Alla busslinjer har en speciell karaktär. Linje 677 mellan Norrtälje och Uppsala är lite av en kameleont som skiftar form flera gånger under den 90 minuter långa turen. På busshållplatsen i Norrtälje väntar vi och hoppas att vi ska slippa buss RUC115 – en trång och obekväm, gammal buss som Nobina verkar hoppas kunna köra slut på genom att slita ut den på Uppsalalinjen. Då tittar vi pendlare längtansfullt mot de moderna och rymliga dubbeldäckarna på Stockholmslinjen. Tänk att det är så stor skillnad mellan 676 och 677.
Bussen börjar sin linje med arbetspendlare från Norrtälje. Det är ganska gott om plats och aldrig trångt vid avresan. Efter Rösa trafikplats förvandlas bussen plötsligt till en skolbuss för barn som ska till Rimbo. Här blir det plötsligt trångt och ganska stimmigt i bussen. Den krokiga, krängande sträckan mellan Finsta och Liesta är det rätt vanligt att folk, mest små barn, får stå och försöka hålla sig på fötter i kurvorna.
I Rimbo töms bussen nästan fullständigt. Några sluga Rimbobarn tar bussen till nästa hållplats för att slippa gå till skolan, men efter hållplatsen Hagen är bara vi hardcore-pendlare kvar. Damen med silvermössan. Kostymkillen med den stora näsan. Näspiercade tjejen. Vi, resenärs-raukar. Vi, som efter en krängande tur inomskärs mellan Norrtälje och Rimbo, nu ger oss ut på Uppsalaslättens ocean. Efter Rimbo är det knappt att det kommer ombord några nya passagerare. Ja, kanske någon gång i Gottröra eller Knivsta, men annars – ro.
Det är avkopplande att åka buss. Jag fattar inte dem som väljer att ta bilen. Ja, okej om man måste ha bilen i jobbet, eller om man jobbar utanför centrum och måste ta sig ytterligare någonstans. Resan tar en timme med bil, en och en halv timme med buss. Men i bussen kan man sitta och slöa (åtminstone efter Rimbo). Läsa, sova, surfa (för de har wifi på bussen). Och bussen hem på fredag kväll…
Nu byter jag jobb och då byter jag också buss. Det ska bli intressant att möta buss 686 till Kista. Nya landskap, nya passagerare. Nytt liv.