Materian och jag.

Jag kan inte hantera en såg, jag kan inte laga min mat och jag kan inte sy heller. Materia trivs inte under mina händer och jag misstänker att jag strängt taget är mer en tankarnas och idéernas hantverkare. Och just därför verkar jag för alltid dömd att behöva handskas med saker. Häromveckan lagade jag sönder min Internetuppkoppling. I dag ägnade jag mig åt bilrep. Dvs jag åstadkom en hysterisk repa i min bil. Tänk Titanic. Hade min bil varit en båt hade jag legat på havets botten: eller, som Kalle Anka skaldade – o skänk mig en grav i det isgröna hav där blott vågorna lyss till min gråt.
Min bil repades alltså, Titanic style, på hela babords sida. Jag framför nu ett av Roslagens mest skamfilade motorfordon. Titanics kapten skämdes så över repan att han omedelbart beordrade u-läge. Jag har inte den möjligheten: jag måste färdas runt precis hela världen för att alla människor ska kunna driva gäck med mig och min fula fula bil.
Och jag blir alltså tvungen att ägna mig åt verklighet som repade bilar. Verkstad, mekaniker som förundras över klumpiga stadsbor, dyra pengar. Jag VILL inte lägga pengar på bilar och maskiner, men materian kräver dyra gåvor. En titanisk repa längs hela bilen kommer att kosta löjligt mycket pengar att åtgärda, och om jag skulle göra en topp-tusenlista över vad jag gillar att göra av pengar på, så ligger bilen rätt långt ner, om den ens platsar. Nä, fy fan. Enda trösten är ju att verkligheten egentligen inte existerar, på riktigt, egentligen.
Och TV6 har döpt om Blixt Gordon till Flash Gordon – fånigt. When will they ever learn?