Vi går mot ett allt mer tillåtande och tolerant samhälle. Det som vuxna människor gör med varandra, frivilligt, respektfullt och kärleksfullt bejakas allt mer. Det här är kanske den vackraste politiska processen i världen just nu: förståelsen för att frivillighet, respekt och kärlek är det som måste vara norm i alla relationer mellan människor.
Vi bejakar njutningar; låt oss vända ryggen mot övergrepp, cynism och utnyttjande.
Men jag har en njutning som inte är socialt accepterad. En passion som fortfarande väcker anstöt: jag tycker om att se på TV. Jag är jätte-jätteförtjust i att se på TV. På TV, enligt tablå. Jag är måttligt förtjust i att hyra film eller spela in. Och det är inget roligt att se på film på datorn. Men att sätta sig på måndagkväll och titta på CSI. Eller Rapport klockan sju på morgonen. Eller House på fyran. Eller dubbelavsnitten med Mitt namn är Earl
på sexan på måndag klockan tio.
Att köpa en tröttsam box med alla Mitt namn är Earl-avsnitten och toktitta i två dagar… Nej, inte jag. Jag gillar känslan av att se fram emot att det ska bli dags. En liten liten julafton varenda måndagkväll. Jag gillar filmer och serier och nyheter. Jag tycker dokumentärer är tröttsamma, debattprogram skrikiga. Insamlingsgalor avskyr jag intensivt och vitglödgande. Idrott ointresserar mig massivt. Fotboll, hockey… fullständigt meningslöst. Musikvideor är också ointressant. Gör-om-mig-såpor och Bonde-söker-EU-bidrag-såpor (inte min rolighet, tyvärr, men rolig ändå) lockar mig inte. Men annars – jag älskar att se på TV.
Men det här är alltså något som kräver smussel och tystnad. Till och med bland mina gamla kolleger på SVT – alltså bland folk som ägnar sitt yrkesliv åt televisionen – är det prestigefyllt att säga: nej, jag tittar inte så mycket på TV. Varför? Jag har aldrig hört någon (utom kronprinsessan Viktoria och fotbollsspelaren Brolin) skryta över att de inte läser böcker. TV är det enda medium som liksom från början har en dumstämpel på sig. Att se på TV är dumt. Att lyssna på radio är smart. Vi vill vara smarta människor, alltså säger vi att vi lyssnar på radio och låtsas att vi inte har hört talas om dr House. För då kanske folk tror att vi är dumma, eftersom vi uppenbarligen tittar på TV.
Är det så, att man blir dum av TV, så må det vara hänt. Jag tänker fortsätta att sitta timtals framför TV:n och hänge mig åt den njutning det innebär att, på TV, enligt tablå, låta sig bli underhållen. Och jag tänker fan inte skämmas för det. Nä.