Författare: Per Enerud

En kompis till mig tipsade om en film nyligen – Darling. Jag har inte sett den, och skulle gärna se den. Anyway – jag kunde inte se den när den visades, och min kompis föreslog att jag skulle spela in verket.

Vilket fick mig att inse att jag inte har en blekaste aning av en susning hur man gör för att spela in filmer. Om det ens går numera.

Jag kan plocka fram filmer med fjärrkontrollen från ett filmbibliotek. Det finns aldrig några filmer jag har minsta lust att se, men jag slipper i alla fall gå ner till en videobutik – om det ens finns några såna längre – för att se att det inte finns något att hyra.

Men förr i världen, när det emellanåt gick något intressant på TV, så kunde man spela in film. Det fanns en liten scanner i hörnet av fjärrken, och i somliga tidningar fanns till och med streckkoder tryckta, där man kunde snabbt scanna in klockslag och kanal. Annars kunde man göra det genom en liten broschyr som ingick i videoinstruktionsboken. Och så kunde man titta på – till exempel – valvakan samtidigt som videon snällt spelade in något helt annat på en helt annan kanal.

Men sånt går inte längre. Och inte kan man ha flera TV-apparater längre, utan att i så fall ha extra abonnemang. Kulturskymning! Å andra sidan får man ha jättemånga fjärrkar nuförtiden.

I vilket fall som helst har jag fortfarande inte sett Darling.

Uppenbarligen finns det en lagbundenhet i det faktum att man omedelbart får väldiga blåsor på fötterna när man börjar springa efter ett längre uppehåll. Tjatigt. Likväl blev tiden bättre än i går: 32.54. Rätt måttligt fort på en halvmil.

Det är roligt att springa i skogen. Det mjuka underlaget och doften av skog gör att det känns behagligt.

Och medan man ränner omkring i skogen snurrar tankarna hit och dit. Bland annat funderade jag på att det ryska ordet för ollonborre – хрущ – måste vara ljudhärmande. För precis så ”hrsch, hrsch” lät ollonborren som flög in i mitt kök i går kväll. Och så tänkte jag på att den kommunikationsmodell jag funderat på i några dagar måste ritas om, så att begreppet ”message” ersätts med ”narrative”, och placeras på en helt annan plats i modellen.

Och när jag nu väl sprungit färdigt får jag vårda mina blåsor. Man har mycket att tänka på, som träningsfenomen.

Sent på kvällen hör jag ett litet buller från köket. Det låter som om någon bläddrar snabbt i boksidor: frrrrt, frrrt. Ingen borde bläddra med boksidor i mitt kök om kvällarna, och jag går dit och tittar. På diskbänken ligger en skalbagge av närmast kosmiska dimensioner. Jag har aldrig sett en så stor skalbagge. Den var rejält större än de tordyvlar (Geotrupes stercorarius) som jag stör när jag rensar rabatter i stugan. Jag tog en bild på vidundret, hjälpte det ut ur köket och gick till sängs igen, lätt chockad.

Nu har jag analyserat bildmaterialet, och tror mig kunna fastslå att besökaren var en ollonborre (Melolontha melolontha).

Det roliga med ollonborrar, är att de på ryska heter хрущ (chrusjtj). Gamle ryske ledaren Nikita Chrusjtjev heter alltså ollonborre i efternamn.

Det här är nästan naturlig storlek.

Tillbaka i Fagerskogen efter två månaders uppehåll. Första löppasset på barmark, faktiskt, och då råder nästan full sommar. Mjukt och behagligt att springa i skogen, och själva skogslandskapet var fullt av nya dofter – häggen blommar här nu.

Själva springet gick väl sådär. Första stegen var jättejobbiga, men ganska snart kände kroppen igen sig. Tiden blev ganska blygsam: 33.42, men efter en så lång paus kan man kanske inte vänta sig så mycket bättre.

Jag mötte en dam i löpspåret, och hon hälsade: hejhej. Och jag svarade: hejhej. Och eftersom jag inte hade ipoden med, så fick jag ju fundera lite kring det här, och kom fram till att det verkar finnas ett slags semantisk betydelse i det musikaliska intervallet mellan hejena. Min hypotes är att ju större intervall, desto högre auktoritet. Små barn säger hejhej praktiskt taget utan diatoniskt intervall – testa gärna: hejhej. Det ger ett vekt intryck på något vis. En ters eller kvart skapar en annan tyngd hos hälsaren.

Ja, sånt funderar man på i löpspåret när man inte har någon ficka att stoppa ipoden i.

Askö. Stugan i maj är svårslagen, och en stor del av tjusningen ligger i fonotopen – ljudlandskapet. Det som är intressant är att det egentligen inte är ett dugg tyst i stugan. Det är en himla massa ljud hela tiden, men till skillnad från stan, där ljudet liksom bara är ett jämtjockt brus, är ljuden tydliga och identifierbara.
Skogen är som en opera, med en kör av humlor och trädbrus och bofinkar. Plötsligt stiger den berömda barytonen ut på scenen – Koltrasten sätter sig längst upp i en gran, bugar mot publiken och sätter igång med en aria. And the crowd goes wild.
Någonstans bland slagverkarna hörs hackspettens trumsolon, och ett flygplan på väg från Luleå eller Sundsvall eller en misslyckad affärsresa glider som ett diminuendo genom partituret. Koltrasten, operans stjärna, lämnar scenen, och bofinken verkar lägga i lite mer energi i slutdrillen på sin skalövning. Det är bara att sitta och njuta på parkett.
Det är besjälade ljud på något vis. Ljud med ett budskap. Ett sammanhang.
Ljud som känns som en del av en själv.

Berlin. Hela den här veckan njuter jag av ett hotell, precis rakt under inflygningssträckan på Berlin Tegel-flygplatsen. Allt det som stor- och kulturstaden Berlin har att erbjuda ligger precis utom räckhåll, precis som för Tantalus. Flyga hem går inte, för det är en massa seminarier som ska besökas, åka till stan går inte heller, eftersom vi har program hela dagarna.
Av stor- och kulturstaden Berlin ser jag ju ingenting, och själva konferensen hänger jag inte heller med i särskilt bra, eftersom jag är ditskickad som en nödlösning eftersom ingen riktig ville åka.
Det stora glädjeämnet är Wolfgang. Antingen är han bättre på att hitta alla klubbar och pubbar i trakten av Kurt-Schumacher-Platz och kommer inte till hotellet förrän vid sjutiden på morgnarna, eller så har han så känslig hörsel att de ideliga flygmaskinerna som dundrar över hotellet var tredje minut väcker honom. Hur som helst är stackars Wolfgang hemskt hemskt sömnig. Och somnar. Och snarkar.
Stackars Wolfgang har spridit glädje i konferensrummet under hela dagen. Första gången han snarkade var vid elvatiden, och då tyckte hans grannar att det var lite pinsamt, så de väckte honom. Men sen har han suttit och snarkat större delen av dagen. Det är rätt fascinerande. Men förhoppningsvis har han ork till en ny vända runt Nordvästberlins alla vattenhål nu i natt.

Plötsligt har vi fått statsfinansierad rasistpropaganda. Nationaldemokraternas tidning ”Nationell idag” uppfyller de regler som finns för presstöd och får si och så många miljoner.

Till skillnad från alla andra har jag läst den här publikationen – jag har till och med skrivit om den tidigare – http://prat.korrespondentmedia.se/#post259 – och det är ju inte så att man blir imponerad av den skärpa och precision som idiotin formuleras med. Kanske kan de gå en kurs i svenska språket för miljonerna. Ska man nu hata allt utländskt så är det ju rimligt att man lär sig uttrycka sig på svenska innan man börjar kväka ur sig dumheter.

Presstödsreglerna utesluter förhandskontroll av de tidningar som får stöd. De får inte stöd för att de uttrycker en för staten behaglig politik, utan för att staten anser att det finns ett värde i att många röster hörs i en demokrati. De allra flesta tidningar som får presstöd är socialdemokratiska; den största mottagaren är Svenska Dagbladet som är moderat. Idén med systemet är att hålla emot tendenser till monopolisering av mediemarknaderna, och kanske är det en bra idé. Kanske inte. Många av de ”andratidningar” som finns i Sverige har köpts upp av förstatidningarna. En och samma tidningskoncern äger alltså både högertidningen och vänstertidningen, och slickar i sig statens presstödspengar.

Det ska bli intressant att studera vad som händer när Nationell Idag publicerar Muhammedkarikatyrer, antisemitiska utfall eller vad som helst i den där vägen. Det kommer ju då att inte längre handla om att Sveriges regering tolererar islamofobi eller antisemitism – det kommer att framgå att svenska staten finansierar hat och intolerans.

Jag undrar om inte ledarskap är den värsta form av kollektivism som man kan tänka sig. Och jag konstater att det de som mest snackar om jantelag och sånt tjafs, är de som starkast uttrycker behov av ledarskap.

Jag avskyr ledarskap. Jag vill göra saker själv, eller tillsammans med någon, men jag vill inte att nån djävel ska stå och peka. Men framförallt vill jag inte att processen ska hindras av en detaljerad organisation.

Just nu har jag i drygt en vecka suttit fast i just en sån organisationsfixerad process, där största delen av arbetet går ut på att trycka handlingar genom en hierarki. Ett dokument kommer in underifrån. Lägsta nivån tar emot, reagerar på dokumentet genom att förbereda en presentation inför en högre nivå. Den högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation inför en ännu högre nivå. Den ännu högre nivån tar emot presentationen och förbereder en presentation för en ännu högre nivå. Och på var nivå fördelas arbetsuppgifter noga mellan olika sektioner: det där är tårtbottensektionens uppdrag, det där är gräddvisparavdelningens. Det där är jordgubbssyltsfunktionens. Vi bör också informera födelsedagsljusavdelningen och kanske även strösselsektionen.

Och längst upp står en gubbe och utövar ledarskap.

Det kan finnas poänger med stark specialisering. Men om problemlösning är uppgiften – och det här är problemlösning vi talar om – då är snäv specialisering vansinne. Det är ett sätt att garantera att nya idéer inte kommer upp. Men å andra sidan garanterar vi att hierarkier befästs och att någon får sitt ego bekräftat som ”stark ledare”.