vår plats i kön.

Att grilla är förmodligen ett av de svåraste sätt som finns för att laga mat. Det är till och med krångligt att slå på spisen. Att få glöd tar timmar, sen tar det fyra minuter för korvarna att förkolna och därefter har man glöd förgäves resten av natten. Jag misstänker att grillning är en av huvudorsakerna till växthuseffekten.
Men visst ska grillen fram; annars blir det ju ingen sommar. Spelar ingen roll om det blir bra eller inte – det handlar om principer. Är det sommar ska man grilla. Grillar man, så är det sommar.
Häromdagen visades ett TV-program om grillning. ALLT kan grillas, var programmets tagline, och så plockade man fram en gasolgrill på sju ton och fräste lök på en stekbricka. Ja, visst fan kan man grilla vad som helst på ett restaurangkök. Det var ett av de minst inspirerande matlagningsprogram jag någonsin sett, och då ska man veta att jag har rätt svårt att bli inspirerad överhuvudtaget av matlagningsprogram.
Vi har en typisk förortsgrill, kolgrill, klotgrill. Den är inte så dum, men den funkar inte alls för att göra sjasjlyk – den ryska sommarens paradmat. Marinerat kött på grillspett, serverat med rå lök, svart bröd och röd sås av berberis. Till sjasjlyk ska man ha ved: först barrträ för att få upp elden, sen björk för att få glöden, och sist fruktträd för att få rätt arom. Själva köttet marineras enligt urgamla hemliga recept, där marinaden kryddas med öl, granatäppelsaft, plommonsås… alla har sina egna. Det här är Rysslands stora samtalsämne om somrarna: bästa marinaden. Köttet ska helst vara lammkött, men fläsk funkar också. Nötkött är svårt att få bra.
I Gorkijparken finns sjasjlykserveringar precis överallt, man kan beställa flera olika spett som tillreds inför ens ögon. Själva grillen kallas mangal, spetten sjampury. Spetten är förresten platta eller v-formade för att köttet inte ska snurra runt. Runda grillspett, av det slag som säljs i Sverige, är värdelösa, eftersom det är så svårt att vända på steken. Köttslamsan bara snurrar runt.
Sjasjlyk är förmodligen det enda bestående arv av Sovjetunionen som rotat sig i Baltikum. Även där plockar folk fram sin mangal och sina sjampury och röken från tusentals sjasjlykgrillar ligger tät i sommarstuguområdena runt Tallinn, Riga och Pärnu.