Kategori: Ett och annat

Askö. Ja jag har inte kunnat släppa det där med att Birgitta Dahl satt och stickade på Öregrundsbussen. Sveriges förra talman. Miljöminister. En av vårt lands mest namnkunniga politiska gestalter satt och stickade på bussen till sommarstugan och färgsolig brittsommarlördag. Och Enn Kokk satt och läste. Och hela scenen var en illustration till den märkliga svenska synen på överhet.
Vi har svårt att tolerera överhet. Hierarki. Vi accepterar tanken på en STAT, men inte på att vissa människor är satta att regera över oss andra. Det är här jag tror den berömda danska Jantelagen kommer in. Vi gillar inte när andra försöker vara överhet. Ofta beskrivs det här som en manifestation av avundsjuka, men det är ju lätt att notera att Jantelagen bara träder i kraft när någon försöker inta en överhetsposition. Uppföra sig som om hon vore lite bättre. Vem har någonsin uttryck ”svensk avundsjuka” inför NHL-proffsen som tjänar mer än vad Percy Barnevik någonsin gjort. Men Foppas framgångar placerar honom inte i en hierark. Carl Bildt var illa sedd som statsminister, men blev respekterad så fort han slutade lägga sig i landets styrelse.
I Fältskärns berättelser uttrycks tanken om att det inte ska finnas något mellan Konung och Bonde. Och är det inte så: vi tolererar tanken på en STAT, men inte på en ÖVERHET.

Askö. Bussen från Uppsala reser genom en storm av färger. Björkgyllene och lönnrött, grangrönt. Solen står lågt och hela Norduppland skimrar, i skuggorna ligger frosten kvar som diamanter. Birgitta Dahl sitter i bussen och stickar på en brandgul tröja. Vinden biter i kinden när jag cyklar från busshållplatsen. Hösten är verkligen en vår.

Askö. Gråheten hos en alldeles för tidig lördagmorgon. Som en tung hästfilt. Som dammråttor. Som oputsat silver och tenn i en låda. Till och med ljuden är grå: knastret i frostgräset på väg till utedasset. Gårdagens brasa luktar grå aska och när solen går upp är hon grå.

Askö. I dag släpade jag och kånkade och slängde. Jag har haft en massa bråte här, och det var tid att befria sig från det onödiga ägandets börda. Redan förra veckan hade jag rensat ut en massa skräp och lagt i stora högar på gården. Nu hade jag en skåpbil till mitt förfogande, och skräpet skulle på tippen.
En härlig solig oktoberdag – brittsommar när den är som brittsomrigast. Och en skåpbil och massor med sopor. Och ingen trängsel på tippen i Väddika. Det var bara jag och några hantverkare, och vi hälsade så där, som bara det fysiska arbetets män hälsar. Tre vändor blev det. Och sen – till Uppsala för att lämna tillbaka maskinen. Mer manligt utbyte. Jag hade till och med tankat rätt – med diesel. Sen vandrade jag in till stan och tog en latte på en bokhandel.

Askö. I dag är det fyrtio år sen John Philip Sousas patriotiska marsch Liberty Bell för alltid kom att förknippas med bisarr brittisk humor. Ingen armé i världen skulle kunna marschera mot fronten till Liberty Bell längre, så strängt taget innebar premiärvisningen av Monty Python’s Flying Circussssssss ett litet steg på vägen mot världsfred.
Alla har sin egen favorit, men jag tycker en fascinerande scen i just det allra första avsnittet är, när världen är på väg att tas över av utomjordiska gräddbakelser som förvandlar alla människor till skottar, för skottar är så dåliga på att spela tennis så då kan de utomjordiska gräddbakelserna vinna Wimbeldon.
Det tog väl några år innan MP kom till Sverige, men jag minns de där gräddbakelserna som något fullständigt revolutionerande. Det var ingen som liksom resonerade i de där banorna i Vännäs i början av 70-talet.

Askö. I morse var världen av silver. Gräsmattan bestod av luciaglitter och regntunnorna var förvandlade till hockeyplaner för möss. Hösten marscherade in och tog kommandot över världen. Växterna, utom floxen, böjde genast huvudena undergivet: en ny härskare härskar.

Jag känner att jag måste reda ut hela förvirringen kring de arma pajas-nazisternas prat om al-Ghazali. Ledarskribenten, herr Suk, talar om hur han fördömde matematik och ledde in islam på en väg bort från förnuft och vetenskap.
Abu Hamid Mohammed ibn Mohammed al-Ghazali är i själva verket en av de intressantaste och mest sofistikerade tänkarna i världshistorien, och det han gjorde var att han tog avstånd från föreställningen om att man förnuftsmässigt kunde bevisa och beskriva det gudomliga. Gud kunde bara, enligt al-Ghazali, upplevas i det personliga mötet.
Al-Ghazali tog starkt avstånd från en tidigare tradition i islam, där man använde grekisk filosofi för att bygga gudsbevis – det är den som kallas mutazailism. Al-Ghazali var en av de första tänkarna som på allvar skilde på tro och vetenskap. Det finns ingen motsättning, men de har helt olika funktion. Al-Ghazali fördömde inte matematiken eller naturvetenskapen, men han bevisade att de var meningslösa för att säga något om Gud.

Askö. Efter en stärkande och solig cykeltur till den lokala handlaren finner jag en nazisttidning i postlådan. Sverigedemokraterna föreställer sig uppenbarligen att Roslagen är en passande miljö för hatfylld propaganda. Men efter att ha läst tidningen ganska noga konstaterar jag att det här inte kan vara Sverigedemokraternas tidning. Det MÅSTE vara killinggänget!
Jag har trott att Sverigedemokraterna försökt skapa en lite prydlig image, men här är det liksom hela tiden… Det är liksom: tänk va hemskt med svält, och dom svälter i Afrika. Om vi får hit negrer så kommer svälten hit.
Denna nusvenska Der Stürmer är nästan hisnande pinsam. ”Araber har ett för oss främmande kroppsspråk, de skriker och tränger sig”. Jobbigt i liftkön, fy fan. ”Sodomistuppvisningen Gay Pride”. Hallå!? Serietidningen Pondus hyllas som ”politiskt inkorrekt” – dvs orädd. Den stackars barnfilmen Wall-E hyllas för sitt ”sunda budskap”.
Ledarskribenten förvirrar sig i ett resonemang om hur den islamska rörelsen mutaziliterna krossades av ”Imamen Al-Ghazali”, som ”fördömde bland annat matematiken”. Det är lite tjusigt med denna namedropping, men redaktören visar på just det här viset upp att han blandat ihop precis allt.
Tidningen bygger upp ett patriotiskt crescendo som exploderar i ett klimax i form av ett recept på Korv Stroganoff med ris. ”Jag gör ingen annan korv stroganoff längre än just denna”. Riktigt lång korv stroganoff. Mmmm. När författarinan även skriver att hon blev ”förvånad i slutändan”… Jag vet inte om jag vill bli förvånad i just slutändan, och i synnerhet inte av lång korv stroganoff.
Efter Piratpartiet: välkomna till Pajaspartiet de löjliga.