Prat

Vi vet numera att vi inte längre har några hemligheter. Vi vet att USA, ”Staten”, vem det nu är, våra chefer och i stort sett alla som köper system för brevövervakning etc. kan komma åt all vår post, alla våra fotografier. Vi kartläggs dygnet runt. Någonstans bevaras kartläggningen; och därifrån kan den hämtas.
Många har kundkort, som noggrant registrerar våra köpvanor. Aha! Enerud köper en påse chips på fredageftermiddagen… Aha! Då vet vi hur vi ska kunna komma åt honom!
Men egentligen är det inte det här som är problemet. Okej, om det roar någon att ha reda på vilka sidor jag besöker på Internet; vem jag chattar med på Skype och vilka TV-kanaler jag tittar på… Ja, varsågod. Försök att inte dö av leda.
Problemet är inte så mycket att jag kartläggs – jag har faktiskt inget att dölja, precis som de allra flesta andra. Problemet ligger i att ”Staten”, vem det nu är, anser av princip att jag helt enkelt ännu inte begått de brott den misstänker att jag bara väntar på att begå.
Totalövervakningen innebär att ”Staten”, vem det nu är, betraktar mig som en potentiell brottsling. Inte som en medborgare; inte som deltagare i det demokratiska styrelseskicket; inte som deltagare i ett samtal om makten. Utan som ett hot mot…? Ja, vete fan.
Jag kan acceptera behoven av övervakning. Jag kan förstå det polisiära intresset av avlyssning, och, ja, jag vill också få stopp på terrorismen.
Problemet är att ”Staten”, vem det nu är, anser sig ha rätt till fullständig sekretess, samtidigt som jag, som medborgare, inte ska få ha minsta rätt till privatliv. Jag tycker om att veta att jag har ett rum där jag får vara för mig själv ibland. Inte för att jag nödvändigtvis har något att dölja, utan för att jag är människa.
Vi är på väg mot ett brutet samhällskontrakt. Vad är kvar av demokratin, om vi, det folk som all offentlig makt utgår från, inte längre har ”Statens”, vem det nu är, förtroende?

Senare ska jag skriva om ett annat problem med totalövervakningen: att om syftet är att stoppa Bad Guys från att göra Bad Things… Så funkar den inte.

Kanske är jag överkänslig, men Lundsbergaffären väcker starka känslor hos mig. För trettio år sedan var jag med om något liknande.

Det är i dagarna precis trettio år sedan, i september 1983, då den så kallade Tolkskoleskandalen briserade i svensk press. Värnpliktsnytt kunde avslöja att svenska värnpliktiga utsatts för tortyr av andra värnpliktiga. Och på tidningarnas löpsedlar kallades jag för bödel.

Det är inte roligt att bli kallad bödel, när man gjort sitt bästa för att låtsas att man inte är det. Och det är ännu mindre roligt att inse att det, med en viss hårdragning, stämmer.

Det som beskrevs i tidningarna var sant, även om jag inte skulle återgett händelserna riktigt på samma sätt. Jag och en vän kontaktade Aftonbladet för att berätta vår historia; ge vår bild av det som hände.

Nio år senare hade jag utbildat mig till journalist och ville berätta om det här. Jag ägde nu instrumenten för hur man berättar en journalistisk historia. Och det forum jag valde var Tolkskolans egen tidning. Min idé var att de enda som egentligen är intresserade och faktiskt behöver diskutera de här frågorna – det är de som faktiskt riskerar att utföra krigsförbrytelser om vi skulle agera enligt de instruktioner vi fick av våra chefer. ”Jag lydde bara order” är inget bra försvar. Har det visat sig.

Men Tolkskolan slog i bromsen. Texten fick inte publiceras. Och det visade sig även att ingen annan heller var intresserad. Jag sålde researchen till TV4 och Kalla Fakta, där Jan Guillou, som var programledare, grundligt förminskade skandalen till löjeväckande dimensioner.

En förbannelse för oss journalister är ”nyhetsdramaturgin”. Det enklaste sättet att berätta en historia kallas ”snyftvinkeln”. Man letar upp en drabbad, man hittar en skurk och så är saken biff. I fallet med Tolkskoleskandalen tvingade nyhetsdramaturgin journalisterna att göra oss (mig) till skurkar och våra fångar till offer. Det är inte ett orimligt sätt att berätta historian. Men jag ville berätta en ANNAN historia. Hur man får skurkar att bli skurkar. Vilka är skurkarna som får skurkar att bli skurkar? Hur får man anständiga unga plugghästar att slå folk med påk?

Jag fyllde 21 sommaren när jag slog folk med påk. Det har gått 21 år sedan jag förgäves försökte berätta om hur det gick till när jag valde att slå folk med påk. Här, i länken, finns min berättelse som ingen ville höra.

Så här kommenterade ett av befälen det hela:
”Jag är medveten om att TolkS och mitt förhållande
till denne Enerud är infekterat. Skälet är att han, i egenskap av
förtroendevald redaktör för Tolkföreningens tidskrift försökt utnyttja
sin ställning för att införa ett bidrag med starkt kritiskt, tendensiöst
och rent lögnaktigt och förolämpande innehåll gentemot Tolkskolans och
Tolkföreningens verksamhet. Flera personer – dock ej jag själv – har
försökt få Enerud att inse att han grovt överträtt sina anförtrodda
befogenheter.”

John Bauer-konkursen och Lundsbergsskandalen inspirerar. Jag är rätt säker på att det förr eller senare kommer en sådan här sit-com. Kom ihåg var ni läste det först!

Tagline: Street Smart vs Filthy Rich

Synopsis: Eleverna på den fina internatskolan tvingas lämna sitt anrika Alma Mater sedan de nya ägarna, riskkapitalbolaget, tömt skolan på alla tillgångar och drivit företaget i konkurs. Nu flyttas eleverna över till förortsskolan, där de konfronteras mot helt andra hierarkier, helt andra krav och helt andra möjligheter.

Beskrivning: En ensambledriven serie, där en grupp från ett överklassgymnasium placeras på en förortsskola sedan oseriösa ägare drivit deras anrika skola i konkurs. Kulturkrockar, kärleksaffärer, värderingar, oväntad vänskap, oväntad kunskap – det blir en skolgång som lär eleverna mycket mer än de någonsin väntat sig. Här finns utrymme för klasskonflikter, etniska motsättningar, Romeo-och-Julia-scenarier… Morgondagens stora stjärnor kommer att upptäckas i den här serien. Jag lovar!

Pilot: Underbart vacker Public School med murgröna och utsikt över ett böljande landskap. Vackra unga studenter i en samlingssal väntar på att rektorn ska komma och öppna terminen. Han är försenad, vilket ingen någonsin upplevt.
In kommer, inte rektorn, utan en främmande person som presenterar sig som representant för konkursförvaltaren. Skolan ska stängas. Konkurs. MEN (han måste överrösta allt högljutt sorl) utbildningsplatser har skaffats fram på gymnasieskolan på andra sidan sjön…
Snabbt klipp till gymnasiet på andra sidan sjön. Miljonprogram. Klotter. Slitna lokaler. Finskolans elever kommer in, fortfarande i sina uniformer, i en skrämmande miljö av hiphop, högljudda invandrare och en matsal där man inte låter maten tysta munnen.
I första avsnittet försöker Carl Magnus erövra en plats i hierarkin när han utmanar Jesus, Kungen av Fulskolan.

Min första reaktion när jag hörde om Lundsberg var faktiskt – ”men vad händer med de barn som har sina föräldrar i Sao Paolo eller Kuala Lumpur?”. Sedan kom känslan ”Tänk! Skollagen har börjat gälla även för Lundsberg!”

Nå, min första tanke var faktiskt att det rent ärligt var rätt synd om de ungar som med föräldrarna på andra sidan jordklotet får höra andra dagen i skolan att de måste hitta studieplats OCH boende. Man kan vara ledsen och rädd, fast man är rik, eller privilegierad.

Men nu börjar Lundsbergarna tala om ”klasshat”. Hal-fucking-lå? Vem var det som skapade ett statsfinansierat reservat där man inte behövde låtsas demokrati? Kan ni Lundsbergare ärligt säga att ni under åren på det statsfinansierade reservatet inte fnissat föraktfullt åt profanum vulgus, snackat om ”såssar” och ”sosseblattekakor”? Hela Lundsberg är en manifestation av klasshat, klasshat och klasshat.

Det behövs internatskolor. De fyller en funktion, och jag är säker på att Lundsberg – åtminstone försökt – erbjuda god undervisning. Och jag kan till och med tänka mig att skolledningen faktiskt försökt lösa problemen med pennalismen. Men jag är precis lika säker på att föräldraföreningar, kamratföreningar (för jag utgår från att det finns organisationer för fd elever) och ägare gjort allt för att markera att skollag och anständighet, det är ingenting för oss. För oss gäller andra lagar. Folkföraktets. Självbelåtelsens. Utvaldhetens.

Så kom FAN INTE OCH SNACKA OM KLASSHAT!

Lundsberg. När jag gjorde lumpen på Tolkskolan i Uppsala var det ett helt gäng som kallades ”lundsbergare”. Jag hade inte en aning om vad det innebar. Och i uniform märktes det ju inte vem som gått förortsgymnasium och vem som gått fina skolor. Resultaten räknades.
Det var nog inte förrän efter lumpen som jag insåg att jag hade skymtat ett helt system, där Lundsberg–Tolkskolan–Handels/KTH var ett sätt att formas, snarare än att skaffa bildning. Så dum var jag.
Nu har Lundsberg stängt och värnplikten är avskaffad. Nya sätt att forma en överhet måste skapas.
Pennalismen är en elegant metod för att stöpa människor i lämpliga former. Genom att ge äldre kamrater ”rätten” att bestraffa och uppfostra, skapas en känsla av förakt mot de mindre och yngre. De äldre har upplevt samma förakt; nu får de hämnas. Så har eliter byggts upp i totalitära och slutna strukturer i alla tider. Initiationsriter.
På Lundsberg gick våldet längre än vad någon kunde acceptera. Men det är inte våldet i sig som är det otäcka i de här mekanismerna – det är föraktet; mot de mindre och svagare, mot samhället utanför.
Nu går Lundsbergselever ut i medierna och ”känner sig kränkta”. För att det äckliga majoritetssamhället slemmar in i elevhemmen och säger stopp. För att det visade sig att lagen gäller även inom internatskolan, när själva vitsen med Lundsberg är att stå över lagen: ha egna lagar, egna domare och bödlar.

Ni som längtar efter kriget – längtar ni också efter ansvaret? Längtar ni efter att bygga upp Syrien efter en snabb och elegant liten operation? Längtar ni efter att bygga upp förtroende mellan dem som i dag dödar varandra? Längtar ni också efter lika fina resultat för demokrati, rättsväsende och trygghet som i Irak?
Ni som längtar efter kriget – längtar ni efter seger, eller längtar ni efter fred? Längtar ni efter att verka handlingskraftiga, eller längtar ni verkligen efter att få stopp på en galen, blodtörstig diktator?
Ni som längtar efter kriget – vill ni verkligen ha demokrati? Kommer det tacksamma syriska folket att rösta på folkpartiet? Vill ni verkligen att det syriska folket ska få välja sina ledare? Tänk om de gör som palestinierna, och väljer onda ledare efter ett gott val? Längtar ni efter än värre demagoger som vinner röster på antisemitism och Israelhat?
Ni som längtar efter kriget – längtar ni efter att få höra Ryssland och Kina säga ”vad var det vi sa!” Längtar ni efter att ta emot flyktingarna undan inbördeskriget? Längtar ni efter mer våld?

Jag misstänker att jag inte är den enda journalisten som följer The Newsroom. Andra säsongen visas just nu i HBO. Och visst är det inspirerande. Rapp dialog (lite överrapp kanske rentav), och övertygande resonemang om god journalistik etc.

MEN jag undrar – själva programmet, alltså det nyhetsmagasin som serien cirkulerar runt – verkar inte det rent skrämmande långtråkigt? En medelålders herre sitter och genomför mästrande och ohövliga intervjuer i timme efter timme? INGENSTANS i The Newsroom resoneras kring bildberättande och nyansering. Det handlar uteslutande om att uppfostra tittare till goda samhällsmedborgare. Hela programledarrollen är utformad som ett slags åklagartjänst. Programledaren är också, mycket riktigt, åklagare till yrket.

Det här känns så fantastiskt orimligt för mig som journalist, att ha en programledare, eller ens en journalistroll, som går ut på korsförhör. Det blir på något vis McCarthy av det hela: Did you or did you not belong to the communist party? Fast tvärtom, eftersom seriens skapare, Aaron Sorkin, representerar toleranta, liberala och, får man hoppas, sunda värderingar.

Ska det här vara god journalistik? En pösig herre som tvärsäkert sitter i timmar och talar om vad jag ska tycka? Precis så såg TV ut i Ryssland under Jeltsin: En pösig herre som satt i timmar och talade om vad dumma kommunisterna var. Dumma, dumma kommunister. Så här ska ni tycka.

Ja, det förs spännande och viktiga resonemang i The Newsroom. Om fördumning, källkritik, engagemang, och visst tittar jag. Men jag skulle aldrig titta på det program serien handlar om.

Det börjar bli nästa den vanligaste rubriken här på Träningsbloggen… ”Nystart”.
Nå, så ny är inte starten egentligen. Men löpträningen har legat nere rätt länge. Men i maj kom jag i gång igen, efter en träningspaus på knappt ett halvår.
Under tiden i Moldavien var det styrketräning som gällde. Jag gick på gym, jag hade en personlig tränare, vilket ju gav väldigt måttliga resultat. Vid efterkontrollen hade mina värden försämrats…
Och så var det flytt hem i november 2012, och ny lägenhet och renovering och nytt jobb och ett nytt jobb till… Det bara myllrade av saftiga undanflykter som kunde hålla mig borta från löpspår och träningslokaler. Fast jag egentligen helt enkelt inte iddes.
Ska man vara noga så är det ju så att jag tycker det är mycket mer njutbart att sitta i soffan och äta chips, än att träna.
Men i maj, som sagt kom jag igång igen, och det var rätt roligt att börja springa. Jag bor i Norrtälje numera och jag har ett riktigt trevligt spår på bekvämt avstånd. Ungefär 6,5 km. Kuperad terräng – mycket backigare än spåret i Enköping. Naturskönt vid sjön Lommaren. Trevligt.
Och det är skoj att se resultaten. Jag tror att en av tjusningarna med löpträning är att man ganska snabbt ser förbättringar. Tiderna på rundan blir kortare. Jag känner att jag springer snabbare. Det är fortfarande hemskt hemskt jobbigt och svettigt och ibland rentav smärtsamt, men det fungerar ju.
Rundan tar mindre än fyrtio minuter att springa – borde egentligen springa lite mer, men det får nog räcka. Jag tänker och funderar mycket medan jag springer, och bland annat tänker jag på dem som talar om hur tråkigt det är att springa.
Ja, men vad väntar ni er? Är det roligt att borsta tänderna? Vissa grejer får man väl acceptera att göra, även om man kanske inte fnissar läppen av sig.
Det är, utan tvivel, roligare att se på Kalle Anka på julafton än att springa. Det finns, strängt taget, miljoner saker som är roligare än att springa. Men varför skulle det vara ett skäl att låta bli?
Det är nyttigt, det är en extremt skonsam träning; hela vår kropp är utformad för att springa, helst ganska långa sträckor. Måste allt vara roligt jämt?