Kategori: Träningsbloggen

I dag sprang jag på en riktigt hyfsad tid: 4,6 km på 32,20 – prick sju minuter per kilometer. Det är ju i och för sig groteskt långsamt, men med jag har dragit ner varvtiden med fem minuter på en vecka, så det visar ju en viss progress i träningen.

För första gången sen jag startade såg jag en annan motionär i spåret – en skidlöpare som svischade förbi som en blå blixt. Skidåkning verkar kul – den där Folkvagnsreklamen med skidåkarna ger också lite skidlust, fast det är tänkt att jag ska bli sugen på att köpa Folkvagnar.

Det är jobbigt att springa. Ensamt och enformigt och svettigt. Samtidigt är det enkelt och bekvämt: man behöver inte mycket till utrustning och man behöver inte betala sjukt dyra medlemsavgifter till gym. Jag tycker också att det är skönt att slippa vara bedömd hela tiden. Nu har jag i och för sig aldrig besökt ett gym i hela mitt liv, men jag föreställer mig att det skulle vara ungefär som på gymnastiken i plugget: ett ständigt värderande av omgivningen. Och gymnastiken var det värsta jag visste i skolan – trots att det underligt nog inte var mitt sämsta ämne. Jag hade fyra i slutbetyg i gymnastik från gymnasiet, men trea i matte.

Så fast det är svettigt och slitsamt fortsätter jag springa. Jag får vara mig själv, ensam i skogen. Jag behöver vare sig svassa eller dölja mig. Bara springa. Och det är skönt att se att det går så pass snabbt att få resultat – träningsvärken är helt borta efter bara en dryg vecka i spåret. Det går l i t e snabbare också, även om det är långt kvar till de tider jag hade för två år sen, när jag hade en snittid på under sex minuter per kilometer.

Målet är ju att komma tillbaka till såna tider före sommaren. Det kommer att bli jobbigt. Men det kommer att gå.

I går hade jag inte tid att springa, tyvärr, men i dag kom jag ut. För första gången sen jag startade i förra veckan var det soligt. Soligt och ganska kallt. Det var mysigt att se solen i grantopparna, och att kunna märka när man började springa tillbaka i rundan – plötsligt hade jag solen i ansiktet.

Tiden – som i förrgår. Inget ont någonstans.

I går hade jag en vilodag. Jag ska försöka springa i två dagar, vila en, springa två och så vidare. I alla fall de första veckorna. Målet är att så småningom komma tillbaka till att springa milen, och i så fall på under en timme.

I förrgår sprang jag på en eländig tid, i dag var tiden lite mindre eländig. Löpspåret är fortfarande ganska tungsprunget med löst packad snö, men inte lika illa som i tisdags, då det var nysnö. Träningsvärken är praktiskt taget helt utplånad – jag har en liten punkt på övre delen av vänstra vaden som värker, men efter några hundra meter gör det inte ont längre. Det går framåt.

Nysnö är mycket roligare i utförsbacken än i löpspåret. Dagens runda gick rentav långsammare än i går, eftersom det var slitigt att springa i fem centimeters nysnö större delen av rundan. På sätt och vis lite romantiskt att springa i orörd nysnö, men definitivt tyngre. I varje fall skyller jag den fantastiskt långsamma tiden på det. På en del av sträckan hade onda människor gått i skidspåret. Även om jag själv inte blir drabbad av sånt, så blev jag upprörd: man går inte i skidspår! Man klottrar inte på kyrkor, man bajsar inte i postlådor (eller i trappuppgångar heller, förresten), och man går inte i skidspår.

På plussidan ska nämnas att träningsvärken håller på att ge med sig. Det är ändå ganska skönt att veta, att det bara tar en vecka efter ett så här långt träningsuppehåll för kroppen att anpassa sig till de nya ansträngningarna.

Fort går det ju inte. I morse tog jag tid första gången, och Gud förbjude att någon får reda på att jag springer 4,6 km på 35 minuter! Men jag är ändå rätt belåten med att jag kommer ut, fast musklerna värker och jag hellre skulle kunna sitta och slöa. Det är i dagarna faktiskt exakt fem år sen jag överhuvudtaget började springa, i Kosovo, och jag minns att träningsvärken gick över ganska snabbt. Då hade jag inte sprungit på tjugo år, nu har jag ju bara gjort ett uppehåll på femton månader.

Däremot framstår det som ett mysterium för mig alla dessa människor som talar om att löpningen är så njutbar. Jag lyckas inte njuta av att ha ont och bli svettig, men jag kanske är lite konstigt på det viset. Jag är rätt nöjd och belåten när jag kommit hem och duschat. Det är enormt skönt.

Lämmen och ledbruten och skavsår i hålfoten. Men det är bara att ge sig ut i spåret. Själva vitsen med löpträning är att inte ge sig något alternativ. Skulle jag vänta på att det kändes bra att springa, då skulle jag bli sittande i soffan.

Löpning gör ont, det är enformigt och svettigt. Det finns inget njutbart med löpträning.

Träningsvärk och skavsår är naturliga konsekvenser av att pausa i femton månader: det är bara att springa på. Så jag sprang på.

Det är ingen imponerande distans, men jag sliter hund. Och orkar. Jobbigast är sträckan från löpspåret och hem – det är exakt en kilometer enligt kartan. En lång lång raksträcka mellan villaträgårdar.

I morgon, däremot, ska jag ha en återhämtningsdag. Skavsåret bekymrar mig, och jag ska gå till apoteket och se om de inte säljer lämpliga plåster. Borde köpa nya skor, tror jag.

Come back! I dag sprang jag första gången på femton månader. Låt oss säga att det var ett experiment för att se hur pass väl det funkar med den här sortens bakslag. Jag har gått upp kanske 10-12 kilo under året, vilket både syns och känns. Men jag har metodiskt gjort slut på alla undanflykter, och det känns bra.

Jag sprang i Fagerskogen i Enköping, där man har ett springspår vid sidan av skidspåren, och det var en ganska behaglig runda – underligt nog inga uppförsbackar, men ett par ganska branta små nedåtlut. Och så sprang jag vilse när jag trodde jag var framme.

Men det gick mycket bättre än jag trodde. Jag orkade springa hela rundan och allt kändes bra. Än har jag inte drabbats av någon träningsvärk, men vi får väl se. I morgon ska jag också ut i spåret.

Jag ska ta det lite lugnt så här i början, men målet är ju att komma tillbaka till milslånga rundor. Och så måste jag köpa en ny lursladd till min ipod, för den verkar ha försvunnit i flytten. Men det känns bra att vara igång igen.