Kategori: Ett och annat

Ja, jag har ju nämnt Albert Engström flera gånger nu, och vid det här laget har jag faktiskt bestämt mig för att ta mig igenom hela hans samlade verk. Det är ett lite roligt projekt – att liksom sänka sig ner i ett helt författar- och konstnärskap. Jag har ju nämnt hur det kommer sig att jag har en sådan här samling – jag ville ha en konkret bok av Engström, Moskoviter från 1923, och då hittade jag den i en stor, vackert inbunden samling. Lika bra att köpa hela surven; det var ganska billigt på en loppis i Östhammar.

I viss mån är det ju ganska klart redan nu vad AE är för en pappenheimare. Engström skriver i ett slags pseudo-reportagestil. Det mesta är framställt som om det vore skildringar av verkliga möten. Det som är uppenbar fiktion läggs i munnen på någon ”Janson som jag mötte utanför Rådmansö och som berättade…”

Det mesta talar väl för att allt är Engströms fantasier. Det är lite för många excentriska Östbom och Västman och Janson för att Roslagen faktiskt skulle kunna rymma dem. Engström har utan tvivel träffat en mängd kluriga gubbar, och så har han ställt samman små kompositporträtt som passar en på exotism törstande läsarallmänhet i Stockholm.

Det vore roligt att få höra om det finns folkliga berättelser om Engström. Han bodde i Grisslehamn rätt länge och satte byn på kartan, byggde atelje och målade både gubbar och kobbar. Vad sa byborna själva om hur de blev porträtterade? Ständigt supande och smugglande.

Hittills verkar det finns några kardinalämnen i Albert Engströms prosa: minnen från barndomen i Småland, gymnasiet i Norrköping och studentåren i Uppsala, Roslagshistorier, jaktberättelser och reseskildringar. Kortare eller längre resor, där världen cirkulerar kring Albert Engström som normalitet. Alla som inte är Albert Engström bryter mot normen i Albert Engströms universum. Framförallt kvinnor. Jag ska återkomma till Albert Engströms kvinnoskildringar.

Jag må verka lite i överkant kritisk mot AE – jag tycker framförallt att han är lättviktig. Men då och då bryter det fram en äkta berättare och observatör i allt prat. Han ritade sina gubbar och skrev sina roliga berättelser för att finansiera en ganska vidlyftig livsstil. Det mesta är smörja. Men det finns viktiga observationer och känsliga skildringar av utsatthet, ångest och främlingskap. Jag ska komma till dem senare.

Jag har nu bott tre månader i min lägenhet i Norrtälje. Just i dag firar jag tremånadersjubileum. Wohoo. Men jag har slaknat lite i min renoveringsiver. Jag blev klar med vardagsrummet och ena hallen just före jul, och kände att jag ville slippa fira julhelgen i en byggarbetsplats. Ja, och sedan var det svårt att komma igång igen. Dessutom var det rum som stod näst i kö helt belamrat av bokkartonger.

Så jag har ägnat mig åt viktigt förarbete – att gruva sig. Men nu har jag gruvat mig färdigt, och i dag har jag satt igång med att klösa loss tapeterna från väggarna.

Det här är ett ganska gammalt hur – byggt 1948 – och det är lager på lager på lager av tapeter. Senaste ägarna målade vitfärg på tapeterna, pepprade väggarna (och taken) fullkomligt av borrhål och dubbelhäftande färg. Jag vill ha rena, snygga väggar, och egentligen inte vitt heller. Men så här många lager tapeter funkar inte – de är bubbliga och knöliga och väggarna ser trista ut. Alltså måste allt av.

Och harrejösses vilket jobb det är! Nu har jag testat olika modeller – riva av tapeterna torrt och skrapa med en tapetskrapa (jättejobbigt). Ånga (också jättejobbigt). Slafsa på vatten (jobbigt). Och i min jakt på att slippa jobba hårt, så har jag nu testat en modell som går ut på att slabba på vatten, klistra upp plastfilm och låta stå över natten. I morgon bitti får vi se hur det blev. Ska bli spännande.

Planen för det här rummet är att måla alla väggar, men ha en vägg i en avvikande färg – jag har rätt mycket färg kvar sedan hallen. Fast arbetsrummet ska få extrajobba som sovrum ett tag, för nästa projekt är sovrummet. Jaja. Lagom till ålderdomshemmet är jag väl klar med det här.

Sista dagen på P4 Uppland. Tre månader i ett medium som jag tidigare inte jobbat med, och oj, vad jag har haft roligt. Radio är ROLIGT. Det går snabbt och det finns en närhet mellan reporter och lyssnare som jag inte upplevt i vare sig tidningar eller TV. Röster binder starka band.

Tre månader är naturligtvis ingenting, men lite har jag ju lärt mig. Jag har sänt ensam på helger, dragit i reglage och tryckt på knappar och så är det jag som kontrollerar etern. Det enda som hindrar mig från att utropa proletariatets diktatur från min radiotribun är att jag väljer att snällt läsa mina nyheter.

Snabbheten i radio är nästan hisnande, och jag gillar att man ständigt uppdaterar med nytt material. Kanske bullar Ekot upp till Lunchekot och Ekot kvart i fem, men här handlar det om att få ut allt. Snabbt. Snabbast. Det känns som att lokalradion är det medium som lättast tagit till sig webbens möjligheter.

Jag har fått sända, jag har fått göra reportage, korta nyheter, intervjua kommunalråd, fotografera kyrkor i motljus. Jag har blivit inlåst i garaget på julafton. Jag har gjort intervjuer och glömt att slå på bandaren. Jag har upprepat skämtet – ”Ja, eftersom det här är radio så behöver jag ta en bild” – säkert tjugo gånger. Jag har fått se Storvreta och Bålsta – två vita fläckar färre på min karta!

Jag har fått jobba i ett roligt gäng kunniga reportrar och haft en av de bästa chefer jag någonsin träffat – nyhetschefen Lisa Helgesson. Jag är en bättre journalist i dag, än jag var för tre månader sedan, och det är er förtjänst! Tack, allihop!

Det talas ofta om att vi, som är emot högerextremism, främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi, xenofobi, misogyni etc., ska ”ta debatten”. Och jag undrar ibland – vilken debatt? När rassarna talar om att invandringen kostar si och så mycket och att de pengarna borde gå till pensionärerna – vad är det för debatt vi ska ta? När de säger att invandrare är överrepresenterade i fängelserna – ska vi säga ”nej, det är de inte”?

Det handlar ju inte om en debatt! Tror folk verkligen att rasister bryr sig om sakförhållanden? Rasister, främlingsfientliga, invandrarkritiska – vad vi än väljer att etikettera dem som drömmer om ett slätkammat majoritetssamhälle – agerar utifrån ett slags estetisk norm. De har något emot hudfärg, hårfärg, klädstil, rörelsemönster, kroppsform, kön, ålder… Ja, vad som helst som bedöms bryta mot en underförstådd norm.

I grunden handlar det om rädsla. Jag är också rädd. Jag har också fördomar. Men jag gör dem inte till en politisk ideologi. Jag strider mot fördomarna och min egen inskränkthet och det är jobbigt och gör ju ont.

Jag är rätt säker på att invandringen kostar pengar, och jag tror även att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Det här är ett problem bara om man tror på fenomenet ”kollektiv skuld”. Fattiga är också överrepresenterade i brottstatistiken. Betyder det att vi borde jaga ut alla fattiga ur landet? ”I Sverige borde bara människor med en medelinkomst på över 28 000 i månaden få leva”.

Det finns ingen kollektiv skuld, det finns ingen kollektiv dygd. Vi gör val, var och en för sig. De här valen är svårare eller lättare, men vi gör dem som individer. Den som söker trygghet i Sverige har gjort sitt val utifrån sin egen personliga motivation, och ska tas emot som en gäst med öppna armar. Den som väljer att begå brott ska lagföras, oavsett om hon är svensk eller syrian eller tysk eller rik eller fattig eller kvinna eller man eller sverigedemokrat eller vad vi än väljer att klistra för etikett på den enskilde.

Debatten handlar inte om invandrare, utlänningar, flyktingar. Det handlar inte om integration eller assimilering eller utanförskap – det handlar om att bemöta människor som människor. Med respekt och krav på ansvar.

Alla busslinjer har en speciell karaktär. Linje 677 mellan Norrtälje och Uppsala är lite av en kameleont som skiftar form flera gånger under den 90 minuter långa turen. På busshållplatsen i Norrtälje väntar vi och hoppas att vi ska slippa buss RUC115 – en trång och obekväm, gammal buss som Nobina verkar hoppas kunna köra slut på genom att slita ut den på Uppsalalinjen. Då tittar vi pendlare längtansfullt mot de moderna och rymliga dubbeldäckarna på Stockholmslinjen. Tänk att det är så stor skillnad mellan 676 och 677.

Bussen börjar sin linje med arbetspendlare från Norrtälje. Det är ganska gott om plats och aldrig trångt vid avresan. Efter Rösa trafikplats förvandlas bussen plötsligt till en skolbuss för barn som ska till Rimbo. Här blir det plötsligt trångt och ganska stimmigt i bussen. Den krokiga, krängande sträckan mellan Finsta och Liesta är det rätt vanligt att folk, mest små barn, får stå och försöka hålla sig på fötter i kurvorna.

I Rimbo töms bussen nästan fullständigt. Några sluga Rimbobarn tar bussen till nästa hållplats för att slippa gå till skolan, men efter hållplatsen Hagen är bara vi hardcore-pendlare kvar. Damen med silvermössan. Kostymkillen med den stora näsan. Näspiercade tjejen. Vi, resenärs-raukar. Vi, som efter en krängande tur inomskärs mellan Norrtälje och Rimbo, nu ger oss ut på Uppsalaslättens ocean. Efter Rimbo är det knappt att det kommer ombord några nya passagerare. Ja, kanske någon gång i Gottröra eller Knivsta, men annars – ro.

Det är avkopplande att åka buss. Jag fattar inte dem som väljer att ta bilen. Ja, okej om man måste ha bilen i jobbet, eller om man jobbar utanför centrum och måste ta sig ytterligare någonstans. Resan tar en timme med bil, en och en halv timme med buss. Men i bussen kan man sitta och slöa (åtminstone efter Rimbo). Läsa, sova, surfa (för de har wifi på bussen). Och bussen hem på fredag kväll…

Nu byter jag jobb och då byter jag också buss. Det ska bli intressant att möta buss 686 till Kista. Nya landskap, nya passagerare. Nytt liv.

Det är ändå roligt att läsa igenom halvt bortglömda författares verk – som Albert Engström. Jag är igenom ungefär en femtedel av min femton-bandare, som jag läser fullkomligt hipp som happ. Jag har inte idats sortera dem i något slags ordning. Samlingen kom ut på Bonniers på fyrtiotalet, kanske som ett slags minnesupplaga efter det att den förre professorn vid Konsthögskolan avlidit 1940.

1909 reser Albert Engström till Paris för att titta på flygmaskiner och hänföras av de unga nordiska målarnas framgångar. Kanske ska jag skriva senare om Engströms flyguppvisningsskildring, mest för att Harry Martinson också skrev om en flyguppvisning 25 år senare i Moskva. Här finns ännu ett spännande band mellan en stor författare och en ynklig.

Nå, 1909 var det ännu tio år kvar tills Albert Engström skulle bli invald i Konstakademien, men han var ju redan en mogen artist, fyrtio år gammal, känd och etablerad, men samtidigt, bör man ju kunna tycka, ännu ung nog för att vara intresserad av nya idéer och tankar och former för konsten. Och så här skriver han om en nymodig målare, vars verk han ser på en utställning:

Jag har gått och sett på salongen här, på Mattisse (sic!), denne Mattisse som har dirigerat de unga under åtskilliga år. Det är ju klart att karlen är begåvad. Men en humbug är han. Tro mig! Han kan bra lite. /…/ De två blomstermålningar han har på salongen äro av den art, att jag skulle genera mig för att utställa något liknande. Jag tycker: – De äro dåliga! De äro ett hångel med färg. Karlen är dum. Dum! Dum!

Låt oss titta på det här hånglet med färg:

Nu vet jag ju inte om det här är en av de målningar som Engström såg, men det är en Matisse från 1909. Låt oss också titta på en teckning av Albert Engström – den är lite tidigare, men ändå rätt typisk:

Ja, ja. Vad vet jag om konst?

När jag var liten var EFTA snällt och EEC dumt. Sverige var med i EFTA. European Free Trade Association, tillsammans med de andra nordiska länderna, England, Schweiz och Lichtenstein. EEC, som det ju hetta på den tiden, var något slags lömsk, förmodligen katolsk, organisation som arbetade för att förstöra allt som var gott och lovvärt. Jag har minne av att EEC även hade något med Vietnamkriget att göra, men jag var väl åtta-tio år och får ärligt erkänna att källkritik inte var min starka sida på den tiden.

Ja, saker förändrades ju, och EEC blev EG och sedan EU och vips ville vi vara med.

Jag har länge funderat på EFTA. Organisationen finns ju kvar, och de har förmodligen rent ruskigt tråkiga personalfester. Norge, Island, Schweiz och Lichtenstein sitter där och delar en pizza och lättöl. Jag har aldrig fattat varför inte alla EU:s kandidatländer kan gå med i EFTA. Gå in i frihandelsområdet. Helt utan de politiska delarna som EU vältrar sig i. Okej, inga EU-bidrag till bonnläpparna, men kanske en chans att kunna sälja serbiska, moldaviska, albanska produkter på en europeisk marknad.

Men i morse – om Storbritannien går ur EU… går de med i EFTA igen då? Finns det kanske ett mönster här rentav? Alla de gamla EFTA-länderna – Sverige, Danmark och UK – står utanför euron och krånglar i största allmänhet i EU-samarbetet? Är EFTA framtidens melodi???

Just nu slukar jag två olika svenska författare. Dels betar jag mig igenom Albert Engströms samlade verk, som jag köpte i en väldigt fint halvfransk 15-bandsupplaga. Och så, i små små doser, avnjuter jag Harry Martinsons lilla essäsamling Verklighet till döds.

Martinson ligger på köksbordet. I stället för att fördärva magen med dagstidningar, läser jag lite Martinson. Betydelsemättade, doftande rader. Vartenda ord noggrant utvalt: känslor uppenbarade, som låge hans eget hjärta på en bricka, utskuret med en vass penna.

Det är ord som skrivs för att de måste bli skrivna. Det är inte författande – det är uppenbarelse. Man riktigt märker att Martinson mödosamt försöker klämma in sina känslor i trånga ord. Hela han är känslomässigt och intellektuellt skakad över Sovjetunionens angrepp på Finland vintern 1939. Han försöker finna svar på vad det är som skakar honom; varför han så hett engagerar sig i frivilligrörelsen; varför Finlands motstånd är viktigt. Det är starka tankar, kraftfullt formulerade – samtidigt känsligt återgivna stämningar av hopplösheten och frustrationen och frosten. Varje sida är ett konstverk, ett poem, men nästan fullständigt omöjligt att lyfta ut citat. Orden hänger ihop i DNA-kedjor som inte lätt låter sig lyftas ut till Facebook-statusar.

Engström ligger på nattygsbordet. Vackra, välbunda band av belåtna, mätta skildringar av Albert Engström i olika miljöer: Albert Engström i Roslagen. Albert Engström på Valands konstskola. Albert Engström på ångbåt till Sydafrika. Albert Engström på Söndags-Nisse. Albert Engström på jakt. Albert Engström i Sovjet.

Men det är flyhänt skrivet och ganska roligt att läsa. Det är ett slags Gogol-Sverige som framträder, med knotiga människor i krumma stugor i skogar. Supiga husarer och läsarpredikanter. Sjömän från Rådmansö och jägarhjältedåd i Singö skärgård. Det är en bild av ett land som är utrotat. I dag är vi alla lika.

Och här kanske det finns ett band mellan Martinson och Engström. Båda satt ju dessutom i Svenska akademien.

Martinson våndas över civilisationens, ingenjörskultens våld på Sverige, Sveriges folk. Folkvisornas, trollens, rånas värld… ”Den tveksamma, halvt osjungna folkvisans fiende och ett allsångens reklamsjuka vrålhus.” Engström skildrar de gamla rospiggarna som sitter och super ihjäl sig på sina skär, en efter en. Men enda gången man märker något äkta engagemang, är när han skriver om godtemplare. Engström är svensk drogkulturs största besjungare. Sprit, konjak, grogg, toddy, öl, sprit, mer sprit, estnisk sprit, en tappad flaska utanför Systembolaget i Norrtälje. Sprit, sprit, sprit. Vad jag gillar med Engström är hans scenografi och rollistor. Han är en usel berättare och hans historier är poänglösa och ointressanta, men just scenografin och personbeskrivningarna är fina. Tänk vad en riktig författare hade kunnat göra.