Östhammar. För tvåhundraåttionio år sen brände ryssarna ner Öregrund, Östhammar och Norrtälje. De skövlade mängder av gårdar och kyrkor längs Roslagskusten, gjorde hotfulla utfall mot Stockholm och Södermanland. Sommaren 1719 hade kriget mot Ryssland saggat på i evigheter – inser att det inleddes på 1600-talet och att slaget vid Poltava hade stått för tio år sedan. Det var, som det heter, kört för länge sedan. Men Sverige krigade på. Armén var förödd och flottan hade sänkts, ekonomin var förödd och Finland ockuperat. Karl XII var död. Men, som sagt, Sverige krigade på.
Det luriga med stormaktstidens Sverige var att landet var en extremt slimmad organisation för att producera arméförband. Det var egentligen det enda Sverige var riktigt bra på. En effektiv statsförvaltning, ett effektivt system för skatteuppbörd – allt för att snabbt kunna stampa ihop arméer. Den torra sommaren 1719 hade det pågått fredsförhandlingar i flera år, men Sverige räknade med att kunna få bättre villkor om man såg till att Ryssland fick Turkiet i ryggen. Alltså gjorde man allt för att dra ut på fredsförhandlingarna. Fredskongressen på Åland höll på månad, efter månad, och när kungen dog uppstod ett läge där det inte fanns någon i Sverige som skulle kunna skriva på ett fredsavtal. Sa man och fortsatte att försöka få Turkiet på fötter.
Till slut tröttnade tsar Peter på hela skiten och skickade kustflottan till Roslagen på rena terrorattacker. Det fanns inga militära mål, och ryssarna hade inte minsta lust att erövra landet. Det var en markering. Tre år i rad genomfördes såna här attacker innan de svenska förhandlarna fattade budskapet. 1719, 1720 och 1721 fick bönder och fiskare och stadsbor längs de här kusterna betala för den svenska statsledningens diplomatiska experiment.