Kategori: Ett och annat

Jag är en stor tvättstuguentusiast. Denna demokratiska institution, som ger vanligt folk tillgång till kvalificerade och kraftfulla tvättmaskiner. Denna multikulturella mötesplats. Men i dag utsattes jag för min första tvättstugulapp: ”Jag har tagit fel tid”.

Här kommer jag full av förväntan och smutsvätt för att tvätta min smutsiga byk, och så möts jag av en tvättstugudörr med dubbla lås och en sån lapp, skriven med darrig pensionärshandstil. Jag kommer inte in i tvättstugan. Om jag inte skulle använda trubbigt våld mot låset. Och tvättiden efter är upptagen och i morgon är själva jag upptagen.

Plötsligt förstår jag känslorna bakom formuleringar som ”Den som inte rensar luddfiltret ska dö”. En känsla av hopplöshet, av andra människors förakt för gemensamma regler. Jag inser den bottenlösa egoismen som låter en människa helt cyniskt gå in i en bokad tvättstuga och STJÄLA den av mig. Det finns ondska som krigsförbrytartrimunalen i Haag liksom aldrig når fram till. Och en säck av otvättad tvätt får vänta på bättre tider. Lediga tider.

Och utanför töar rekordvintern bort som metronomslag i en begravningsmarsch.

Uppsala. Som alla vet är kafé Fågelsången den plats i Svealand dit våren kommer först. Och det är nog enda anledningen till att kafé Fågelsången är ett angeläget besöksmål, närhelst man kommer till Uppsala så här års. Och det är fantastiskt. Solen gassar mot väggen, och där sitter man och slickar i sig sol och kaffe. En hundspannshund som irrat söderut i rekordvintern nosar runt och skapar känsla av söderläge i fjällvärlden. Kanske är kaffet godare på alla andra kaféer, kanske är bakelserna kladdigare och kakorna knaprigare. Men ingenstans är våren lika mycket vår som på Fågelsången.

Askö. Självklart vet jag att sär skrivningar är den bildade medelklassens instrument för att bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Genom att ursinnigt fnysande peka finger mot ”Kassa medarbetare” uttrycker vi vår egen briljans, kontroll över språket och guvetvad. Men rubriken ovan är inte en särskrivning, utan en beskrivning av situationen just nu. I synnerhet här i min sommarstuga. Här råder en dimma som är så tjock att man inte ens ser dimman. Grå tjock är i vägen för diset. Jag är här för att skotta snö – smart att vänta en vecka för länge. I stället för att skotta snö förra veckan, när snön var kall och lätt, väntar jag till nu, när snön är våt och tung och jag dessutom först måste skotta undan dimma innan jag kommer till själva snön. Och het… Ja, skotta regnvåt blötsnö så får ni se vad ni blir.

Ändå. Roslagsskogen är härlig i gråheten. Gråsnön brutal och ärlig och man riktigt hör snödropparna knacka på drivorna underifrån. ”Stick nu!”

Sjöwall–Wahlöös tio böcker om Martin Beck och hans kollegor är en vändpunkt i svensk deckarhistoria. Jag tycker att de flesta av böckerna är vidunderligt usla, representerar ärkereaktionära och kvinnofientliga åsikter bakom en mask av VPK-svammel. Men likväl – böckerna ändrade inriktningen på den svenska kriminalromanen. Den sociala deckaren slog igenom. Och ganska tidigt filmatiserades böckerna, både i Sverige och utlandet. Än har väl ingen lyckats överglänsa Bo Widerbergs Mannen på taket. Ingen film-Beck knäcker Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck.

Den starka sociala – socialistiska – inriktningen på Sjöwall–Wahlöös böcker ledde till att åtminstone en blev översatt till ryska under sovjettiden – Polis, polis, potatismos. Och även den blev film.

1979 kom filmen Avbruten middag – Nepabeigtās vakariņas – i regi av den lettiske filmskaparen Jānis Streičs. Den filmen är ALDRIG med i listorna över filmatiseringar av Sjöwall–Wahlöö-böckerna. Men en god vän som bor i Lettland kunde förse mig med ett ex (på ryska). Jag såg den i Riga sommaren 1985, och mina minnesintryck stämmer nog: det är en ganska usel film. Martin Beck är en stilig kvinnotjusare, förfaren i karatesparkar. Filmens egentlige hjälte är Per Månsson, den skånske polisen, som i den här filmen är en gräsligt fet och svettig herre. Och allt är på plats: skumma Säpoagenter, fala damer, cyniska miljonärer. Och så ett stackars Riga som försöker spela Sverige. Här och där har man satt upp skyltar ”Texaco”, ”Bank”, ”Ikea”, för att det ska se ut som i utlandet. Ett par barer på utlänningshotell får agera depraverade nästen för de cyniska miljonärerna, och lettiska statister i sovjetiska klänningar gör sitt bästa för att se ut som… ja, vad som helst utom lettiska statister i sovjetiska klänningar.

Det är fullständigt underbart.

I går skulle jag till Stockolm för att hylla min vän Mikael Granlöf på hans femtioårskalas. Och till Stockolm måste man åka tåg; det är för långt för att cykla, och jag var dessutom lite osäker på hur bra plogat det skulle vara. Tåg alltså.

Självklart visste jag att det rådde snökaos, så jag höll god koll på förseningarna. Ett groteskt försenat Göteborgståg, alltså ett tåg från Göteborg, skulle komma till Enköping klockan 16, så det passade ju bra.

Väl på stationen hade det groteskt försenade Göteborgståget föresenats intill absurdum, så nästa tåg skulle vara ett starkt försenat tåg från Örebro. Klockan 16.44. Vilket justerades till 16.52. Vilket justerades till 17.03. Som till slut blev kvart över.

Men då kom det! Och jag noterade det alldeles speciella ansiktsuttryck som bryter ut, när ett starkt, om än inte ännu groteskt, försenat tåg syns genom snöröken. Ett leende av lättnad och ironi, med en grundton av irritation och kanske rentav desperation. Men det är lättnaden som ler. Alla blir genuint glada över att det tåg som skulle kommit kvart över tre sniglar in på stationen två timmar försenat. Och det är faktiskt ganska okej att man får stå.

Vi bättrade på förseningen med ytterligare en halvtimme, och jag kom en timme för sen till Mikaels kalas. Men å andra sidan fick jag ju gå ganska tidigt för att hoppas på att hitta ett tåg tillbaka.

Tåget hem var förunderligt lite försenat, men Enköping totalt igensnöat. Nysnö till högt upp på vaderna, och underbart spännande former på snön som drivit upp mellan bilar. Det är fantastiskt med den här vintern. Varför är den snart slut?

I dag övade jag att ha lite bråttom. Inte i spåret, men utanför. Jag ska till Stockolm nu på förmiddagen, och hade ursprungligen tänkt strunta i att springa. Men så vaknade jag en halvtimme tidigare än jag tänkte mig, och bestämde mig för att testa att INTE ha tre fyra timmar till stillsam återhämtning. Jag har märkt att det går lite snabbare att komma upp ur medvetslösheten efter löprundan. Nu kommer jag att vara i Stockolm nysprungen och stark.

I lurn i dag:

Cyber People – Doctor Faustus

Кино – Стук

Shellac – This is a Picture

Koto – Japanese War Game

Free Kitten – Loose Tips

Bowery Electric – Things’ll Never Be the Same

Запрещенные барабанщики – Москва–Махачкала

Shellac – Canada

Shellac – Rush Job

På söndag är det nyår. Enligt den kinesiska kalendern inleds tigerns år, och det är, enligt samma kalender, även MITT år! 1962, 1974, 1986, 1998, och så nu, i år. Var tolfte år får vi tigrar fritt mumsa av den himmelsk harmonins whiskas. Mmmm. 2010 års element är metall, och dess natur är yang, den varma jorden.

Och vad kommer det nu att få för betydelse? Med viss säkerhet kan jag säga att ”förändringar kommer att inträffa”. Jag tror mig också veta att ”saker kommer att hända”. Jag kommer att få pengar. Jag kommer att ha ont. Jag kommer med all sannolikhet att dricka te, och jag vet att jag under detta härligt randiga tandiga år kommer att åka tåg. Järnvägens syllar är ju som tigerränder på den varma jorden, under rälsens metall. Järnvägen är ju likväl en symbol för självaste yin-yang-dualismen – den ständigt orörliga banan är ju förutsättningen för det ständigt rörliga tåget. Det minsta rollerna förändras blir en katastrof – om rälsen börjar röra sig, stannar tåget.

Så blir tigerns år för mig, som tiger. Och när jag dessutom är lejon enligt den okinesiska kalendern… Ett år med klös!

För några år sen halades den sovjetiska flaggan från Senatshuset i Kreml, och åtminstone jag trodde att de sovjetiska idealen var döda och begravda. Visst väsnades en massa nostalgirörelser i och utanför ex-SSSR om en gammal god tid som aldrig existerat, men på det stora hela var de ideal och värderingar som Sovjetunionen representerade historia.

Men så upptäcker jag att utan att någon märkt det har USA förvandlats till en Sovjetrepublik. Kanske inte politiskt ännu, men kulturellt, socialt.

Ett grundelement i Sovjetideologin var ”familjekulten” – familjen var kommunismens innersta kärna. Sovjetunionen hävdade en starkt traditionell heterosexuell familjetyp där mannens uppgift var att försörja och leda, och kvinnans – omsorg och underhåll.

Vi tror väl lite till mans (och kvinns) att det här är ett familjeideal som är på väg bort, men så ser jag på TV5 hur en superamerikansk TV-serie – Seventh Heaven – hävdar rent sovjetiska familjeideal.

Okej, vidare. I det USA jag minns från när jag var liten rådde idealet ”Ensam är stark”. En amerikansk hjälte var alltid en ensam maverick som gjorde uppror mot trångsynta regler och litade till en högre moral. Om en Bad Guy kunde gömma sig bakom advokater och idiotiska lagar, så hade Dirty Harry alltid den moraliska rätten att gripa, döma och utföra domen. Det fanns en rättare rättvisa i individens moraliska kompass.

I dagens Sovjet-USA representeras rättvisan av ett arbetande kollektiv inom offentlig sektor. Helst inom försvarsmakten eller de rättsvårdande myndigheterna. Ofta inom vård och omsorg. Likväl – ett kollektiv. Samarbete, respekt för hierarkier – sådana är idealen i det USA som manifesterar sig i masskultur.

Jag noterar också att amerikanska arbetsplatser verkar ha tagit till sig den ärke-sovjetiska grejen med att hylla Arbetets hjältar – i Sovjet fanns som regel tavlor där särskilt framgångsrika arbetares porträtt exponerades. Och samma grej i skolorna: det ohöljda hyllandet av geniet, guldmedaljer till de framgångsrika. Föreställningen om ett avantgarde som ska inspirera massorna.

Och utrikespolitiskt… Precis som Sovjet hävdade rätten att av politiska skäl ingripa militärt i andra länder, har USA tagit på sig en liknande uppgift. Ideologispridning och statsbyggnad är den utrikespolitiska visionen. Hallå? När hände allt det här?