Kategori: Ett och annat

Det tröttsamma med FRA-lagen är att den gör oss alla till misstänkta. Jag säger inte så mycket om hemlig avlyssning som princip. Det är förmodligen en väldigt verksam och effektiv metod för att samla information om en misstänkt brottsling. Så om myndigheterna anser sig behöva avlyssna telefoner eller övervaka Internettrafik för att få tag på en konkret brottsling: go for it. Det är ett rimligt polisuppdrag. Däremot känns det inte rimligt att myndigheterna ska ha generell rätt att övervaka våra nät för att fånga upp felaktiga åsikter. Olämpliga yttranden. Orätta tankar.
I vissa situationer accepterar vi ganska lugnt att vår personliga integritet bryts. Till exempel på flygplatser, i säkerhetskontrollen. Vi fogar oss snällt i att folk anser sig ha rätt att snoka i våra väskor och kräva att vi tar av oss skor och bälten. Vi fogar oss i att vilt främmande människor kladdar med händerna på oss. Och vi gör det för att vi kan hålla med om att det är rimligt: min personliga säkerhet gynnas av att jag accepterar inskränkningen av min personliga integritet. Jag blir inte upprörd över att säkerhetspersonalen misstänkliggör mig Jag! Terrorist?!
Säkerhetskontrollen på flygplatserna är ett eländes skit, och jag undviker att flyga så mycket det går för att slippa de tröttsamma och förnedrande säkerhetskontrollerna, men jag accepterar att de behövs.
En generell övervakning av all Internettrafik är något annat. Först och främst är den omöjlig att slippa. Det är i dag praktiskt taget omöjligt att inte använda Internet. Därmed har hela folket gjorts till misstänkta terrorister. Det här är inte rimligt ur rättssäkerhetssynpunkt, att vi utsätts för integritetskränkande inskränkningar, utan att det finns någon brottsmisstanke mot oss.

En tröst i sammanhanget är att den mängd insamlat material blir så stor att ingen någonsin kommer att kunna gå igenom den. FRA är fascinerad av insamling av material, men tycker inte att det är särskilt intressant att sammanställa och bearbeta det insamlade. Till och med om man tänker sig att FRA använder sluga sökmotorer så kommer det insamlade materialet bara att ligga i en hög, och när terrordådet så inträffar, så kommer vi i bästa fall i utredningen efteråt kunna konstatera att, ja, redan för ett halvår sen fanns uppgifter i FRA:s insamlade material om att något sånt här var på gång.

Jag stod i kö i dag utanför en utländsk myndighet för att ansöka om ett visum. Vädret i dag har varit riktigt ruskigt i Mellansverige, och det var nätt och jämt plusgrader i Stockolm. Det var måttligt behagligt att stå i timmar utanför en utländsk myndighet i svinkyla och ösregn, och guschelov att jag hade paraply med mig.
De flesta köande var medborgare i det land, vars myndighet vi köade inför, och stämningen i kön var ganska argsint. Före mig stod bland andra ett förälskat par, en vältränad kille i t-shirt och inget parably och en gravid kvinna, bakom mig en arg tant och ganska berusad herre. Den berusade herren hade gormat i vakten – kön var dessutom bakom galler, så man måste komma in genom en gallerdörr för att ens få stå i kö! – och stod nu och småmuttrade precis så högt att vi som stod framför skulle göra allt för att låta bli att vända oss om för att titta på honom.
Efter en stund bestämde han sig för att gå fram till dörren, passerade majestätiskt hela kön och ställde sig att bulta på utlandsmyndighetens portar.
– Hallå! Ropade den arga tanten, – försök inte smita förbi, ni står efter mig, och jag står efter honom där (hon indikerade på mig).
– Ingen fara, jag vet var jag står, sluddrade mannen – ni står före, oroa er inte.
Mannen fortsatte att banka, precis så högt och irriterande som får utlandsmyndigheter att bli ännu mer slutna. Dock öppnades dörren, arg vakt tittar strängt och vår berusade herre öppnar munnen:
– Nu tycker jag att ni ska släppa in den där gravida kvinnan! Vi har stått här i nästan en timme i kylan och det är inte bra för gravida!
Vakten viftar omedelbart fram kvinnan (en svenska som inte har fattat ett smack av hela dramat), och hon får gå in och sätta sig i värmen.
Kön drabbas av en känsla av skuld: den ende som tänkt på någon annan än sig själv, var ett orakat fyllo. Vi andra bevakade vår plats i kön.

Att grilla är förmodligen ett av de svåraste sätt som finns för att laga mat. Det är till och med krångligt att slå på spisen. Att få glöd tar timmar, sen tar det fyra minuter för korvarna att förkolna och därefter har man glöd förgäves resten av natten. Jag misstänker att grillning är en av huvudorsakerna till växthuseffekten.
Men visst ska grillen fram; annars blir det ju ingen sommar. Spelar ingen roll om det blir bra eller inte – det handlar om principer. Är det sommar ska man grilla. Grillar man, så är det sommar.
Häromdagen visades ett TV-program om grillning. ALLT kan grillas, var programmets tagline, och så plockade man fram en gasolgrill på sju ton och fräste lök på en stekbricka. Ja, visst fan kan man grilla vad som helst på ett restaurangkök. Det var ett av de minst inspirerande matlagningsprogram jag någonsin sett, och då ska man veta att jag har rätt svårt att bli inspirerad överhuvudtaget av matlagningsprogram.
Vi har en typisk förortsgrill, kolgrill, klotgrill. Den är inte så dum, men den funkar inte alls för att göra sjasjlyk – den ryska sommarens paradmat. Marinerat kött på grillspett, serverat med rå lök, svart bröd och röd sås av berberis. Till sjasjlyk ska man ha ved: först barrträ för att få upp elden, sen björk för att få glöden, och sist fruktträd för att få rätt arom. Själva köttet marineras enligt urgamla hemliga recept, där marinaden kryddas med öl, granatäppelsaft, plommonsås… alla har sina egna. Det här är Rysslands stora samtalsämne om somrarna: bästa marinaden. Köttet ska helst vara lammkött, men fläsk funkar också. Nötkött är svårt att få bra.
I Gorkijparken finns sjasjlykserveringar precis överallt, man kan beställa flera olika spett som tillreds inför ens ögon. Själva grillen kallas mangal, spetten sjampury. Spetten är förresten platta eller v-formade för att köttet inte ska snurra runt. Runda grillspett, av det slag som säljs i Sverige, är värdelösa, eftersom det är så svårt att vända på steken. Köttslamsan bara snurrar runt.
Sjasjlyk är förmodligen det enda bestående arv av Sovjetunionen som rotat sig i Baltikum. Även där plockar folk fram sin mangal och sina sjampury och röken från tusentals sjasjlykgrillar ligger tät i sommarstuguområdena runt Tallinn, Riga och Pärnu.

Efter sladdslakten häromveckan så fick jag ju lov att göra en felanmälan för att låta yrkesmän utföra vård på min teleutrustning. Och det gick ju bra. Jag fyllde i ett formulär på datorn (hemma, eftersom den i stugan ju var paj, tack så mycket), och efter någon dag ringde en trevlig herre och gjorde upp om tid.
På den överenskomna tiden kom herrn i fråga och utförde professionellt och fermt alla de nödvändiga reparationerna, och nu fungerar bredband och TV och telefon och jag har dessutom behärjat ett par hasslar som uppfört sig på ett fräckt och påstridigt sätt. De hasslarna ska strax bli flis.
Telefonreparatören var en gammal televerkare från den tid då televerkspersonal hade uniform med skärmmössa av militärt snitt, och de körde runt i brandgula volvoar som det stod TELE på. En bildad man som sett det mesta som finns av hemslöjd i telefonvägen. Mitt slöjdande var inte ens mitt fel! Det var jacket som i just mitt fall var felkonstruerat. Skarven var korrekt utförd, men det set jag köpt var defekt. Tänk, va? Här gick jag omkring och uppfattade mig själv som en patetisk amatör, och så visar det sig att det inte var mitt fel. Telereparatören fick kakor till kaffet också.
Han visste allt som fanns att veta om järnhanteringen här i Norduppland och talade med stort engagemang om kolmilor och myrmalm, jag fick nästan lust att klippa sönder lite fler sladdar för att få nya besök av trevliga och proffsiga telereparatörer.
Fast ärligt talat är det lite svårt att riktigt engagera sig i vare sig bredbandet eller alla hundra kanalerna på TV, när hängmattan drar, så jag har hängt nästan hela helgen i hängmattan och läst detektivromaner. En vecka ledigt kvar, sen börjar jobbet.

Så skaffade jag bredband och en miljon TV-kanaler till sommarstugan i skogen. Kopplade in. Insåg att ”första jacket” satt obekvämt för att koppla ihop systemet med TV:n, och köpte en ”flytta-första-jacket-sats”.
Skruvade fast, kopplade in. Allt funkade glimrande. Dock: sladden var tjugofem meter lång, och så långt hus har inte jag. Och nu var det faktiskt så att jag tyckte att det såg skräpigt och ovårdat ut med trasslig telefonsladd överallt – jag ville att det skulle se PRYDLIGT ut! Jag vill ha ordning i min vardag, för att kunna vara kaotisk i mitt skapande. Så jag satte igång att fästa sladden snyggt bakom lister och runt dörrposter. Och i settet ingick en skarvdosa. Det var bara att kapa och skarva. Så då gjorde jag det.

Ja, och sen dess råder radiotystnad. Inte bara upphörde mina möjligheter att koppla upp mig mot Internet – jag klippte av telefonkontakt och TV-mottagning också. Det riktigt kändes hur skogen tog ett par tre steg närmare huset. Snart kryper rötterna in genom fönstren, fjättrar mig vid golvet och precis utom räckhåll ligger avbitartången. Jag sträcker armen till det yttersta, men den framryckande skogen håller fast mig: inget djävla Internet i våran skog!

En vanligt torsdagkväll konstaterar jag att det kliar lite i halsen. Samma natt vaknar jag av att jag har ont i halsen, och morgon därpå värker kroppen och snuvan står som små fontäner ur näsborrarna. Jag har blivit tokförkyld. Samtidigt är det massor som ska göras, och det duger inte att ligga i sängläge och äta förkylningspiller. Hårt arbete, disciplin och gräsklippning – detta är min lott, trots att det igenkligen är så otroligt synd om mig.

Återkom nyligen efter en liten resa. Resan kan vi diskutera någon annan gång, men just nu känner jag en viss lust att tala om att åka flyg. Att åka flyg borde antagligen kunna betraktas som det tröttsammaste sätt att resa som tänkas kan. Jag är inte ett dugg flygrädd, men jag tycker jätteilla om att flyga. Det är obekvämt, bullrigt, miljöfarligt. Dyrt är det också. Men framförallt: obekvämt. Och tråkigt.
Det börjar vid incheckningen. Vi kommer i allt för god tid och måste vänta på att incheckningen börjar. Eftersom vi ska flyga till Sverige är nästan alla svenskar och ställer sig disciplinerat i en kö. En tjänsteman kommer och säger åt oss att det kommer att vara två köer. Normalkaos utbryter, eftersom många ser sin chans att komma bättre till. Efter en stund står vi i en och en halv kö. Det är två köer i början, men eftersom en oherrans massa människor ska flyga så slabbar de båda köerna ihop efter en tjugo-trettio meter.
Sen, när vi väntat i cirka fyrtio minuter, öppnar en incheckning. Vi står nu i en och en kvarts kö, eftersom de båda täterna raskt slås ihop. Slås är ett bra verb, eftersom det ger en viss känsla av det lågintensiva våld som uppstår när två kötäter (vilket i sig är ett omöjligt ord) ska förenas. Incheckningen är mördande långsam, och vi inser att det var ganska bra att stå och ha tråkigt i fyrtio minuter i onödan, eftersom incheckningen av de fyra första, före oss, tar tjugo minuter. (Väl i planet är en dam från Göteborg extremt upprörd över att det inte fanns tid att handla. De hade stått långt bak och närapå fått springa till boardingen. Vi hann inte HANDLA! upprepar hon. Så småningom går flygvärdinnorna runt och säljer ”taxfree”, och damen från Göteborg handlar en jätteask Toblerone och blir lugn. Jag som trodde att hon ville handla sprit!)
Nå. Vi hann ju HANDLA så mycket vi gitte, men eftersom det var inom EU så är det ju ingen vits med det hela. Det är ju liksom inrikesflyg numera.
Väl i planet utsätts man för buller, högljudda göteborgare och trånga säten. Timme efter timme sitter man fastklämd i en sällsynt obekväm stol och lyssnar på göteborgska. För femtio kronor får man köpa en smörgås så liten att man först tror att det är en smula.
BBC World visar reklam för Qatar Airways hela tiden. Lyx och elegans, vackra flygvärdinnor och inga göteborgare. Åtminstone säger de inget om att de har göteborgare ombord. Benutrymme som på en fotbollsplan. Men vad ska man till Qatar och göra?

För Mancur Olson, en amerikansk ekonom, var idealism något fullständigt obegripligt. En del av hans forskning ägnades åt mysteriet: varför i helvete engagerar sig människor i ideella rörelser? Han kom fram till en formel som kallas Olsonparadoxen. Så här funkar den:

Två människor skulle båda gagnas av (till exempel) ett regeringsskifte. Den ene, person A, engagerar sig i en rörelse för att få till stånd regeringsskiftet, den andre, person B, gör det inte. Om man ser det här rent krasst ekonomiskt så innebär det att person A investerat kapital (tid, risk…), medan person B inte gjort det. BLIR det ett regeringsskifte blir ju person A:s vinst MINDRE, eftersom han gjort utlägg, än person B:s. Det är alltså, rent ekonomiskt, bättre att INTE engagera sig. Och eftersom människor är förnuftiga, så borde de alltså inte engagera sig. Ändå gör de det. Det är Olson-paradoxen. Varför envisas förnuftiga människor med att engagera sig.

Och nationalekonomerna i hela världen har rynkat sina pannor och förundrats över Olsonparadoxen.

Men en indisk forskare, Dipak Gupta, löste paradoxen genom att lägga till ytterligare en variabel i ekvationen. Vi kan nämligen göra olika slags vinster. Vi kan göra en personlig vinst, och vi kan göra en vinst som kollektiv. Och eftersom längtan efter att tillhöra, vara delaktig, är oerhört stark hos människor är just viljan att erövra vinst för gruppen stark.

Ta en kö. Det bästa stället att stå i en kö är längst fram. Ändå väljer till och med nationalekonomer att ställa sig längst bak. För att de vill inte utsätta sig för det sociala trauma det innebär att ha en hel massa människor som skäller på dem. Kostnaden för den personliga vinsten blir för stor, och genom att disciplinerat ställa sig i kö utan gruff blir vinsten för kollektivet större och alla mår bra.