Lyxen med kroppsarbete.

Det ligger en ursprunglig känsla av njutning i kroppsarbetet. Jag har under några veckor grävt och kånkat, sågat och hackat, för att anlägga ett trädgårdsland. Svetten dryper och armarna värker. På kvällen är jag yr av trötthet, men känner en massiv tillfredsställelse över att se hur ett trädgårdsland håller på att uppstå.
Naturligtvis är det en lyx att få känna njutning över kroppsarbete. Hade jag varit bonddräng för hundrafemtio år sedan hade antagligen känslan varit lite annorlunda. Men nu, för mig, som normalt sitter och plippar vid en dator hela dagarna, är det en skön känsla att få upp en stenbumling ut jorden. För att inte tala om det rent euforiska i att besegra en stubbe. Att stå och bända med ett spett och höra materian ge efter… Det är på riktigt. Det är det här människan är byggd att göra: att bryta mark.
Jag romantiserar naturligtvis. Jag gör allt det här i min egen takt, och det rör sig om en jordplätt på kanske hundra kvadratmeter. Att kalla det ”bryta mark” är mest löjligt. Arbete i Dinky Toys-format. Jag pausar när jag är trött och ingen kommer och ryter över att jag latar mig.
Men ändå. Det är skönt att utföra ett arbete och se att något blir gjort. Det är skönt när arbetsdagen är över och armarna domnar och ryggen ilar. Spett och spadar är bortburna, jag har duschat. Jag har arbetat.