Lämmen och ledbruten och skavsår i hålfoten. Men det är bara att ge sig ut i spåret. Själva vitsen med löpträning är att inte ge sig något alternativ. Skulle jag vänta på att det kändes bra att springa, då skulle jag bli sittande i soffan.
Löpning gör ont, det är enformigt och svettigt. Det finns inget njutbart med löpträning.
Träningsvärk och skavsår är naturliga konsekvenser av att pausa i femton månader: det är bara att springa på. Så jag sprang på.
Det är ingen imponerande distans, men jag sliter hund. Och orkar. Jobbigast är sträckan från löpspåret och hem – det är exakt en kilometer enligt kartan. En lång lång raksträcka mellan villaträgårdar.
I morgon, däremot, ska jag ha en återhämtningsdag. Skavsåret bekymrar mig, och jag ska gå till apoteket och se om de inte säljer lämpliga plåster. Borde köpa nya skor, tror jag.