Kategori: Ett och annat

Det är drygt ett år sedan jag kom till Ukraina, och nu ska jag lämna landet. Mitt kontrakt var på ett år, och nu är det över. Det är också – i morgon – precis ett år sedan Petro Porosjenko valdes till president. Bra läget att sammanfatta situationen so far.

Majdan
Det råder ingen tvekan om att den demonstrationsrörelse som vi känner som Majdan eller Euromajdan var en manifestation av ett genuint missnöje med president Janukovytjs vanstyre. Den hade mycket litet med ”Europa” att göra, även om man i synnerhet under de första veckorna ofta såg EU-flaggor. Majdan var en reaktion på en skamlös korruption och ett brutalt gangstervälde. EU och Europa representerade ett hopp om förändring, men den drivande kraften var inrikespolitisk.
Majdan var en märkligt ledarlös rörelse. Här samlades alla tänkbara politiska rörelser och enskilda som endast hade avskyn för president Janukovytj gemensam. Här fanns ultranationalister och nynazister, sida vid sida med kristdemokrater och anarkister. Bögar och judar stod på barrikaderna, arm i arm med homofober och antisemiter.

Politikerna
Den politiska oppositionen i Ukraina vid den här tiden utgjordes i första hand av tre politiska partier: Batkivsjtjyna, UDAR och Svoboda. Batkivsjtjyna är känt som Julia Tymosjenkos parti, UDAR som Klitjkos, boxarens, och högerextrema Svoboda leddes av Tiahnybok. Att ett högerextremt, kanske fascistiskt, parti ingick i den politiska opposition som stödde Majdan gav grund till en föreställning om att Majdan leddes av fascister. Att det dessutom fanns rätt gott om våldslystna extremister på barrikaderna gjorde det än enklare att beskriva rörelsen som högerextrem.
Men det är viktigt att minnas att Majdan aldrig erkände de tre partiledarna som ledare för rörelsen. De, precis som europeiska politiker av olika färg, tyckte om att posera bland demonstranter och dela ut smörgåsar och te till dem som faktiskt gjorde revolutionen.

Februari
Jag vet för lite om dödsskjutningarna, och alldeles för lite har gjorts för att utreda detaljerna kring det våld som bröt ut kring 18–20 februari 2014. Ett hundratal människor dog; de flesta var demonstranter. Ett tiotal poliser dog också. Ögonvittnen som jag personligen talat med beskriver att många av de dödade demonstranter träffats i huvudet med stor precision. Men – jag har inte någon egen forensisk kompetens och tänker inte gå in på sånt som jag inte vet tillräckligt om. Det är inte alls otänkbart att det fanns beväpnade människor bland demonstranterna, men det var polisen som hade prickskyttevapen.
EU och den politiska oppositionen förhandlade fram ett avtal om tidigarelagt nyval med Janukovytj. Vare sig EU eller oppositionen hade Majdans mandat att förhandla, och det fanns ingen på barrikaderna som accepterade överenskommelsen. Janukovytj stack till Charkiv för att försöka få stöd där. Med presidentpositionen tom utan några förklaringar tog talmannen över jobbet som statschef.
Det här är naturligtvis inte ett regeringsskifte by the book. Revolutioner är sällan konstitutionsenliga. Tillsammans med Janukovytj försvann många av medlemmarna i hans parti, Regionpartiet, och vips hade oppositionen – inklusive fascisterna i Svoboda, majoritet för att bilda en interimregering och utlysa nyval. I denna interimregering ingick flera av det synnerligen tvivelaktiga partiet Svoboda.
Majdan var inte imponerad av den nya regeringen.

Krim
Ryssland hade satsat stora resurser på att behålla Janukovytj och Ukraina under kontroll. Moskva pumpade in generösa lån till Kiev, medan Bryssel på sin höjd skickade kommissionär Füle för att dela ut piroger och förhandla med Janukovytj. EU:s extremt Janukovytjvänliga linje ledde till att antalet EU-flaggor på Majdan kom att minska ganska märkbart under månaderna som demonstrationerna pågick.
Under de förvirrade veckorna kring maktskiftet fokuserade Ryssland sina resurser på att bryta sönder Ukraina som stat. Charkiv, Odessa och Krim blev tre brohuvuden för separatism, och allra bäst fungerade det på Krim, där Ryssland redan hade en stor militär närvaro. Ukraina och världssamfundet var helt oförberedda på det ryska agerande. Ukraina hade ingen fungerande försvarsmakt; det fanns ingen i Kiev som kunde eller vågade eller ville beordra de ukrainska militärerna att göra motstånd.
Majoriteten av Krimborna är vad vi, om vi skulle använda mellanösternterminologi, skulle kalla bosättare. Krims urbefolkning, tatarerna, tvingades bort i en naqba flera år före den palestinska. Till Krim skickades efter andra världskriget en urrysk befolkning. Först på nittiotalet kunde tatarerna börja återvända så smått.
En folkomröstning hastades igenom, nästan lika övertygande som de omröstningar som genomfördes i Baltikum 1940. Folkomröstningen har inte godkänts av andra än ett litet antal högernationalistiska partier i Europa.

Presidentvalet
25 maj hölls presidentval. Det stod ganska tidigt klart att chokladoligarken Petro Porosjenko var favorit, men Ukraina har åtskilliga karismatiska politiker. Julia Tymosjenko. Fascistledarna Tiahnybok och Jarosj, högerpopulisten Ljasjko. Presidentvalet genomfördes under full internationell observation och hölls enligt god ordning. Porosjenko fick ett mycket starkt stöd i hela landet – utom på Krim och i de separatistkontrollerade områdena där valet inte kunde genomföras.
I och med det här avslutades den revolutionära perioden av Ukrainas förvandling. Det fanns nu en lagligt vald president med ett kraftigt folkligt mandat. Valet visade också att de ukrainska väljarna INTE var minsta intresserade av de högerextrema kandidaterna. Tiahnybok och Jarosj fick dryg två procent av rösterna tillsammans. Ljasjko fick å andra sidan ett oväntat starkt stöd och kom trea.

Separatismen
Charkiv och Odessa var brohuvudena för separatiströrelserna, men av olika anledningar var det i stället Donetsk och Luhansk som blev separatisternas kärnområden. I Charkiv lyckades civilsamhället mobilisera motstånd mot separatisterna, och i Odessa – mer om det senare – ledde tragedin i fackföreningshuset till att människor skrämdes bort från allt deltagande i politiska manifestationer.
Både Donetsk och Luhansk ligger nära ryska gränsen och nästan alla de ledande separatisterna var från Ryssland. Båda regionerna var kraftfullt privilegierade under Sovjettiden, medan de sedan 90-talet blivit deklasserade. Gruvor och stålverk i förfall, infrastruktur som raseras… En perfekt grogrund för en dolkstötsideologi. Separatisterna blandade storslavisk mytologi med sovjetisk till en underlig, men lockande retorik om storhet. En retorik där Lenin är en hjälte och en skurk samtidigt – en skurk som krossade det Stora Ryssland, men samtidigt en hjälte som skapade det Stora Sovjet.
I månader var separatismen ganska teoretisk. Ända fram till mitten av maj gick det dagliga flyg mellan Kiev och Donetsk, och tågen gick ända till i fjol höst. Det fanns ingen tydlig FRONT, även om alla möjliga slags trupper satte upp vägspärrar för att hämta in mutor.

Odessa
2 maj drabbade nationalister och separatister (pro-unity, pro-federation, pro-Kyiv, pro-Moscow… det finns alla möjliga benämningar på vilka de var) samman. Det hela började snarast som fotbollskravaller. Ett tältläger vid fackföreningshuset, där separatister campade, angreps av nationalister. Separatisterna flydde in i det tomma fackföreningshuset. En brand bröt ut och fyrtio unga människor – separatister – brann inne.
Det har sagts mycket om det här. Att nationalisterna hindrade folk från att komma ut. Att nationalisterna ropade ”brinn, brinn, moskoviter”. Att branden var en upprepning av krematorierna i Auschwitz – så sa Putin personligen, som, till skillnad från statsrådet Romson, inte blivit kritiserad för den jämförelsen.
Än en gång – det har nästan inte gjorts någon vettig forensisk undersökning av brottsplatsen. Det tog flera dagar innan brottsplatsen spärrades av. Polisen har gjort många gripande, men nästan uteslutande av separatister.
Jag vet inte vem som satte eld på fackföreningshuset, men ett är uppenbart: att polisen inte gjorde sitt jobb. Vare sig under timmarna före branden, under själva branden eller efter branden. Rättssystemet har inte fungerat.

Kriget
I juni började Ukraina gå till offensiv mot separatisternas vägspärrar och positioner runt Donetsk och Luhansk. Mängder av frivilliga hade samlats kring privatfinansierade frikårer och den reguljära armén hade börjat fungera efter den första förvirringen efter Krim. Frikårerna samlades i något som kallas Nationalgardet – en polisarmé lite i stil med Italiens karabinjärer (är det tänkt). Det har alltid varit en fråga huruvida de här lyder dem som betalar dem, eller om de faktiskt lyder under statens kontroll. Hittills har det inte testats; det har ofta talats om att frikårerna skulle vända sig mot Kiev, men efter nästan ett år har detta inte hänt.
Den ukrainska offensiven gick ganska bra under de första veckorna. I början av augusti trodde många att kriget skulle vara över och Donetsk och Luhansk under Kievs kontroll. Men Ryssland trappade upp sitt stöd och skickade mer och allt mer avancerade vapensystem. Som luftvärnssystemet Buk som sköt ner det malaysiska passagerarplanet. I slutet av augusti var rollerna omvända. De ukrainska trupperna fick backa från stora områden under hårda strider och med stora förluster. I september gick Ukraina och separatisterna med på en vapenvila och ett program för reglering av konflikten – Minskavtalet. Sedan dess har kriget varit ganska statiskt. Ständig beskjutning med artilleri från båda sidor. Folk dör, både soldater och civila.

Flyktingarna
Nära två miljoner människor befinner sig på flykt. De flesta befinner sig ganska nära konfliktområdet – ungefär 600 000 håller till omedelbart utanför de separatistkontrollerade områdena. Det här är en flyktingkatastrof av enorma dimensioner för ett land med en oerhört svårt prövad ekonomi. Flyktinghanteringen är nästan helt och hållet beroende av frivilliga insatser. Staten här ytterst små resurser – och tyvärr ganska svalt intresse verkar det som – för att ta hand om flyktingarna.

Ekonomin
Ukrainas ekonomi är i ett ytterst allvarligt läge. Kriget tar stora resurser, samtidigt som handeln med Ryssland rasat, utan att kunnat kompenseras av en höjd export till EU-länderna. Handeln med EU ökar, men inte i samma takt som handeln med Ryssland faller. Tillväxten är negativ och statskassan blöder. Internationella valutafonden ger lån, men till mycket hårda villkor. Ukraina måste göra neddragningar i de offentliga finanserna. Mest kännbart för vanligt folk är de kraftigt ökande kostnaderna för gas och el. Staten har länge subventionerat gas och el, men det kräver IMF stopp för. Medborgarna ska betala de faktiska kostnaderna. Och för fattiga, pensionärer framförallt, kan el- och gasräkningen helt knäcka budgeten. Ukraina har nästan bottenlösa behov av modernisering och upprustning av industri och infrastruktur. Vägnätet är bedrövligt. Hundratusentals arbetare är anställda vid stora industrier som stått stilla i årtionden. Varv, stålverk, bilfabriker som inget producerar, men som får statliga stöd för att fortsätta driften. Stödpengarna går i oligarkernas fickor, medan arbetarna inte får någon lön. Att lägga ner allt detta och få en gigantisk arbetslöshet OCH sura oligarker som inte får råd att åka med sina privatplan till Nizza – det är inget lockande perspektiv för statsledningen.
Den enda fördelen är att problemen är uppenbara, tydliga och konkreta. Men stora. Krismedvetandet finns där och ingen tror att man kan blunda sig igenom krisen.
Jag undrar om man inte också ska se Ukrainas folks tålamod som en annan fördel. Folk här är VANA vid kris. Landet har varit i kris sedan sjuttiotalet och människorna är vana vid att lita på sina egna resurser. Landet är bördigt, och många har tillgång till en jordplätt där de kan odla potatis, tomater och annat. Det driver knappast tillväxt och generar föga mervärde. Det är svårt att få råd till konsumtion. Men folk överlever.

Slutsatser
På minuskontot:
En militär konflikt som har inträtt i ett slags semi-freddo-status. Människor dör dagligen, men dödstalen är ganska måttliga. Just nu. Konflikten är inte helt frusen som Abchasien eller Transnistrien, men inte heller helt aktiv som den palestinska. Kriget kräver enorma resurser.
En flyktingkatastrof som alla låtsas inte existera. Ukraina har tagit emot en miljon internflyktingar som måste ha bostad och försörjning. De allra flesta internflyktingarna är pensionärer eller småbarnsföräldrar. Staten engagerar sig förbluffande lite i den här frågan. Utan frivilliga skulle systemet helt kollapsa.
En politisk miljö som präglas av extrem kortsiktighet. Sedan revolutionen i februari 2014 har Ukraina genomfört två val, och i höst är det dags för ett tredje. Inga partier har lust att ställa sig bakom viktiga men impopulära reformer med ett val i sikte.
En politisk kultur, främmande för förhandlingar och kompromisser. Här försöker man inte finna enighet – här söker man konflikt. Alla vill visa sig principfasta och hängivna och nästan varje vecka är det nävslagsmål i parlamentet.
Korruption på alla nivåer. Alla säger sig vara mot korruptionen, men ingen skulle vara beredd att avstå från att betala mutor för att slippa fortkörningsböter eller för att snabbare få ett byggnadslov.
Ett fragmenterat medielandskap där en tidning eller en TV-kanal i första hand uppfattas som en chic modeaccessoar för oligarker av större eller mindre kaliber. Journalistkåren är underbetald och hela mediebranschen oprofessionell. Medierna fungerar mer som en blandning av megafoner och slagträn än som ett forum för en offentlig debatt.

På pluskontot:
Motstånd är seger. Ukraina lyckades mobilisera ett motstånd mot den ryska aggressionen. Mycket tack vare de yviga och svårkontrollerade frikårerna. Under det år som gått har den ukrainska försvarsförmågan ökat och frikårerna visat sig i stort sett lojala till staten. Det pågår en professionalisering av försvarsmakten.
Civilsamhället – som nästan helt bär stora delar av statens skyldigheter inför flyktingarna – har visat sig starkt och livskraftigt. Ukraina har visat sig äga en medborgaranda som kommer att bli oerhört värdefull när reformerna ska fortsätta. Det finns ett genuint folkligt engagemang för Ukrainas framtid. Människorna är inte passiva undersåtar.
Den politiska kulturen befinner sig i förändring. Vid parlamentsvalet i fjol höst valdes flera tiotals veteraner från civilsamhället in i parlamentet. I ett land där politik uppfattas som en smutsig verksamhet är det här ett modigt steg. Parlamentet har fått ledamöter som klättrat ner från barrikaderna, knutit slipsen (eller knytblusen) och satt sig i utskotten. De är få, men de finns – och de märks.
Pluralismen i samhällsdebatten är enorm. Det FINNS en samhällsdebatt. Ingen i Ukraina inbillar sig att det saknas alternativ till de rådande härskarna. Ingen tiger om sitt missnöje. Det är kaotisk och vansinnigt ibland, men det här är ett land som inte tystnat.

Övrigt?
Vad vill ni veta? Jag åker hem till Roslagen och sätter potatis nu, men jag svarar gärna på frågor.

I Brechts Galileos liv finns en kort replikväxling:

– Olyckligt det land som har hjältar!
– Nej, olyckligt det land som behöver hjältar!

Det här beskriver lite min syn på det Segerdagsfirande som vi bevittnat de senaste tio-tjugo åren. Rysslands hjältar, de som faktiskt stred med vapen i hand mot nazisterna, är värda all högaktning och respekt. De utkommenderades som tonåringar i kriget och överlevde så gott de kunde. Det är inte deras fel att Stalin valde att missbruka deras uppoffring för att förvandla befrielse till ockupation.

Problemet är att Ryssland har förvandlat dessa människors hjältemod till statyer och monument. Till ett slags ideologi. Ryssland exploaterar hjältarna, och ser helst att de inte berättar om vad de faktiskt upplevde. Det är faktiskt ganska intressant att den ryska hjältekulten växer till i ungefär samma takt som själva hjältarna dör bort. Jag har träffat ganska många av de här hjältarna, och deras historier kan ofta handla mer om skräck och vanmakt än om hjältedåd. Det finns också allt för många som personligen kan berätta om de övergrepp som ryska soldater utförde. Dessa historier är inte en del av Segerdagens narrativ. Kreml behöver hjältarna, men helst inte deras historier.

Själva Ryssland har också varit lite vacklande kring Segerdagen. Omedelbart efter segern utropades 9 maj till helgdag, men helgdagen avskaffades 1947. Hjältarna hotade ställa Stalin i skuggan. Först vid tjugoårsjubileumet 1965 återinfördes Segerdagen som nationell högtid, och då introducerades även de flesta av de rituella inslag vi ser i dag. Framförallt militärparaden på Röda torget.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas talar om medeltidens maktdemonstrationer som ”representativ offentlighet”. Makthavarna, samhällseliten, demonstrerade sin rätt till makten genom symboliska åtbörder. Tronar, speciella slags hattar av värdefull metall, monument. Processioner, ritualer – allt var en del av denna representativa offentlighet. Samhällets elit behövde de här hattarna och ritualerna för att legitimera sin makt.

Monty Python träffar ganska rätt när de i Monty Python and the Holy Grail tar upp frågan om de anspråk kungamakten gör på rätten att härska utifrån det svärd kung Artur bär:

ARTHUR
The Lady of the Lake, her arm clad in the purest shimmering samite,
held Excalibur aloft from the bosom of the water to signify by
Divine Providence … that I, Arthur, was to carry Excalibur …
That is why I am your king!

DENNIS
Look, strange women lying on their backs in ponds handing out
swords … that’s no basis for a system of government. Supreme
executive power derives from a mandate from the masses, not from
some farcical aquatic ceremony.

ARTHUR
Be quiet!

DENNIS
You can’t expect to wield supreme executive power
just ’cause some watery tart threw a sword at you!

Kort sagt: Putin – och före honom Jeltsin och före honom Gorbatjov och Brezjnev – hävdar rätten till makten genom att utnyttja Segern. Det här är en ihålig och bräcklig maktbas och en skrämmande demonstration av hur härskarna i Kreml försvagar Ryssland och förvägrar hjältarna genuin respekt för vad de åstadkom.

En annan sak jag grunnat på är skillnaden mellan de två destruktiva processerna som vi kan känna av just nu: dels den ryska aggressionen och dels den jihadistiska. Det är inget tvivel om att båda rörelserna är destruktiva och, som alla destruktiva processer, efemära. Det låter kanske lite konstigt att beskriva rörelser som dödar och förstör kulturarv som efemära, och visst, de skapar beständiga sår där de drar fram, men just eftersom de är destruktiva kan de aldrig bestå.

Nå, vi är överens om att den ryska aggressionen och den jihadistiska är väsensskilda. De har egentligen inget gemensamt, utom att de sammanfaller i någon mån i tid och även på sina håll – i rum. Det finns tjetjener i ISIS ledarskikt, människor som vuxit upp i en rysk kulturmiljö, uppfostrats i sovjetiska skolor. Kanske rentav gjort värnplikten i Ryssland/Sovjet och/eller stridit i de tjetjenska krigen. Det finns säkert beröringspunkter, men jag är inte ute efter att försöka jämställa dem. Ingen kålsuparmetodik här inte.

Det jag tänker mig är att den jihadistiska rörelsen och den ryska skiljer sig på intressanta punkter. Först och främst – den ryska rörelsen är en toppstyrd statsaktörs operation. Det är personer i och kring det högsta ledarskiktet i en europeisk stormakt som genom militära och mediala instrument bedriver aggression mot sitt eget folk och sina grannländer. Det ryska folket, hårt prövat av tidigare totalitära regimer, väljer snabbt att foga sig, underordna sig och sjunga med i den patriotiska kören. Det är bekvämast så. Inte sticka ut. Den ryska aggressionen syftar till att konservera en samhällsordning där en klass tillkämpat privilegier de inte vill få ifrågasatta.Det är en genuint reaktionär rörelse vars yttersta mål är att bevara de rikas rikedomar och de starkas styrka.

Den jihadistiska rörelsen stöds utan tvivel av vissa statsaktörer, men INTRYCKET jag fått är ändå att det är en rörelse underifrån. Motivationen är kanske ofta oklar, men det finns alltid människor som törstar efter att vara på de rättfärdigas sida, och själva slippa bära ansvar för sina gärningar. Om jag kallar jihadismen revolutionär, så betyder det mest att den utmanar ett bestående samhälle. Även om den verkar reaktionär i det att den pekar tillbaka på en mytisk forntid som ideal, så är den omstörtande.

Bägge rörelserna bygger på samma vanföreställning: det finns en förnuftig ordning i samhället – den ryska rörelsen strävar efter att BEVARA denna ordning; den jihadistiska – att SKAPA den. Båda rörelserna ser Europa och europeiska värderingar, tolerans, acceptans, som skadliga kaoskrafter. Häromdagen publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån RIA.ru nedanstående skämtteckning:

Den ryska björnen (är det väl) sitter bekvämt i en fåtölj och ser världen utanför Ryssland förtäras av krig (Mellanöstern), sjukdom (Afrika) och homosexualitet (Europa) och frågar: ”Men berätta då! På vilket sätt har vi här det så dåligt!”
Vill man vara lite extra kremlologisk kan man notera att Kaliningrad målats i Eurogrått, medan Israel och Tunisien målats i fridfullt ryskgrön färg.
Vi talar alltså om ORDNING. Om att tillåta sig att beskriva sig själv som norm.
Nu har jag inte orkat leta upp några teckningar från IS, men jag föreställer mig att vi skulle se något liknande i deras bildvärld (om de nu inte är ikonoklaster och vägrar acceptera bilder). Men i deras fall skulle vi se bilder på det liv som kommer att råda när IS segrat – frid, harmoni och komfort bland leende människor i ett soligt landskap.

Nå, slutblarrat nu.

Oj, plötsligt inser jag att vi i ”vår” världsbild sällan föreställer oss ett slutmål för historien. Jag tror få svenskar eller belgare eller tjecker tänker sig ett mål för historien. När det och det har uppnåtts, då kommer vi att må bra. Okej, kanske enskilda människor tänker så – får jag bara den där handväskan, så kommer jag att bli lycklig. Men ”vi” tänker oss sällan att ”bara homosexuella får rätt att gifta sig så kommer samhället att bli harmoniskt och fridfullt”. ”Vi” jobbar lite med snävare horisonter. Och kanske också med ett större inslag av det egna ansvaret. Det – om vi ska ta upp islam – äkta jihad. Kampen för att leva ansvarsfullt och respektfullt.

Jag tänkte fantisera lite om saker jag inte begriper mig på, och därvid lalla på utan att ha källor till det jag påstår, tycker eller, strängt taget, babblar på om. Ni vet, thinking outside the box. Hålla låda utanför lådan. Vi journalister kallar gärna sånt här analys, vilket jag VET irriterar åtminstone en RIKTIG analytiker till vansinne.

Det här betyder ju inte att det jag lallar på om är helt grundlöst. Jag befinner mig – som alla människor – ett informationsflöde. Det skvätter kunskap på mig från det här flödet. Kloka tankar rinner längs mina knotiga fötter där jag står i ett flöde som ibland är ganska stritt, klart och fräscht, men ibland – ljumt, jolmigt och grunt. Kanske flyter det med lite skit i det här flödet, som i de flesta flöden. Vete fan vad de som befinner sig uppströms i informationsfloden sysslar med ibland.

Det jag tänkte ogrundat lalla kring just nu är att jag föreställer mig att vi rätt snart kommer att få se ett slags koncentrationsläger uppstå på vissa platser i Nordafrika. Som en reaktion på flyktingkatastroferna.

Flyktingarna må ha vilka skäl som helst för att våga livet i bräckliga farkoster för att ta sig över Medelhavet, men det viktigaste är att de inte har något annat val. Det enda sättet för dem att söka asyl i Europa är att göra det i ett EU-land. Sätter de foten i backen på Lampedusa har de chansen. De riskerar nej, de kan få ja, men de MÅSTE riskera livet för att överhuvudtaget få pröva möjligheten till ett liv i EU.

Det är alltså inte DE som är dumdristiga; det är VI som tvingar dem riskera livet.

Antalet döda är nu hisnande. Det är större än i de flesta pågående militära konflikter, och EU-länderna måste bestämma sig. Det är vårt val om vi vill utsätta dem som vill till oss för att arbeta eller söka skydd för en rysk roulett med vansinnigt sämre chanser än vid modellen med revolver.

Och här kommer koncentrationslägren in.

Jag tror att EU kommer att försöka upprätta asylsökarläger i Nordafrika; kanske även i västra Ukraina – alltså på de punker där flyktingsmugglarna släpper sina klienter. Migranter och flyktingar kan ta sig till lägren, få förläggning och sedan vänta medan EU-staterna dividerar om kvoter och mottagningsvillkor. Det skulle säkert kunna formuleras på något humanitärt vis också. Och politiken vänds helt om – för att få asyl eller arbetstillstånd MÅSTE man söka via asyllägren. Kommer man med flyg till Sverige sätts man på flyg till Lägren, där man kan få bli sittande i månader om inte år.

De här lägren kommer naturligtvis att bli en härd av korruption och våld och desperation och skapa helt nya förutsättningar för profitering för flyktingsmugglare och exploatörer. Jag kan riktigt se framför mig hur byggföretag och storjordbruk går omkring och plockar åt sig ”välväxta exemplar” att erbjuda säsongarbete. Men Europas politiker slipper läskiga bilder på drunknande barn, och det är ju det viktigaste.

Världen genomlever en svår tid och det är lätt att föreställa sig att allt går åt helvete. Men det är ingen tvekan om att utvecklingen är på väg mot något bättre, hur underligt det än kan verka när man läser tidningarna.

Men det är läkeprocesser. Smärtsamma processer när svåra skador på jorden läker. Och det är knappast troligt att de här läkeprocesserna kommer att gå fort. Men de pågår. Envist. Politiker och förståsigpåare i hela världen försöker göra sitt bästa för att stoppa läkeprocesserna, men vi är på väg mot en bättre världsordning.

Egentligen handlar allt; alla problem och allt hopp, om en enda sak. Förhållandet mellan enskild och kollektiv. Vår törst att vilja tillhöra, och vår längtan efter att få göra egna val. Och här sticker olika former av ideologier upp sitt fula tryne och säger att ”vi” är bättre eller att ”jag” är allt. Det finns ideologier som vägrar acceptera existensen av ”det allmännas bästa” och andra ideologier som vägrar acceptera tanken på den enskildes okränkbarhet.

Vi kan också lätt se att nästan alla ideologier handlar om att ”allt” är någon annans fel. De rikas, de svartas, männens, de degenererades. En ideologis framgång handlar ofta om att övertyga tillräckligt många om att de är de som har rätt. Det är så lockande att veta att det är de andras fel; inte mitt.

Och vi är fortfarande där. Massor med människor är övertygade om att vi bara plockar bort _________ så kommer VI att leva som prinsar. Fill in the blanks. Men samtidigt finner vi exempel på solidaritet, samarbete, respekt, ömsesidighet, omsorg… Framgångsrika exempel på att det är mycket mer effektivt att låta människor vara som de vill.

Visst kommer det att finnas motsättningar och konflikter i alla tider, men vi kommer att själva begripa att vi själva alltid bär ett ansvar för våra medmänniskor. Inte för att Gud har sagt det och inte för att det står så i ett eller annat manifest, utanför att det är såna vi är, vi människor. Vi kan inte leva utan kollektivet, men vi vill inte heller alltid foga oss i alla flockar. Vi kan vara svin som enskilda och svin som kollektiv, men vi märker som regel att vi är som bäst när vi kan samarbeta och samtidigt respektera varandas olikheter.

Jag har personligen varit i en hel mängd konfliktområden och sett hatet och oförsonligheten. Hat är billigt och bekvämt och tryggt. Men det finns hela tiden i varenda konflikt exempel på händer som sträcks ut; på en genuin vilja till förståelse. Altruism. Osjälviskhet. Modet att se bortom lögnerna. Modet att lyssna till den andre; modet att tala. Modet att samtala. Och även om hatet är billigt, så är det det mänskliga som segrar. För vi är människor.

Inte sällan får man höra att folk i dagens Ryssland, Ukraina, Moldavien etc. ”längtar tillbaka till tryggheten” på Sovjettiden. Som att Sovjet skulle ha varit ett land där människor levde fattigt, men jämlikt. Vi projicerar våra egna föreställningar om sociala skyddsnät på en verklighet som vi har väldigt lite erfarenhet om. Så vi drar slutsatsen att Sovjet kanske inte var ett idealsamhälle, men de fattiga och svaga hade åtminstone ett skydd från att rasa igenom.

Men så var det inte.

Så framgångsrik var propagandabilden av Sovjet, att många människor – både socialister och antisocialister – faktiskt föreställde sig att Sovjet var socialistiskt.

Men det var det inte.

Det sovjetiska systemet byggde aldrig på att skydda de svaga, utan på att stödja de starka. Systemet handlade om att ge privilegier till högpresterande – eller åtminstone dem som verkade högpresterande. Systemet premierade män av två kategorier: dels män som arbetade i tungt kroppsarbete – gruvarbetare, oljearbetare, chaufförer, och dels män i de högre kretsarna inom byråkrati och förvaltning.

Privilegiesystemet var oerhört komplicerat. Grovarbetare och elitbyråkrater hade förvisso höga löner, men eftersom det rådde en ständig varubrist var det lite meningslöst med pengar. Klart det är kul att ha högvis med pengar, men finns det inget att köpa, så är det inte mycket poäng med dem.

Nej, så Sovjet var starkt präglat av privilegier. Man kunde premieras genom förtur i bostadskön, i kön för att få telefon, i kön för att få köpa en bil. Man kunde få förtur till en plats på ett semesterhem på Krim. Förtur kunde ges för dem som visat sig produktiva på fabriken eller visat upp andra framgångar.

Lite intressant är att privilegierna kunde bli en handelsvara. Hade man ett visst privilegium – en anställd på en teater kunde ha förtur till biljetter till den egna teatern – så kunde man byta den mot, till exempel, kött som en butiksanställd kunde plocka undan innan de vanliga människorna fick tag på det.

Men systemet skyddade aldrig mot svaghet och utanförskap. Handikappade levde en eländig tillvaro, låginkomsttagare likaså. Systemet stödde dem som var starka och framgångsrika. Uteliggare var vanliga i Sovjet; alkoholister som rasat igenom systemet.

De som längtar tillbaka till det sovjetiska systemet längtar inte till ett samhälle byggt av solidaritet och medkänsla; de längtar till en tid när de kunde erövra – eller mygla till sig – rätten till en gratisresa till Sotji eller Daugava. De längtar efter privilegier.

Jag har sagt ganska ofta att Ukraina är ett perifert intresse för Ryssland. Visst, det förs en emotionellt färgad offentlig retorik i Ryssland om att Ukraina är av särskilt intresse och att Moskva måste stödja de ryssar som lever och försmäktar i Ukraina, allt mer förgiftat av Coca-cola-imperialism och Disney-kultur. Stackarna.
Men det är inte kriget i Ukraina som är KRIGET. Och det är – trots alla motgångar för Ukraina på slagfältet – inte Ukraina som förlorat.

Om vi börjar i den änden. Ukraina har förlorat territorium. Det kan vi ju vara eniga om. Ryssland har med våld vridit av bitar av Ukraina på samma sätt som Ryssland rev av bitar av Tyskland, Estland, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Japan och Finland efter andra världskriget. Det är svårt att se hur Ukraina ska få tillbaka Krim, till exempel. Och det är knappast troligt att Donbass kommer att återintegreras med resten av Ukraina på kortare sikt. Men territorium är inte allt. Ukraina har, precis som Finland under andra världskriget, visat sig förmöget att försvara sig. Trots allt. Motstånd är seger.

Om territoriella erövringar är seger, så har Ryssland vunnit. Nu sitter Ryssland med Krim och Donbass. Kreml har skjutit sin egen ekonomi i foten, och det är svårt att se riktigt vad Ryssland vunnit i just det här perspektivet.

Den stora förloraren är Europa; framförallt Europas små stater. Vi måste nu agera utifrån möjligheten att bli angripen av Ryssland. Visst kan vi lyssna på löften om att Ryssland inte tänker angripa, men vi har inget system för säkerhetsgarantier som vi kan luta oss mot. Jag TROR inte att Ryssland tänker angripa, men det TRODDE ingen i Ukraina för drygt ett år sedan.

Europas stater har på olika sätt försökt skapa säkerhetssystem. Nato var ett försök. Utifrån det samarbete som Storbritannien och USA hade haft under andra världskriget skapades en försvarsallians. EU är ett annat försök – genom att göra Europas stater ekonomiskt beroende av att samarbeta skulle krig bli omöjligt. OSSE, med rötter i Helsingforskonferensen 1975, är ett tredje försök.

EU har försökt utveckla sitt samarbete inom säkerhet och försvar. 2010 skapades EEAS som ett Europeiskt Utrikesministerium och med ansvar för att skapa en gemensam europeisk politik inom försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Georgienkriget 2008 visade tydligt på att det behövdes en gemensam linje.

Ryssland har mycket framgångsrikt lyckats se till att undvika att Ukrainafrågan hamnar hos EU. OSSE – där Ryssland har veto – har huvudansvaret för observatörerna i Donbass. Ryssland förhandlar med Tyskland och Frankrike. Och nu deklarerar Storbritannien en egen linje för att stödja Ukraina.

Och det är det kriget Ryssland har velat vinna: kriget mot Europa. Mot ett folkens Europa, där medborgare faktiskt kan rösta i frågor som rör hela vår lilla såriga kontinent. Ryssland har återupprättat den gamla ordningen, där internationell politik förs i slutna rum, mellan viktiga herrar. Det kriget har Ryssland vunnit.

Jag vet inte hur det har gått, kommer att gå i Minsk. Jag skriver det här ungefär samtidigt som rapporterna kommer om att samtalen är avslutade. Kanske har det gått bra. Kanske har Putin insett att hans resurser är ändliga och att han har mer att vinna på en försonlig linje, på respekt för grannarna. Kanske.
Men det jag känner när jag ser bilderna från Minsk är en lätt fasa. Det känns som om vi är tillbaka i den tid när furstar och kejsare, statsmän och stormakter, ritade om världskartorna som om de var sommarstuguritningar. Eller, för att kanske använda en moderna metafor, som om världen var ett enda stort Civilisations-spel.
Jag GILLAR inte att Tyskland, Frankrike och Ryssland sitter och bestämmer över andra länder. Det har aldrig funkat något vidare tidigare.

William Pitt och Napoleon delar upp världen. Pitt tar världshaven, och Napoleon hugger för sig av Europa. Kan imperialism skildras bättre?

Lite senare, några år efter Napoleonkrigen var världens imperialiststater hungriga igen. Den europeiska plumpuddingen var äten och smält och utskiten och det var dags att, på ett civiliserat sätt, stycka Afrika. Så statsmännen samlades igen, i Berlin 1884, för att undvika krig och dela upp världen i intressesfärer.

Europas statsmän delar stöldgodset ärligt.

Jag orkar inte ens tänka på alla konferenser och förhandlingar som ägt rum genom åren, där Viktiga Herrar beslutat Världens Öden – alltså hur de själv ska få maximal nytta av läget – över huvudena på folk. Britterna som tvångsförflyttar miljoner i Indien hit och dit för att separera muslimer och hinduer. Pontiska greker som för fredens skulle beordras av nationernas förbund att lämna Turkiet. Löften och svek till de arabiska folken i Mellanöstern. Hela Versaillefreden ska ses i det här perspektivet – en fred, inte för folkens frihet och trygghet, utan för att skapa ett system där stormakternas ställning bekräftas och säkras. En hel mängd såna här konferenser hålls under åren mellan världskrigen. Den mest ryktbara är kanske Münchenkonferensen 1938, då stormakterna bestämde sig för att låta Hitler få som han ville. Tjeckoslovakien var det ju ingen som behövde, så Sudetområdet kunde ju Tyskland få om det nu var så himla viktigt.

Det gick att förhandla med Hitler! Freden var räddad i Europa!

Så oavsett hur det går i Minsk… Jag tycker det är obehagligt att se de här processerna återuppstå. De stora staterna, ”ledarna”, som sätter sig ner i en liten trång krets och bestämmer. För att undvika krig.
Och det låter ju bra. Krig är alltid ett misslyckande. Men krig är framförallt ett instrument för politiker. Som Hollande, som inte tvekat att sätta in trupp när franska intressen varit hotade i Afrika. Som Putin. Som Obama. När det gäller Tyskland får vi kanske erkänna att det är svårt att se några exempel på hur Merkel använt krigsmakten för att hävda tyska intressen. Men ändå.
Ha inga illusioner om fred. Förhandlingarna i Minsk handlar om att Europas stormakter söker former för att ge speciella rättigheter till sig själva. För att de är stora, för att de har tunga vapen och för att de kan. Rysslands slutliga mål är inte i Ukraina eller Georgien eller Moldavien. Rysslands mål är att få till stånd en europeisk säkerhetsordning där Ryssland har veto. Kanske har det målet nåtts i natt.

Och vilket land är då nästa att bli stormaktsöverenskommelsernas offer?

”Grabben – hämta en flaska vodka och en karta över Polen!”