Kategori: Ett och annat

Askö. Från ryssvärme – rysshetta, snarare, i Moskva, storstadsbuller, tunnelbaneträngsel, espresso på uteserveringar. klubbar, pubbar… – till tystnad, svalka och en närmast bländande grönska hemma i pörtet i skogen. Det kan knappast kännas egendomligare. För bara några timmar sen kunde jag höra porschar dundra förbi på Mosfilmovskaja; nu kan jag, med lite ansträngning höra gräset växa: pumporna hörs definitivt – ett lite gurkaktigt knekande där de fyllnar till invid pärlanne. Jag är hemma, men en vecka i en världsstad sätter sina spår. Jag hade nog gärna stannat lite till.

Askö. Det är som det sägs i Karl-Bertil Jonssons julafton: ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå ett välordnat samhälle vilar. Och nu har jag utfört ett arbete väl, och både jag, med en inre tillfredsställelse, och det välordnade samhället vilar. Kära läsare: det lyckades mig att sammanfoga vattenledningen med tvättmaskinen, och i detta nu, i skrivande stund ska jag kanske förtydliga, tvättar tvättmaskinen min första tvätt.
Ett par dagars skrämmande möten med den främmande hantverksdiskursen: ”vad äre för dimension?” ”Talar du om ett utkast?” Ett par onödiga vändor till och från röraffären, men nu har jag skruvat itu, satt ihop, tagit isär, vridit runt, skurat upp, skurit av, lagt blånor, bytt blånor. Och nu är arbetet utfört. Den nya, blanka maskinen morrar belåtet och tuggar lystet på mina underkläder.
Jag, däremot, ska värma gårdagens svamppytt. Det kommer också att skänka en inre tillfredsställelse.

Askö. Första fredagen på semestern. Vacker dag med många timmar i hängmattan. Jag har en utomordentligt bekväm, behagligt skuggigt placerad, hängmatta, och däri har jag legat och läst John Ajvide Lindqvists Människohamn.
Min tvättmaskin leveraredes också, men leveranskille berättade att jag behövde en koppling för att koppla in maskinen. Så jag letade fram en polygrip och började rörmoka.
Naturligtvis vet jag att man ska stänga av vattnet i förväg, så allt gick utmärkt. Och naturligtvis vet jag att det finns hur många dimensioner som helst på rör, så jag mätte. Och sen tog jag cykeln för att ge mig av till stan. Östhammar, alltså. Och rörmokarbutiken var naturligtvis semesterstängd: även rörmokare har hängmattor. Så jag handlade kopplingen på en byggvaruaffär. Och naturligtvis var det ingen där som hade minsta hum om vad som krävdes. Men jag köpte en koppling och cyklade hem. Och naturligtvis passade inte utrustningen det minsta.
Men det var roligt att vara i en stad och inte i en skog. Jag pumpade cykeldäcken och besökte biblioteket. Jag får tvätta en annan dag.

Askö. Häromnatten drömde jag att jag rensade ogräs. Jag nöp till om kvickrot och maskros och drog upp långa, långa rötter. Och i dag slog drömmen in! Under större delen av förmiddagen har jag knäböjt i grusgången och nupit om kvickrot och maskros och dragit upp långa, långa rötter. Coolt. jag är synsk!

Askö. Okej, tomten är översållad med smultron. Röda små skenfrukter i gräset. Och jag undrar mest – vad är dealen. Nog är väl jordgubbar bättre? Inte är det som relationen vildhallon – trädgårdshallon, där vildhallonen helt enkelt är vansinnigt mycket godare. Men jordgubbar är ju svårt mycket godare än smultron, dessa överreklamerade små underjordgubbar. Fast jag gillar namnet: smultron. Jag tycker det är lite spännande att bär nästan alltid på svenska slutar på -on: lingon, hjortron, odon, hallon… Melon. Citron.
Anyway – det är väl lite rart med små barn som plockar smultron på ett strå, men på det stora hela är väl smultron ganska meningslösa. Rara, men meningslösa.

Askö. Det finns ett särskilt slags guld som bryter fram när regnet upphör. Ett guld i buskarna och träden. Det finns ett annat slags guld i talltopparna sent på kvällen, när solen gått ner, utom för tallarna, som fortfarande kan se solen när de står på tå. Ytterligare ett slags guld finns mellan veden just innan elden tar sig i spisen. Och så finns guldet i den flädersaft som mognat färdigt. Det finns guld överallt; jag är en mycket rik man.

Askö. I en stor gryta mognar flädersaften. I kväll kommer jag att ha fyra liter av den märkliga saften, och redan i eftermiddag ska jag göra en ny sats. Jag hade aldrig smakat fläder innan jag gjorde min första sats i fjol – mest på skoj, eftersom jag har ett stort fläderträd. Nu är flädersaften liksom själva essensen av sommaren. Själva meningen med det hela. Det långsamma i processen hör också till saken: saften ska mogna i flera dagar – det är som sommaren själv: man får ha tålamod. En blandning av överdåd och otillräcklighet. En underbar blandning.

Oderzo. Det regnar. Hela veckan har varit mulen, men några enstaka solglimtar mitt på dagen. Men morgnarna och kvällarna har präglats av regn. Det är sex mil till Venedig och jag är i ett Italien som inte kommer med i turistbroschyrerna. Vi hittar nätt och jämt en restaurang! Ett par snabbmatsställen och några kaféer, men var är alla familje-trattorior? Var hittar vi ställena där gamla mormor lagar pasta enligt nedärvda recept och gamla Onkel Giovanni ljuger historier om hans tid som partisan? Inte i Oderzo. Men det är ändå på något vis uppfräschande med att besöka en liten stad utan större attraktion för turister. Det är liksom äkta ogenuint. Inga rutiga dukar har lagts fram, och gamla mormor tinar La Famiglia della Dafgårds Low Fat Saltimboccia i mikron i sin Programma della Millione-lägenhet.
Vi åker till Venedig och hela det genuint genuina turist-Italien möter oss, med Munu Turistico för 19 euro och somaliska killar som säljer Golce e Dabbana-väskor intill Rialtobron. Äntligen känner vi igen Italien. Bara vädret är fel. 15 plus och regn i Italien är inte trovärdigt.
Jag kommer hem till svenska skogen klockan två på natten, och soluppgången kan skönjas borta i norr. I dag ska jag äta sill i solgasset.