Tillbaka i Fagerskogen efter två månaders uppehåll. Första löppasset på barmark, faktiskt, och då råder nästan full sommar. Mjukt och behagligt att springa i skogen, och själva skogslandskapet var fullt av nya dofter – häggen blommar här nu.
Själva springet gick väl sådär. Första stegen var jättejobbiga, men ganska snart kände kroppen igen sig. Tiden blev ganska blygsam: 33.42, men efter en så lång paus kan man kanske inte vänta sig så mycket bättre.
Jag mötte en dam i löpspåret, och hon hälsade: hejhej. Och jag svarade: hejhej. Och eftersom jag inte hade ipoden med, så fick jag ju fundera lite kring det här, och kom fram till att det verkar finnas ett slags semantisk betydelse i det musikaliska intervallet mellan hejena. Min hypotes är att ju större intervall, desto högre auktoritet. Små barn säger hejhej praktiskt taget utan diatoniskt intervall – testa gärna: hejhej. Det ger ett vekt intryck på något vis. En ters eller kvart skapar en annan tyngd hos hälsaren.
Ja, sånt funderar man på i löpspåret när man inte har någon ficka att stoppa ipoden i.