Författare: Per Enerud

Askö. Gråheten hos en alldeles för tidig lördagmorgon. Som en tung hästfilt. Som dammråttor. Som oputsat silver och tenn i en låda. Till och med ljuden är grå: knastret i frostgräset på väg till utedasset. Gårdagens brasa luktar grå aska och när solen går upp är hon grå.

Askö. I dag släpade jag och kånkade och slängde. Jag har haft en massa bråte här, och det var tid att befria sig från det onödiga ägandets börda. Redan förra veckan hade jag rensat ut en massa skräp och lagt i stora högar på gården. Nu hade jag en skåpbil till mitt förfogande, och skräpet skulle på tippen.
En härlig solig oktoberdag – brittsommar när den är som brittsomrigast. Och en skåpbil och massor med sopor. Och ingen trängsel på tippen i Väddika. Det var bara jag och några hantverkare, och vi hälsade så där, som bara det fysiska arbetets män hälsar. Tre vändor blev det. Och sen – till Uppsala för att lämna tillbaka maskinen. Mer manligt utbyte. Jag hade till och med tankat rätt – med diesel. Sen vandrade jag in till stan och tog en latte på en bokhandel.

Askö. I dag är det fyrtio år sen John Philip Sousas patriotiska marsch Liberty Bell för alltid kom att förknippas med bisarr brittisk humor. Ingen armé i världen skulle kunna marschera mot fronten till Liberty Bell längre, så strängt taget innebar premiärvisningen av Monty Python’s Flying Circussssssss ett litet steg på vägen mot världsfred.
Alla har sin egen favorit, men jag tycker en fascinerande scen i just det allra första avsnittet är, när världen är på väg att tas över av utomjordiska gräddbakelser som förvandlar alla människor till skottar, för skottar är så dåliga på att spela tennis så då kan de utomjordiska gräddbakelserna vinna Wimbeldon.
Det tog väl några år innan MP kom till Sverige, men jag minns de där gräddbakelserna som något fullständigt revolutionerande. Det var ingen som liksom resonerade i de där banorna i Vännäs i början av 70-talet.

Askö. I morse var världen av silver. Gräsmattan bestod av luciaglitter och regntunnorna var förvandlade till hockeyplaner för möss. Hösten marscherade in och tog kommandot över världen. Växterna, utom floxen, böjde genast huvudena undergivet: en ny härskare härskar.

Jag känner att jag måste reda ut hela förvirringen kring de arma pajas-nazisternas prat om al-Ghazali. Ledarskribenten, herr Suk, talar om hur han fördömde matematik och ledde in islam på en väg bort från förnuft och vetenskap.
Abu Hamid Mohammed ibn Mohammed al-Ghazali är i själva verket en av de intressantaste och mest sofistikerade tänkarna i världshistorien, och det han gjorde var att han tog avstånd från föreställningen om att man förnuftsmässigt kunde bevisa och beskriva det gudomliga. Gud kunde bara, enligt al-Ghazali, upplevas i det personliga mötet.
Al-Ghazali tog starkt avstånd från en tidigare tradition i islam, där man använde grekisk filosofi för att bygga gudsbevis – det är den som kallas mutazailism. Al-Ghazali var en av de första tänkarna som på allvar skilde på tro och vetenskap. Det finns ingen motsättning, men de har helt olika funktion. Al-Ghazali fördömde inte matematiken eller naturvetenskapen, men han bevisade att de var meningslösa för att säga något om Gud.

Askö. Efter en stärkande och solig cykeltur till den lokala handlaren finner jag en nazisttidning i postlådan. Sverigedemokraterna föreställer sig uppenbarligen att Roslagen är en passande miljö för hatfylld propaganda. Men efter att ha läst tidningen ganska noga konstaterar jag att det här inte kan vara Sverigedemokraternas tidning. Det MÅSTE vara killinggänget!
Jag har trott att Sverigedemokraterna försökt skapa en lite prydlig image, men här är det liksom hela tiden… Det är liksom: tänk va hemskt med svält, och dom svälter i Afrika. Om vi får hit negrer så kommer svälten hit.
Denna nusvenska Der Stürmer är nästan hisnande pinsam. ”Araber har ett för oss främmande kroppsspråk, de skriker och tränger sig”. Jobbigt i liftkön, fy fan. ”Sodomistuppvisningen Gay Pride”. Hallå!? Serietidningen Pondus hyllas som ”politiskt inkorrekt” – dvs orädd. Den stackars barnfilmen Wall-E hyllas för sitt ”sunda budskap”.
Ledarskribenten förvirrar sig i ett resonemang om hur den islamska rörelsen mutaziliterna krossades av ”Imamen Al-Ghazali”, som ”fördömde bland annat matematiken”. Det är lite tjusigt med denna namedropping, men redaktören visar på just det här viset upp att han blandat ihop precis allt.
Tidningen bygger upp ett patriotiskt crescendo som exploderar i ett klimax i form av ett recept på Korv Stroganoff med ris. ”Jag gör ingen annan korv stroganoff längre än just denna”. Riktigt lång korv stroganoff. Mmmm. När författarinan även skriver att hon blev ”förvånad i slutändan”… Jag vet inte om jag vill bli förvånad i just slutändan, och i synnerhet inte av lång korv stroganoff.
Efter Piratpartiet: välkomna till Pajaspartiet de löjliga.

Askö. Det har kommit till min kännedom, att hela världen talar om kvinnoroller, sedan en dam i Amerika sagt att kvinnans roll är att vara mannen underdånig. Det här kommenteras som ”politiskt inkorrekt” och därmed djärvt och spännande.
Enligt damen ska kvinnan behaga mannen. Det här är alltså revolutionerande och nytänkt och provokativt.
Alltså jag kan inte fatta det nya och revolutionerande med de här tankarna. Är inte detta just mainstream så in i helvete? Är det inte exakt så 99 procent av alla kvinnor lever – i Sverige, i världen? Vari ligger det ”politiskt inkorrekta” i att säga att kvinnans plats är i hemmet, vid spis och säng? Okej att det kanske inte är på det sätt som kvinnorollen är formulerad i högtidstalen, men det är väl ändå så kvinnor lever i dag? Bortsett från ett litet skikt priviligierade kvinnor. Och män.

Askö. Så får jag än en gång en sån där känsla av att vara priviligierad. Det är en lite råkall septemberkväll och jag tänder en brasa. Min vedbod är stinn av ved, och jag kan elda, utan att det egentligen riktigt behövs. Det blir trivsamt och varmt. Ljudet och ljuset från brasan skapar ytterligare värme.
För tio år sen bra precis åkte jag och fotografen Vasilij till Kaukasus för att göra reportage om flyktingarna. Det andra Tjetjenienkriget hade nyss börjat och tiotusentals tjetjener hade sökt sig till säkerheten i grannrepubliken Ingusjien. Det fanns ungefär lika många flyktingar som invånare, och de flesta var inhysta i gamla järnvägsvagnar. Tak över huvudet, och två toaletter i varje vagn. En familj i en kupé.
Men kallt var det, och ingen ved. Och höglänt land ovan trädgränsen. De som hade bil gav sig av på långa expeditioner för att leta ved. Barn sprang och bröt av kvistar från buskar.
Och det jag lyxeldar med om kvällarna skulle kunna värmt ett par familjer en hel natt. Det hade räckt för att värma mat och tvättvatten och givit en känsla av liv och ordning. Nu var det en mysbrasa för mig. Det blev till och med lite för varmt mot slutet.