Prat

Jag har sagt ganska ofta att Ukraina är ett perifert intresse för Ryssland. Visst, det förs en emotionellt färgad offentlig retorik i Ryssland om att Ukraina är av särskilt intresse och att Moskva måste stödja de ryssar som lever och försmäktar i Ukraina, allt mer förgiftat av Coca-cola-imperialism och Disney-kultur. Stackarna.
Men det är inte kriget i Ukraina som är KRIGET. Och det är – trots alla motgångar för Ukraina på slagfältet – inte Ukraina som förlorat.

Om vi börjar i den änden. Ukraina har förlorat territorium. Det kan vi ju vara eniga om. Ryssland har med våld vridit av bitar av Ukraina på samma sätt som Ryssland rev av bitar av Tyskland, Estland, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Japan och Finland efter andra världskriget. Det är svårt att se hur Ukraina ska få tillbaka Krim, till exempel. Och det är knappast troligt att Donbass kommer att återintegreras med resten av Ukraina på kortare sikt. Men territorium är inte allt. Ukraina har, precis som Finland under andra världskriget, visat sig förmöget att försvara sig. Trots allt. Motstånd är seger.

Om territoriella erövringar är seger, så har Ryssland vunnit. Nu sitter Ryssland med Krim och Donbass. Kreml har skjutit sin egen ekonomi i foten, och det är svårt att se riktigt vad Ryssland vunnit i just det här perspektivet.

Den stora förloraren är Europa; framförallt Europas små stater. Vi måste nu agera utifrån möjligheten att bli angripen av Ryssland. Visst kan vi lyssna på löften om att Ryssland inte tänker angripa, men vi har inget system för säkerhetsgarantier som vi kan luta oss mot. Jag TROR inte att Ryssland tänker angripa, men det TRODDE ingen i Ukraina för drygt ett år sedan.

Europas stater har på olika sätt försökt skapa säkerhetssystem. Nato var ett försök. Utifrån det samarbete som Storbritannien och USA hade haft under andra världskriget skapades en försvarsallians. EU är ett annat försök – genom att göra Europas stater ekonomiskt beroende av att samarbeta skulle krig bli omöjligt. OSSE, med rötter i Helsingforskonferensen 1975, är ett tredje försök.

EU har försökt utveckla sitt samarbete inom säkerhet och försvar. 2010 skapades EEAS som ett Europeiskt Utrikesministerium och med ansvar för att skapa en gemensam europeisk politik inom försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Georgienkriget 2008 visade tydligt på att det behövdes en gemensam linje.

Ryssland har mycket framgångsrikt lyckats se till att undvika att Ukrainafrågan hamnar hos EU. OSSE – där Ryssland har veto – har huvudansvaret för observatörerna i Donbass. Ryssland förhandlar med Tyskland och Frankrike. Och nu deklarerar Storbritannien en egen linje för att stödja Ukraina.

Och det är det kriget Ryssland har velat vinna: kriget mot Europa. Mot ett folkens Europa, där medborgare faktiskt kan rösta i frågor som rör hela vår lilla såriga kontinent. Ryssland har återupprättat den gamla ordningen, där internationell politik förs i slutna rum, mellan viktiga herrar. Det kriget har Ryssland vunnit.

Jag vet inte hur det har gått, kommer att gå i Minsk. Jag skriver det här ungefär samtidigt som rapporterna kommer om att samtalen är avslutade. Kanske har det gått bra. Kanske har Putin insett att hans resurser är ändliga och att han har mer att vinna på en försonlig linje, på respekt för grannarna. Kanske.
Men det jag känner när jag ser bilderna från Minsk är en lätt fasa. Det känns som om vi är tillbaka i den tid när furstar och kejsare, statsmän och stormakter, ritade om världskartorna som om de var sommarstuguritningar. Eller, för att kanske använda en moderna metafor, som om världen var ett enda stort Civilisations-spel.
Jag GILLAR inte att Tyskland, Frankrike och Ryssland sitter och bestämmer över andra länder. Det har aldrig funkat något vidare tidigare.

William Pitt och Napoleon delar upp världen. Pitt tar världshaven, och Napoleon hugger för sig av Europa. Kan imperialism skildras bättre?

Lite senare, några år efter Napoleonkrigen var världens imperialiststater hungriga igen. Den europeiska plumpuddingen var äten och smält och utskiten och det var dags att, på ett civiliserat sätt, stycka Afrika. Så statsmännen samlades igen, i Berlin 1884, för att undvika krig och dela upp världen i intressesfärer.

Europas statsmän delar stöldgodset ärligt.

Jag orkar inte ens tänka på alla konferenser och förhandlingar som ägt rum genom åren, där Viktiga Herrar beslutat Världens Öden – alltså hur de själv ska få maximal nytta av läget – över huvudena på folk. Britterna som tvångsförflyttar miljoner i Indien hit och dit för att separera muslimer och hinduer. Pontiska greker som för fredens skulle beordras av nationernas förbund att lämna Turkiet. Löften och svek till de arabiska folken i Mellanöstern. Hela Versaillefreden ska ses i det här perspektivet – en fred, inte för folkens frihet och trygghet, utan för att skapa ett system där stormakternas ställning bekräftas och säkras. En hel mängd såna här konferenser hålls under åren mellan världskrigen. Den mest ryktbara är kanske Münchenkonferensen 1938, då stormakterna bestämde sig för att låta Hitler få som han ville. Tjeckoslovakien var det ju ingen som behövde, så Sudetområdet kunde ju Tyskland få om det nu var så himla viktigt.

Det gick att förhandla med Hitler! Freden var räddad i Europa!

Så oavsett hur det går i Minsk… Jag tycker det är obehagligt att se de här processerna återuppstå. De stora staterna, ”ledarna”, som sätter sig ner i en liten trång krets och bestämmer. För att undvika krig.
Och det låter ju bra. Krig är alltid ett misslyckande. Men krig är framförallt ett instrument för politiker. Som Hollande, som inte tvekat att sätta in trupp när franska intressen varit hotade i Afrika. Som Putin. Som Obama. När det gäller Tyskland får vi kanske erkänna att det är svårt att se några exempel på hur Merkel använt krigsmakten för att hävda tyska intressen. Men ändå.
Ha inga illusioner om fred. Förhandlingarna i Minsk handlar om att Europas stormakter söker former för att ge speciella rättigheter till sig själva. För att de är stora, för att de har tunga vapen och för att de kan. Rysslands slutliga mål är inte i Ukraina eller Georgien eller Moldavien. Rysslands mål är att få till stånd en europeisk säkerhetsordning där Ryssland har veto. Kanske har det målet nåtts i natt.

Och vilket land är då nästa att bli stormaktsöverenskommelsernas offer?

”Grabben – hämta en flaska vodka och en karta över Polen!”

Det är viktigt att minnas att det inte är på slagfältet kriget kommer att avgöras. Som jag skrivit tidigare är det en upprepning av Första världskriget vi bevittnar i Donbass. Och precis som i Första världskriget är det inte stridshandlingarna som avgör hur det kommer att gå. Första världskriget avgjordes genom att de stridande länderna havererade – 1917 rasade Ryssland samman; 1918 upphörde det tyska imperiet att existera. De miljoner som dog i skyttegravarna gjorde inte mycket vare sig till eller från. De dödade och dödades i stort sett i onödan.
Kriget i Donbass är ett krig av ungefär samma slag. Båda sidor skjuter mot hårt befästa fasta positioner, erövrar några hundra meter, någon kilometer. Tar en skans, förlorar ett värn. Även om vi läser mycket om civilbefolkningens lidande pågår ett närmast normalt liv i städer och samhällen väldigt nära fronten. Jag säger inte det här för att förringa civilbefolkningens lidande – det är trots allt en miljon människor som flytt striderna, och den humanitära situationen är fruktansvärd. Det jag vill ha sagt är att kriget är statiskt, geografiskt starkt begränsat och – precis som i första världskriget – ett krig på stora avstånd.
Det här kriget kommer att pågå tills någon av sidorna bryter samman – när ekonomin inte klarar de enorma konstanserna; när ”hemmafronten” inte längre accepterar förlusterna i liv och förstörelse; när förtroendet för ledarna inte längre finns kvar. När makthavarna tappar sin legitimitet – varför ska man då dö för dem?
Och vilken av sidorna är värst ute just nu? Det uppenbara verkar vara Ukraina. Valutan faller, ekonomin är en katastrofzon, kanske uppåt en tredjedel av dem som kallas in för militärtjänstgöring väljer att försöka komma undan. Hur länge kan ett land ensamt orka strida för sitt oberoende?
Ryssland verkar ha alla trumfkorten: energin, råvarorna, resurserna. En befolkning som är fyra gånger större än Ukrainas. Ändå får man konstatera att det väldiga Ryssland ändå har haft oväntat svårt att få till stånd ett avgörande i kriget. Oväntat svårt att få Ukraina att brytas.
Så vem bryts? Vilket land kommer att knäckas av kriget? Omöjligt att svara på. Förmodligen kommer båda sidor att kunna fortsätta kriget i många år. Och freden kommer att komma som en överraskning, precis som för hundra år sedan.

Det ska bli val. Det är ingen kris. Det svenska demokratiska systemet tål sånt. Det extra val – med särskrivning och allt – som ska hållas ligger inom ramarna för vad vår grundlag föreskriver. Att det heter extra val, och inte nyval, beror på att det just är ett extra val – det kommer ÄNDÅ att bli ordinarie val 2018.

Jag gitter inte diskutera om Sverigedemokraterna är fascister eller inte. Åkesson är inte Mussolini. Eller Franco eller Antonescu eller någon av de andra ledarna från den tid då fascisterna kallade sig fascister.

Det som är värt att diskuteras är ett grundproblem i Sverigedemokraternas argumentation, och ett problem som aldrig diskuteras. Och det är frågan om kollektiv skuld.

Sverigedemokraterna pekar ut en grupp i samhället – ”invandrarna” som ett problem. De är, menar SD, ”överrepresenterade i brottsstatistiken”.

Och vet ni – det kan kanske till och med stämma! Det är män också. Män är överrepresenterade i brottstatistiken. Jag håller det inte för uteslutet att Sverigedemokratiska riksdagsmän är överrepresenterade i brottstatistiken också.

Men det spelar ingen som helst roll.

Det är nu en gång så att Sverige är en rättstat. Inget paradis, ingen idealrike, men en rättsstat. Det är nu en gång så att vi i Sverige, när vi begått ett brott, döms för VÅR GÄRNING och INTE för vem vi är.

Ni vet den där vanliga bilden av ”Fru Justitia” – en kvinna med förbundna ögon och en våg. Tanken med den bilden är att rättssystemet inte ska ta hänsyn till VEM brottslingen är – rik, fattig, svart, kvinna, man, vit, vänsterhänt, Sverigedemokrat.

Sverigedemokraterna lägger en kollektiv skuld på en folkgrupp. Invandrare. Det spelar ingen roll om invandraren begår brott eller inte – hon är ändå skuldbelagd. Hennes brott är att hon hör till en viss kategori av människor; till ett visst kollektiv.

Demokratin kräver individuellt ansvar av var och en av oss. Vi gör personliga val. Vi gör personliga fel. Och på samma sätt är det med rättsväsendet. Det kan aldrig vara brottsligt att vara invandrare, rumänsk tiggare, Sverigedemokrat, riksdagsman, man.

Sverigedemokraterna vill bekämpa människor.
Brott ska bekämpas; inte människor.

Det är tydligt att Ukrainas president Porosjenko slutat låtsas att kriget i östra Ukraina kan vinnas. Den här veckan beslutades formellt att upphöra med utbetalningar av pensioner och socialbidrag till människor, bosatt på separatistkontrollerat område. Nu satsar Porosjenko på att knoppa av de självutnämnda områdena; lämna dem i knäna på Ryssland.
Det här kommer Ukraina naturligtvis aldrig att erkänna eller acceptera, men det är skillnad på vad som sägs och vad som görs. Eller, på diplomatspråk, de facto och de jure.
Fram till 1990 existerade två tyska stater. Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken. Västtyskland och Östtyskland. Västtyskland erkände aldrig Östtyskland de jure, men hade ju fullt klart för sig att Östtyskland existerade de facto. Östtyskland var medlem av FN och andra internationella organisationer – Warszawapakten och SEV.
Och ungefär så tror jag att Porosjenko bestämt sig för att se på separatistområdena. Ja, de finns. Nej, vi erkänner dem inte som lagliga. Och, precis som Västtyskland på sin tid kommer Ukraina att gå vidare med Nato och EU-medlemskap. Om några år, två, tio, femtio, kommer ”folkrepublikerna” att be om att få återvända till Ukraina. Precis som DDR.

Hur kommer Putin att se på det här? Ja, jag tror att en sån här modell passar Putin ganska hyfsat. Som gammal DDR-operatör vet han hur Ryssland kunde använda DDR för påtryckningar mot Västeuropa. Genom DDR kunde agenter infiltreras i Förbundsrepubliken och andra länder. Vi ska ha klart för oss Putin inte har ett tydligt definierat slutmål för sin politik. Han vill skapa strategisk rörelsefrihet. Han vill kunna gå vidare från Donbass mot större mål, men inte nödvändigtvis binda sig vid en expansiv politik. Han vill ha en ”normalisering” av precis det slag som rådde under kalla kriget, då Ryssland ockuperade sina grannländer, men ändå hade alldeles utmärkta diplomatiska förbindelser med resten av Europa. Normalisering av det onormala.

Och den filosofiska frågan – var det bra att det aldrig blev storkrig mellan Öst och Väst? Ja. Var det bra att Ryssland tilläts ockupera halva Europa? Nej.

Riktigt när man började räkna världskrigen vet jag inte, men hittills har vi kommit upp i två. Det har nog funnits ganska så globala krig redan tidigare – borde vi inte räkna kolonialismen till ett världskrig?
Nå, det jag tänkte resonera lite kring är att vi ju i år uppmärksammar att det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Det tog mycket länge innan man började kalla första världskriget för första världskriget. Långt in på trettiotalet var det bara ”världskriget”, och jag tror att ännu i England är det officiella namnet på konflikten – The Great War. Andra världskriget kallas ”The Last War”.
Här sitter jag i djupaste trygghet, hundra mil bort från ett nytt krig. Ännu ett i Europa under de senaste tjugofem åren. Vi borde sluta säga – ”Tänk att sånt kan pågå, här i Europa, i vår tid.” Vi borde uppenbarligen börja säga: ”Jahaja. Ett till. Typiskt”.
Men det jag tänkte säga är att det är märkvärdigt att vi plötsligt har hamnat i ett läge med ännu ett första världskrig. För det är närmast så det ser ut i Donbass.
Längs ett ingenmansland ligger två fiendearméer och siktar på varandra från starka befästningar. Ukraina har slut på flygvapen, och separatisterna har aldrig haft något. Fronten ligger fast. ”På västfronten intet nytt”. Det pågår strider om några meter, men det kommer aldrig något avgörande.
Jag har nyss skrivit en bok om kvinnliga soldater i första världskriget. Och även nu håller ukrainska frivilliga på att upprätta en kvinnobataljon.
Första världskriget förändrade världen. Fyra glittrande imperier försvann och Europas karta blev helt annorlunda. Kanske kommer även det här, andra första världskriget, att utplåna imperier och skapa ett nytt Europa. Kommer vi även den här gången att triumferande ropa ”Nie wieder Krieg!” när freden kommer. Och ha fel. Igen.

Bland det besvärligaste med att försöka diskutera Ukraina är att de man grälar med som regel diskuterar något helt annat än vad, till exempel, jag gör.

För mig, som demokratisk socialist, är utgångspunkten antiimperialistisk: de små staternas rätt att göra sina egna val. Sverige är en ganska liten stat – det är vårt val om vi vill gå med i Nato eller EU eller Sundsvalls kattklubb. Därför är för min del helt fullständigt självklart att jag ställer mig på Ukrainas sida när landet är utsatt för aggression från en imperialistisk stormakt.

Andra, som uppenbarligen också beskriver sig som socialister, ser den ryska aggressionen som ett svar på amerikansk aggression. Natoutvidgningen och EU-utvidgningen är, tycker de, aggressioner eftersom Ryssland inte tycker om dem.

Kosovo och Libyen tas upp i det här sammanhanget; ibland även Afghanistan och Irak. På något vis anses det förklara varför Ryssland har rätt att ockupera, annektera – själv eller genom bulvan – delar av sina grannländer. Så här skriver två debattörer i Journalistförbundets facktidning: ”Vad har då det här exemplet att göra med konflikten i Ukraina och
Rysslands aggression? Kopplingen är att de ledande västmakterna har gett
Putin en modell för hur ett hänsynslöst utnyttjande av skyldigheten att
skydda skenbart kan rättfärdiga störtandet av oönskade regimer i andra
länder och erövrande av kontrollen över strategiska resurser som olja
och territorier.” Men den här modellen upprättades långt tidigare. Redan i början av 90-talet gynnade Jeltsins Ryssland separatiströrelser i grannländerna Moldavien och Georgien – och även på Krim. Alldeles utan att behöva några modeller som ”de ledande västmakterna” hittat på.

Det talas om ”geopolitik” att stormakter skulle ha ”intressesfärer”. Det är grundbulten i Molotov-Ribbentrop-pakten och det är också grunden för kalla krigets block. Den tanken låg bakom ”The Great Game” när britter och ryssar tävlade om att kolonisera Asien. Ryssland hävdar än i dag att landet har rätt till en ”intressesfär” dit Nato och EU inte ska få utvidgas.

Jag får en bild skickad till mig av en vän i östra Ukraina. Ett verk av en graffitikonstnär i Samara, en stad vid Volga. Andrej Siajlev (Андрей Сяйлев) heter artisten. Det här är bilden:

Ett hus med djupa sprickor; en halvan målad i Ukrainas färger, andra i Rysslands. Hela byggnaden hålls samman av en gul gasledning. För en svensk är det kanske inte en självklar detalj, men i Ryssland och Ukraina känner alla omedelbart igen naturgasledningarna som går kors och tvärs i alla städer, och just så här, runt hus, upp och ner längs väggar. Det är en gasledning.
Vad är det den här bilden handlar om?
Jag blir ganska starkt berörd och känner att jag tolkar bilden som att sprickorna mellan Ryssland och Ukraina är så djupa att de aldrig, eller åtminstone inte på lång tid, kommer att kunna repareras.
Men det är inte bara sprickor mellan två stater. De här sprickorna går mellan vänner, i familjer. Praktiskt taget alla i både Ryssland och Ukraina har släktingar på andra sidan gränsen. Syskon har blivit främmande för varandra; barn kan inte längre tala med sina föräldrar.
Kanske är bilden en av de bästa jag sett av den här konflikten. På ett plan kan den representera den fysiska förstörelsen; på ett annat – sprickorna i ett gemensamt hus. Och samtidigt som de här sprickorna är djupa och hopplösa är det fortfarande ett gemensamt hus. Ukraina och Ryssland är inte två öar med oceaner emellan. Det är grannländer som bidragit till varandras kultur i tusen år. Ryssland och Ukraina är en dialog som pågått i århundraden.
Och vad händer när huset rasar. Vem faller stenarna på?