För Mancur Olson, en amerikansk ekonom, var idealism något fullständigt obegripligt. En del av hans forskning ägnades åt mysteriet: varför i helvete engagerar sig människor i ideella rörelser? Han kom fram till en formel som kallas Olsonparadoxen. Så här funkar den:
Två människor skulle båda gagnas av (till exempel) ett regeringsskifte. Den ene, person A, engagerar sig i en rörelse för att få till stånd regeringsskiftet, den andre, person B, gör det inte. Om man ser det här rent krasst ekonomiskt så innebär det att person A investerat kapital (tid, risk…), medan person B inte gjort det. BLIR det ett regeringsskifte blir ju person A:s vinst MINDRE, eftersom han gjort utlägg, än person B:s. Det är alltså, rent ekonomiskt, bättre att INTE engagera sig. Och eftersom människor är förnuftiga, så borde de alltså inte engagera sig. Ändå gör de det. Det är Olson-paradoxen. Varför envisas förnuftiga människor med att engagera sig.
Och nationalekonomerna i hela världen har rynkat sina pannor och förundrats över Olsonparadoxen.
Men en indisk forskare, Dipak Gupta, löste paradoxen genom att lägga till ytterligare en variabel i ekvationen. Vi kan nämligen göra olika slags vinster. Vi kan göra en personlig vinst, och vi kan göra en vinst som kollektiv. Och eftersom längtan efter att tillhöra, vara delaktig, är oerhört stark hos människor är just viljan att erövra vinst för gruppen stark.
Ta en kö. Det bästa stället att stå i en kö är längst fram. Ändå väljer till och med nationalekonomer att ställa sig längst bak. För att de vill inte utsätta sig för det sociala trauma det innebär att ha en hel massa människor som skäller på dem. Kostnaden för den personliga vinsten blir för stor, och genom att disciplinerat ställa sig i kö utan gruff blir vinsten för kollektivet större och alla mår bra.