Kategori: Ett och annat

Just nu blommar ryssgubben. Bunias Orientalis. En ganska stor, buskig växt med små gula blommor. Den är oerhört vanlig här i Uppsala, men mindre vanlig i resten av landet. Noterades i Sverige första gången på 1760-talet av Linné. Då och då har det utbrutit ganska upprörda diskussioner i lokalpressen här i stan – bör ryssgubben utrotas eller är det en glad, gul färgklick längs Uppsalas dikesrenar?

Här finns alla detaljer om växten i fråga: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/bunia/buniori.html

Vad hände i Sverige vid mitten av 1700-talet som fick den här växten att slå rot? Jo, den kom hit som ett resultat av en humanitär insats från Ryssland. Katarina den stora av Ryssland ställde upp med nödbistånd till det svältande Sverige, och bland säden fanns frön av Bunias orientalis. Ryssgubben.

Vid ungefär samma tid ställde Ryssland upp med militärt bistånd till Sverige. 1743 bröt det sista stora bondeupproret ut i Sverige. En bondehär organiserades i Dalarna och marscherade mot Stockholm. Sveriges regering bad Ryssland om militär hjälp. När de ryska trupperna kom fram hade svenska armén på egen hand stoppat bönderna vid ett kort slag den 22 juni 1743, på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Resultet blev i varje fall att Ryssland fick en lojal kung på Sveriges tron, Adolf Fredrik, vilken senare åt ihjäl sig på semlor.

Allt det här hände vid en tid som brukar kallas Frihetstiden. Det är guldålder i Sverige. Aldrig har svensk kultur och vetenskap blomstrat som då: Celsius, Linné, Kellgren, Bellman. Vid den här tiden fick Sverige sin unika yttrandfrihetslagstiftning.

Och vid ungefär samma tid inträffade ungefär samma skeenden i Polen. En liberal och tolerant stat introducerade en förbluffande modern grundlag. Men samtidigt var staten svag och försvarslös och Polen styckades upp, delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike.

Polen delades och försvann från Europakarta i över hundra år. Sverige överlevde, och det enda som minner om att vi en gång kunde mött samma öde som grannlandet i söder, är en gul blomma längs dikesrenarna i Uppsala.

En rätt sliten symbol är Kejsarens nya kläder. Alla vet storyn: ett par lurendrejare säljer ett tyg åt kejsaren, ett tyg som är av så fin kvalitet att endast ärliga och goda människor kan se det och känna det. Ja, naturligtvis ser kejsaren inte tyget, men det törs han ju inte erkänna, och inte hans hovmän och ministrar och allt folket. Och för enorma pengar syr man upp en paradkostym åt kejsaren. Och under den stora paraden så fortsätter bedrägeriet: alla vet ju att det bara är goda och ärliga människor som kan se tyget, och om någon skulle erkänna att han inte ser tyget, så erkänner han ju att han är ond och oärlig. Hursomhelst: så kommer paraden till en plats där ett litet barn ser hela processionen, och barnet, det oskuldsfulla, ropar: »Men han har jo ikke noget paa!« Och alla förstår att det hela var båg. Berättelsen är en metafor över totalitarismens egen förbannelse: tyrannen omges ständigt av lismande jasägare som ljuger honom behagliga lögner i ansiktet. Och tyrannen tror dem.

Nå, det roliga är att sagan om Kejsarens nya kläder inte slutar där alla tror att den slutar, men kejsarens fullständiga fiasko som utskrattad inför hela folket. Nej, H C Andersen var en bra mycket mer sofistikerad och slug berättare än så.

Kejsaren inser att allt folket skrattar åt honom. Här står han, kejsare och allt fullständigt naken och förnedrad inför människorna. Pösmage och hängrumpa, sluttande axlar och knotiga knän, ett skrumpet litet organ som inte alls för tankarna till kraftfullhet och potens. Så vad gör en kejsare i det läget. Jo, han sträcker på sig och marscherar naturligtvis dubbelt så stolt genom stan, och hela folket förstår att kejsarens kejserlighet inte alls ligger i siden och vältränade lårmuskler. Och folket hyllar kejsaren mer än någon någonsin hyllat en furste, för en kejsare som kan stå naken och ynklig inför sitt folk, han är en kejsare värd att hyllas.

Och plötsligt tycker jag att det här är en mycket bättre metafor än den vanliga. Varför låtsas alla som att den slutar just när det riktigt intressanta börjar?

Med anledning av det tjänliga vädret tänkte jag njuta ett paket glass på balkongen. Jag riktigt pös av förväntan: vår stora fina balkong, majsoln ler och ett alldeles eget paket glass och katten ligger på trasmattan och spinner som en kattkliché. Men den närmaste butiken – en av Sveriges dyraste matvaruaffärer, Folkes livs, eftersom den ligger mitt bland där studenterna bor, som inte har pengar eller bil och är illa piskade att handla på butiken i fråga – hade bara en massa chokladglass. Det fanns chokladglass med marschmallowbitar, chokladglass med chokladbitar, chokladglass med kolabitar, chokladglass med chokladsås. Chokladglass med körsbär, vilket alla vet är en av världens äckligaste smakkombinationer.

Vad är det för chokladhysteri som brutit ut? Varför ska alla äta choklad plötsligt. Besk och läskig choklad. Tvi vale.

Jag kan nog tänka mig att äta choklad ibland: ljus choklad med ett minimum av kakao i. Och helst ingen arsenik. Alla vet att chokladkakor är perfekta för att gömma arsenik i.

Men här står jag på Folkes livs – Sveriges dyraste matvaruaffär – och rotar och letar och hittar ingen vettig glass. Jordgubbs, till exempel. Och över femti fucking spänn för en burk på under halvlitern äcklig chokladglass. Den enda jordgubbsglass som fanns var Tofuline – vilket är ganska okej, men inte riktigt vad jag bespetsat mig på.

För många många år sen så fanns det en glass som kallades Americana med en smaskig och fruktig blandning av konserveringsmedel, konsistentgivare och naturidentiska aromämnen. Jordgubb och ananas som ibland bröt fram i ådror som värdefull malm i gråberget.

När ska denna chokladhype äntligen ta slut? Så att glasskapitalet äntligen får producera annat än svettig chokladglass. Huvva.

Vi går mot ett allt mer tillåtande och tolerant samhälle. Det som vuxna människor gör med varandra, frivilligt, respektfullt och kärleksfullt bejakas allt mer. Det här är kanske den vackraste politiska processen i världen just nu: förståelsen för att frivillighet, respekt och kärlek är det som måste vara norm i alla relationer mellan människor.

Vi bejakar njutningar; låt oss vända ryggen mot övergrepp, cynism och utnyttjande.

Men jag har en njutning som inte är socialt accepterad. En passion som fortfarande väcker anstöt: jag tycker om att se på TV. Jag är jätte-jätteförtjust i att se på TV. På TV, enligt tablå. Jag är måttligt förtjust i att hyra film eller spela in. Och det är inget roligt att se på film på datorn. Men att sätta sig på måndagkväll och titta på CSI. Eller Rapport klockan sju på morgonen. Eller House på fyran. Eller dubbelavsnitten med Mitt namn är Earl
på sexan på måndag klockan tio.

Att köpa en tröttsam box med alla Mitt namn är Earl-avsnitten och toktitta i två dagar… Nej, inte jag. Jag gillar känslan av att se fram emot att det ska bli dags. En liten liten julafton varenda måndagkväll. Jag gillar filmer och serier och nyheter. Jag tycker dokumentärer är tröttsamma, debattprogram skrikiga. Insamlingsgalor avskyr jag intensivt och vitglödgande. Idrott ointresserar mig massivt. Fotboll, hockey… fullständigt meningslöst. Musikvideor är också ointressant. Gör-om-mig-såpor och Bonde-söker-EU-bidrag-såpor (inte min rolighet, tyvärr, men rolig ändå) lockar mig inte. Men annars – jag älskar att se på TV.

Men det här är alltså något som kräver smussel och tystnad. Till och med bland mina gamla kolleger på SVT – alltså bland folk som ägnar sitt yrkesliv åt televisionen – är det prestigefyllt att säga: nej, jag tittar inte så mycket på TV. Varför? Jag har aldrig hört någon (utom kronprinsessan Viktoria och fotbollsspelaren Brolin) skryta över att de inte läser böcker. TV är det enda medium som liksom från början har en dumstämpel på sig. Att se på TV är dumt. Att lyssna på radio är smart. Vi vill vara smarta människor, alltså säger vi att vi lyssnar på radio och låtsas att vi inte har hört talas om dr House. För då kanske folk tror att vi är dumma, eftersom vi uppenbarligen tittar på TV.

Är det så, att man blir dum av TV, så må det vara hänt. Jag tänker fortsätta att sitta timtals framför TV:n och hänge mig åt den njutning det innebär att, på TV, enligt tablå, låta sig bli underhållen. Och jag tänker fan inte skämmas för det. Nä.

Jag har skrivit om stenografi. Jag fortsätter att skriva om stenografi.

Det är lite drygt hundra år sedan Melins stenografisystem introducerades. Upphovsmannen var indelt officer, och sådana tjänstgjorde ungefär två veckor om året. Han hade alltså jättejättemycket fritid att försöka göra något vettigt av. Dels utbildade han sig till massör och gymnastiklärare, och dels lärde han sig skriva stenografi enligt ett tyskt system, Gabelsberger.
Han är liksom inte den personal som man i dag föreställer sig sätta sig ner och hitta på ett stenografiskt system: officer, gymnast, gammal handelssläkt från västkusten. Frimurare, löjtnant, kraftkarl. Tyskvän, försvarsvän, Karl XII-beundrare. Knävelborrar och sabel. Och så stenograf.
Men det är rätt typiskt för den här tiden. Stenografi var en överklassport i stil med fäktning och hästpolo. En intellektuell lek för män med gott om tid och stort behov av att föra anteckningar. Melin funderade ut sitt system i skuggan av en systemstrid mellan två olika stenografiska metoder: Arends och Gabelsbergs.
Det här var en het strid i Sverige. Och förbluffande uppmärksammad. Tidningarna skrev om fördelarna och nackdelarna med det ena eller det andra systemet. Man jämförde hastigheten, läsligheten, elegansen. Melin var gabelsbergare, det gamla, trötta system som var under en våldsam attack från arendsianerna, som var skickliga på marknadsföring och produktplacering. Mitt i striden svek Melin det gabelsbergska systemet och presenterade sitt eget. Melins. 1892 kom första versionen.
Melin hade – antagligen har det sipprat in något från militären här – en vision om att försöka göra inlärningen så enkel och systematisk som möjligt. Och det han utformade var ett system som visade sig vara extremt enkelt att lära sig, men inte riktigt lika snabbt som de andra stora systemen. Melinare vinner aldrig stenografi-OS.
Men det som hände var att stenografi blev tillgängligt. Ungefär samtidigt som folkrörelserna slog igenom, industrialiseringen tog fart i Sverige, kontorskorrespondensen svällde, så fick Sverige en folkstenografi. Poff, bara.
Det där med att det är lättlärt är inget snack. Melins system lär man sig på en vecka. Högst. Men sen gäller det ju att lära sig bemästra stenografin också.
Men stenografin tappade sin plats i överklassen. Det blev snarast en motsatt klassmarkör. Om kunnighet i stenografi var en egenskap en ung, bildad gentleman kunde skryta över vid mitten av 1800-talet, så var det nästan helt tvärtom hundra år senare. Stenografi var en nödvändig kunskap för unga underklasskvinnor på underbetalda, underordnade kontorsjobb.

Jag undrar om det här är något som forskats om. Om hur en elitkunskap förvandlades till en massornas färdighet på bara några årtionden. Från en intellektuell lek för en manlig överklass, till ett hantverksyrke för en kvinnlig underklass.

Jag har under mina år, fyllda av faror och äventyr, varit med om både ett och annat. Jag har ätit småkakor med afghanska överstar under granatbeskjutning och sovit under stjärnorna i Indien efter jordbävningar. Jag har haft rännskita i Eldsdyrkarnas tempel och tänt ljus vid Kristi grav. Vad allt har jag inte gjort!
Och så har jag lärt mig stenografera. Jag är melinare. Jag kan mycket väl vara en av Sveriges långsammaste stenografer, men när jag var som snabbast fick jag faktiskt Melinska stenografförbundets bronsmärke för mina prestationer. Men sen dess får jag nog erkänna att jag kroknat. Jag var över trettio när jag började lära mig stenografin och den är som ett språk: det är svårt att lära sig tala stenografi när man är för gammal. Men jag kan tecknen än i dag. Jag försökte från början att stenografera när jag gjorde intervjuer, men eftersom jag inte behärskade stenografin tillräckligt bra, fick jag lov och koncentrera mig på skrivningen, i stället för att föra ett samtal.
Men jag börjar fundera på om det inte vore skoj att damma av denna gamla kunskap. För det första: det är så härligt anakronistiskt, och så skönt språkorienterat. Det handlar om kunskap om hur språk fungerar, om hur skrivandet är utformat. Stenografin är utformad utifrån frekvenstabeller och teorier om ljudbilder och ljudkombinationer. Hela det melinska systemet är listigt utformat utifrån vilka ljud som är vanligast i svenskan och hur de oftast kombineras.
För det andra: eftersom tecknen är enkla – ett ljud, ett streck – borde det vara lätt att lära en dator läsa stenografi. Ett vanligt A har tre streck, och de kan vara skeva och olika långa. Ett stenografi-a är ett enda streck, kort, lutande, nedifrån och upp. Det går ju redan nu att skriva med penna på datorn, men alla gånger jag har försökt ha datorn trott att mina a är K eller L eller vadsomhelst, bara inte a.
För det tredje: det är så djädrans fränt.

En vanlig missuppfattning är att stenografi handlar om att skriva ner exakt det som sägs, precis lika fort som det uttalas. Det stämmer inte riktigt. Det handlar om att skriva ner det som sägs och det ska gå fort, men inte nödvändigtvis exakt det som yttras. En riksdagsstenograf, en av mina lärare, berättade om en fras som i protokollet löd:

”Då hans majestät konungen konstaterade att inga övriga frågor förelåg, förklarades mötet avslutat.”

Det som yttrades var:

”Jaha? Nähä. Dåså.”

Jag har nyss skrivit D-uppsats och funderade på om det inte hade varit fiffigt att skriva den på engelska. Men min engelska är rätt klen, och jag tänkte kolla hur långt det skulle gå att översätta sjuttio sidor text med webbverktyg. Inte långt, visade det sig. http://translate.google.com är i och för sig rätt så imponerande och litet hum får man ju ändå om vad det står på en webbplats på kinesiska när google förvandlar alltihop till svenska.
Men det är ändå en sur smak av smörolja och kugghjul i de här maskinöversättningarna. Vägen till Klockrike är en av de vackraste böcker jag vet, och jag skrev in ett litet avsnitt från sidan 116, där luffaren Bolle har en dröm:

Äntligen saktade tiden av, sedan tjugu släktled förgått, och han gled över i en dröm där han och en bondkvinna älskade varandra över allt på jorden. De kysses, smektes och älskade i obeskrivlig sällhet och innerlighet. Nu tyckte han i gengäld att all tid stod stilla. Deras älskogsnatt i en lada i skogen tog aldrig slut.
Lyckan tycktes vara evig. De hade kommit till den glänta i skogarna där det finns ett evigt torp och en evig kvinna i en evig älskogsnatt.
Han vaknade i Fivelstads socken, i Aska härad.

Så här blir det med Google Translate:

At last, slowed the passage of time for, then tjugu generations
förgått, and he glided over in a dream in which he and a farmer loved
each other more than ever on Earth. The kisses, smektes and loved in
indescribable bliss and fervour. Now he, in return, that all the time
stood still. Their älskogsnatt in a barn in the forest was never end.
Sors seemed to be perpetual. They had come to open the front door in
the forests where there is an eternal torp and an eternal woman in a
perpetual älskogsnatt.
He woke up in Fivelstads parish, in the Ash district.

Jag fylls av en viss ömhet ändå. ”Glänta” var lite svårt – ”open the front door”. Engelska ordet ”sors” har jag aldrig hört – finns det? Men den stackars maskinen gör sitt bästa, och det finns en funktion där man kan gå in och rätta. Intressant är det fräscha genusperspektiv maskinen erbjuder. Bondkvinna översätts med ”farmer”. Vips har luffarens dröm förvandlats till en tidig version av Brokeback Mountain.

Det ligger en ursprunglig känsla av njutning i kroppsarbetet. Jag har under några veckor grävt och kånkat, sågat och hackat, för att anlägga ett trädgårdsland. Svetten dryper och armarna värker. På kvällen är jag yr av trötthet, men känner en massiv tillfredsställelse över att se hur ett trädgårdsland håller på att uppstå.
Naturligtvis är det en lyx att få känna njutning över kroppsarbete. Hade jag varit bonddräng för hundrafemtio år sedan hade antagligen känslan varit lite annorlunda. Men nu, för mig, som normalt sitter och plippar vid en dator hela dagarna, är det en skön känsla att få upp en stenbumling ut jorden. För att inte tala om det rent euforiska i att besegra en stubbe. Att stå och bända med ett spett och höra materian ge efter… Det är på riktigt. Det är det här människan är byggd att göra: att bryta mark.
Jag romantiserar naturligtvis. Jag gör allt det här i min egen takt, och det rör sig om en jordplätt på kanske hundra kvadratmeter. Att kalla det ”bryta mark” är mest löjligt. Arbete i Dinky Toys-format. Jag pausar när jag är trött och ingen kommer och ryter över att jag latar mig.
Men ändå. Det är skönt att utföra ett arbete och se att något blir gjort. Det är skönt när arbetsdagen är över och armarna domnar och ryggen ilar. Spett och spadar är bortburna, jag har duschat. Jag har arbetat.