Författare: Per Enerud

Det är tydligt att Ukrainas president Porosjenko slutat låtsas att kriget i östra Ukraina kan vinnas. Den här veckan beslutades formellt att upphöra med utbetalningar av pensioner och socialbidrag till människor, bosatt på separatistkontrollerat område. Nu satsar Porosjenko på att knoppa av de självutnämnda områdena; lämna dem i knäna på Ryssland.
Det här kommer Ukraina naturligtvis aldrig att erkänna eller acceptera, men det är skillnad på vad som sägs och vad som görs. Eller, på diplomatspråk, de facto och de jure.
Fram till 1990 existerade två tyska stater. Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken. Västtyskland och Östtyskland. Västtyskland erkände aldrig Östtyskland de jure, men hade ju fullt klart för sig att Östtyskland existerade de facto. Östtyskland var medlem av FN och andra internationella organisationer – Warszawapakten och SEV.
Och ungefär så tror jag att Porosjenko bestämt sig för att se på separatistområdena. Ja, de finns. Nej, vi erkänner dem inte som lagliga. Och, precis som Västtyskland på sin tid kommer Ukraina att gå vidare med Nato och EU-medlemskap. Om några år, två, tio, femtio, kommer ”folkrepublikerna” att be om att få återvända till Ukraina. Precis som DDR.

Hur kommer Putin att se på det här? Ja, jag tror att en sån här modell passar Putin ganska hyfsat. Som gammal DDR-operatör vet han hur Ryssland kunde använda DDR för påtryckningar mot Västeuropa. Genom DDR kunde agenter infiltreras i Förbundsrepubliken och andra länder. Vi ska ha klart för oss Putin inte har ett tydligt definierat slutmål för sin politik. Han vill skapa strategisk rörelsefrihet. Han vill kunna gå vidare från Donbass mot större mål, men inte nödvändigtvis binda sig vid en expansiv politik. Han vill ha en ”normalisering” av precis det slag som rådde under kalla kriget, då Ryssland ockuperade sina grannländer, men ändå hade alldeles utmärkta diplomatiska förbindelser med resten av Europa. Normalisering av det onormala.

Och den filosofiska frågan – var det bra att det aldrig blev storkrig mellan Öst och Väst? Ja. Var det bra att Ryssland tilläts ockupera halva Europa? Nej.

Riktigt när man började räkna världskrigen vet jag inte, men hittills har vi kommit upp i två. Det har nog funnits ganska så globala krig redan tidigare – borde vi inte räkna kolonialismen till ett världskrig?
Nå, det jag tänkte resonera lite kring är att vi ju i år uppmärksammar att det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Det tog mycket länge innan man började kalla första världskriget för första världskriget. Långt in på trettiotalet var det bara ”världskriget”, och jag tror att ännu i England är det officiella namnet på konflikten – The Great War. Andra världskriget kallas ”The Last War”.
Här sitter jag i djupaste trygghet, hundra mil bort från ett nytt krig. Ännu ett i Europa under de senaste tjugofem åren. Vi borde sluta säga – ”Tänk att sånt kan pågå, här i Europa, i vår tid.” Vi borde uppenbarligen börja säga: ”Jahaja. Ett till. Typiskt”.
Men det jag tänkte säga är att det är märkvärdigt att vi plötsligt har hamnat i ett läge med ännu ett första världskrig. För det är närmast så det ser ut i Donbass.
Längs ett ingenmansland ligger två fiendearméer och siktar på varandra från starka befästningar. Ukraina har slut på flygvapen, och separatisterna har aldrig haft något. Fronten ligger fast. ”På västfronten intet nytt”. Det pågår strider om några meter, men det kommer aldrig något avgörande.
Jag har nyss skrivit en bok om kvinnliga soldater i första världskriget. Och även nu håller ukrainska frivilliga på att upprätta en kvinnobataljon.
Första världskriget förändrade världen. Fyra glittrande imperier försvann och Europas karta blev helt annorlunda. Kanske kommer även det här, andra första världskriget, att utplåna imperier och skapa ett nytt Europa. Kommer vi även den här gången att triumferande ropa ”Nie wieder Krieg!” när freden kommer. Och ha fel. Igen.

Bland det besvärligaste med att försöka diskutera Ukraina är att de man grälar med som regel diskuterar något helt annat än vad, till exempel, jag gör.

För mig, som demokratisk socialist, är utgångspunkten antiimperialistisk: de små staternas rätt att göra sina egna val. Sverige är en ganska liten stat – det är vårt val om vi vill gå med i Nato eller EU eller Sundsvalls kattklubb. Därför är för min del helt fullständigt självklart att jag ställer mig på Ukrainas sida när landet är utsatt för aggression från en imperialistisk stormakt.

Andra, som uppenbarligen också beskriver sig som socialister, ser den ryska aggressionen som ett svar på amerikansk aggression. Natoutvidgningen och EU-utvidgningen är, tycker de, aggressioner eftersom Ryssland inte tycker om dem.

Kosovo och Libyen tas upp i det här sammanhanget; ibland även Afghanistan och Irak. På något vis anses det förklara varför Ryssland har rätt att ockupera, annektera – själv eller genom bulvan – delar av sina grannländer. Så här skriver två debattörer i Journalistförbundets facktidning: ”Vad har då det här exemplet att göra med konflikten i Ukraina och
Rysslands aggression? Kopplingen är att de ledande västmakterna har gett
Putin en modell för hur ett hänsynslöst utnyttjande av skyldigheten att
skydda skenbart kan rättfärdiga störtandet av oönskade regimer i andra
länder och erövrande av kontrollen över strategiska resurser som olja
och territorier.” Men den här modellen upprättades långt tidigare. Redan i början av 90-talet gynnade Jeltsins Ryssland separatiströrelser i grannländerna Moldavien och Georgien – och även på Krim. Alldeles utan att behöva några modeller som ”de ledande västmakterna” hittat på.

Det talas om ”geopolitik” att stormakter skulle ha ”intressesfärer”. Det är grundbulten i Molotov-Ribbentrop-pakten och det är också grunden för kalla krigets block. Den tanken låg bakom ”The Great Game” när britter och ryssar tävlade om att kolonisera Asien. Ryssland hävdar än i dag att landet har rätt till en ”intressesfär” dit Nato och EU inte ska få utvidgas.

Jag får en bild skickad till mig av en vän i östra Ukraina. Ett verk av en graffitikonstnär i Samara, en stad vid Volga. Andrej Siajlev (Андрей Сяйлев) heter artisten. Det här är bilden:

Ett hus med djupa sprickor; en halvan målad i Ukrainas färger, andra i Rysslands. Hela byggnaden hålls samman av en gul gasledning. För en svensk är det kanske inte en självklar detalj, men i Ryssland och Ukraina känner alla omedelbart igen naturgasledningarna som går kors och tvärs i alla städer, och just så här, runt hus, upp och ner längs väggar. Det är en gasledning.
Vad är det den här bilden handlar om?
Jag blir ganska starkt berörd och känner att jag tolkar bilden som att sprickorna mellan Ryssland och Ukraina är så djupa att de aldrig, eller åtminstone inte på lång tid, kommer att kunna repareras.
Men det är inte bara sprickor mellan två stater. De här sprickorna går mellan vänner, i familjer. Praktiskt taget alla i både Ryssland och Ukraina har släktingar på andra sidan gränsen. Syskon har blivit främmande för varandra; barn kan inte längre tala med sina föräldrar.
Kanske är bilden en av de bästa jag sett av den här konflikten. På ett plan kan den representera den fysiska förstörelsen; på ett annat – sprickorna i ett gemensamt hus. Och samtidigt som de här sprickorna är djupa och hopplösa är det fortfarande ett gemensamt hus. Ukraina och Ryssland är inte två öar med oceaner emellan. Det är grannländer som bidragit till varandras kultur i tusen år. Ryssland och Ukraina är en dialog som pågått i århundraden.
Och vad händer när huset rasar. Vem faller stenarna på?

Mitt jobb är att möta folk i östra och södra Ukraina, prata med politiker och aktivister och journalister och näringslivsfolk. Ibland sitter vi på ett fik en tre-fyra människor och diskuterar vad Europa är och vad integrering innebär – Ukraina har alltid varit en del av Europa. Hur kan man integrera något som redan är en del av det som det ska integreras med. Hur integrerar man ett äpple med ett äppelträd? I andra sammanhang sitter vi och är viktiga och har slips och byter visitkort. Och någon gång har det hänt att jag fått stå på scen och köra Stand-Up Europropaganda inför en arg folkmassa. Härligt.
Inom parentes kan vi säga att det här är det roligaste jobb som finns. I hela världen.
Och nu har jag just kommit tillbaka från en sådan här resa: Sumy och Tjernihiv. Två städer norr och nordöst om Kiev. Jag hyrde en bil, bad om en GPS, knappade in adressen till Sumy och fräste i väg.
Det är fullkomligt underbart att köra ut på landet så där. Höstfärgerna, små städer och kyrkor… Det är något oväntat bakom varje kurva.
Nu är det bara det att vägarna i Ukraina är nästan helt utan kurvor. Evighetslånga raksträckor, där man snabbt vänjer sig vid att INTE hålla blicken långt fram, utan att titta på vägen omedelbart framför bilen för att undvika avgrundsdjupa hål i asfalten. Men det verkar inte finnas älg i Ukraina, så jag har överlevt, även om jag inte sällan kört så det slagit gnistor i underredet när vägen tvättbrädnat till oigenkännlighet.
Så åkte jag till Sumy. Omväxlande på riktigt god väg, omväxlande genom byar med höns och kor längs vägrenen och på långa sträckor – vägbeläggning som skulle få stöddämparingenjörerna att gråta om de visste vad deras bilar utsätts för. Men jag kom fram. Lät mig intervjuas i läns-TV, träffade folk, sov på hotell, åt frukost och så var det dags att resa till Tjernihiv. 340 kilometer sa GPSen. Tre timmars resa, lovade den. Och så iväg.
Vägarna var lite bättre åt det där hållet och det såg bra ut. Jag skulle vara framme i Tjernihiv lagom till lunch. Raka spåret.

Men spåret visade sig rakare än vad jag kanske hoppats på. Jag började roat konstatera att jag antagligen åkte på genvägar, endast kända av GPS. Små byvägar. Idylliskt. Raka vägen.

Vägen blev ännu smalare. Men mindre väg. Fortsätt rakt fram 11 kilometer. Jaha.

Så var det inte asfalt på vägen längre. Det gjorde inte så mycket, för asfalten var knölig och obekväm och det kändes lite mysigt att åka på grusväg och liksom överlista Svensson som kör där på sin autostrada. Jag och GPSen vet bättre.

Men när det inte var grus längre, utan geggamojja blev körningen lite tröttsam. Djupa, vattenfyllda gropar i vägen kändes inte lockande, och i de flesta fall kunde jag köra vid sidan om vägen. Men i något fall var det bara att gå ut och spana – finns det botten i det där hålet? Kommer jag igenom med en Seat Ibiza? Notera också att vi befinner oss LÅNGT från närmaste mobiltäckning. Rakt fram, sa GPSen.

Det där talesättet: ”vart tog vägen vägen?” förverkligades i hela sin längd. Jag är, inser jag, ute och åker på en åker.

GPSen envisas – RAKT FRAM. Vägen förvärrades nu rätt dramatiskt, och när GPSen föreslog att jag skulle ta mig över floden Desna vid ett VADSTÄLLE så bestämde jag mig för att nu fick det faktiskt vara nog. Medan GPSen allt mer högljutt manade till u-sväng började jag spana efter bebyggda trakter och hittade så småningom fram till en by med en kyrka där jag kunde falla till marken och tacka skaparen av asfalt för att hon skapat asfalt. Jag befann mig i trakten av Gaj kyrkby. Tror jag.

Sedan var det bara rakt fram till Tjernihiv. GPSen surade hela resten av resan.

Ja, och när jag var fram och checkade in på hotellet, så möttes jag av det här:

Just nu försöker demokratins fiender formulera en ”kålsuparteori” vad gäller Ukraina. Aftonbladet körde nyligen en artikel om tidningen Vesti, som utsatts för en räd av den ukrainska säkerhetstjänsten. Chefredaktören citerades: ”Det pågår en putinifiering av Ukraina”.
Det här är ganska listigt. I stället för att försöka rädda äran på Putin, försöker man vanära det ukrainska ledarskapet. Putin och Porosjenko – lika goda kålsupare.
Vi kan ofta se samma tendenser i andra konflikter – Palestina/Israel: lika goda kålsupare. Och en hel strömning i svenskt 60-tal byggdes upp kring föreställningen om att Sovjet och USA är lika goda kålsupare. Den så kallade Tredje ståndpunkten. Intressant nog har Åsa Linderborg faktiskt vädrat tanken på en tredje ståndpunkt.
Om vi börjar med räden mot Vesti, så finns det allvarliga frågor att ställa till Ukraina om hur tidningen hanteras. Samtidigt finns det rätt seriösa frågor att ställa kring tidningen Vesti. Till exempel hur en gratisutdelad tidning, med rätt lite annonser, kan få en upplaga på 400000 i Kiev. Vem betalar? Ägarförhållandena i tidningen är milt sagt dunkla.
Hur det än är – OSSE och andra internationella organisationer har kritiserat räden, och tydligt är att Vesti fortsätter att komma ut. Tidningen delas ut i tunnelbanan, precis som tidigare. Det är meningslöst att jämföra en kanske illa utförd och dåligt underbyggd räd, med den systematiska förföljelse av oliktänkande medier som pågått sedan mitten av 90-talet i Ryssland. Ukrainas mediemarknad är dåligt utvecklad, på många sätt primitiv, men enormt pluralistisk. Putins Ryssland har nästan helt lyckats utplåna alla former av kritisk granskning.
Även vad gäller själva krigföringen. Här kan man då och då få höra att det inte är ett krig mellan Ryssland och Ukraina, utan ett krig mellan okontrollerbara beväpnade gäng – nazister, kosacker, cowboys, äventyrare – finansierade av Gud vet vem. Och ja, det finns rätt mycket egendomliga gestalter bland de ukrainska frivilliga, men Ukraina har gjort tydligt klart att de har ansvar och kontroll över frivilligkårerna. Ryssland för ett låtsaskrig. Låtsas inte vara på plats. Låtsas inte skicka vapen. Låtsas inte finansiera, utrusta och bemanna.
När ukrainska frivilligkårer beskylls för övergrepp så tar Ukraina sitt ansvar – de utreder fallen, letar upp dem som är skyldiga och inleder rättsprocesser. När ryskstödda band skjuter ner civilflygplan låtsas Ryssland att det är Ukrainas fel.

Ryssland för ett fegt krig, på ett grundval av lögner, och utan att vilja ta ansvar för sina imperialistiska ambitioner. Ukraina tar till sig av den berättigade kritik som framförs mot övergrepp på slagfältet, i politiken, i medierna.

För mig, som demokratisk socialist, kan det inte finnas en tredje ståndpunkt när lögnen angriper försöken – drömmen om – att skapa ett samhälle med rättssäkerhet och demokrati. Det finns bara en första ståndpunkt: demokratins och respektens. Mot den står lögnen och förtrycket.

Jag ska försöka förklara vad jag menar, varför jag tror att Putin inte vill erövra Sverige.
Det är viktigt att komma ihåg att Putin inte är militär. Ingen general. Han har aldrig gjort lumpen; har aldrig suttit på post och frusit om fötterna och frågan om han har en aning om hur man gör när man skjuter med gevär. Att posera halvnaken med jaktbössor är inget starkt bevis för stor kunskap i vapenkonst.
Putin är politiker och för en politiker är militären ett instrument, kriget ett verktyg och territorium – en hållhake. Att erövra ett land eller en del av ett land är inte målet – det är medlet. Putin är en rationell och intelligent spelare som har ett tydligt mål för sin politik, och invasionen av Ukraina är en del av hans strategi. Men det är inte land han är ute efter – okej, han kanske inte har något emot att ta kontrollen över viktiga landområden, men det är fortfarande inte jordtörst som driver honom.
Putins dröm är att upprätta ett europeisk säkerhetssystem där Ryssland har veto.
Som i FN, som i OSSE.
Putin anstränger sig ursinnigt för att hålla frågorna kring Ukrainainvasionen inom FN och OSSE – som han kan kontrollera. Och han anstränger sig lika mycket för att hålla konflikten UTANFÖR EU och Nato, som han inte har minsta kontroll över.
Putin vill få garantier för att fler länder inte ska få gå med i Nato om inte Ryssland går med på det. Han vill kort sagt att Ryssland ska få bestämma över andra länders utrikespolitik. Sverige, Finland, Irland, Ukraina, Georgien, Moldavien… Ryssland vill bestämma över oss. Däremot har han inget större behov av svensk malm eller irländsk whisky eller finsk pappersmassa.
Ryssland och Putin har en tydlig och klart uttalad vision. Det är inte fråga om galenskap eller förvirring, utom om rationell och oerhört traditionell stormaktspolitik.

Det har talats en del om upprustning och försvarsfrågor. Jag vill ha sagt att Ryssland INTE är ett hot mot oss. Hotbilder à la Sven Hedins kosacker i Kungsträdgården eller övningscenaria från Krigshögskolan i stil med Operation Garbo är inte aktuella. Nej, det finns inget som talar för att Putin laddar för en invasion. Ryssland är inte ett hot.

Däremot är osäkerheten ett hot, och det är Ryssland som har skapat denna osäkerhet.

Ryssland har upphävt hela det europeiska säkerhetssystemet, som det formulerades i FN-stadgan och Helsingforskonferensen. Det här gör att vi INTE HAR EN BLEKASTE ANING om vilka regler som gäller längre.

Jag TROR inte Ryssland har fientliga avsikter mot Sverige, men det finns inga garantier. Det faktum att Ryssland har använt militärt våld mot ett grannland för att uppnå politiska mål visar att landets ledning föraktar givna avtal. I tjugotre år har det Ryssland som uppstod efter Sovjets fall lovat att respektera grannländerna. I mars visade Putin vad hans lands löften var värda.

Vad jag TROR om Putins avsikter mot Sverige är rätt ointressant. Men det är min övertygelse om att osäkerheten är extremt allvarlig. Vi är utsatta för ett omedelbart och mycket stort hot, men vi vet inte alls hurdant.

Att nu börja resonera om att skaffa bandkanoner och återinföra värnplikten är, tror jag, fel väg. Det var inte brist på utrustning och soldater som gjorde Ukraina försvarslöst, utan brist på beredskap för det slags krig som bröt ut. Vi måste lägga pengar på forskning, studier, spaning och kunskap. Vi måste lära oss se mönster – som när Sverigedemokraterna röstar nej i Europaparlamentet till samarbetsavtalet med Ukraina. Varför vill högerextremister ge legitimitet till Putins våld mot en europeisk granne? Hur kommer det sig att antifascister och fascister enas i sitt stöd för Putins världsbild?

Är man osäker på något tar man reda på det man behöver veta. När nu osäkerheten är vårt hot, måste kunskapen bli vårt vapen.